Det kanske mest märkliga med uppmärksamheten kring paret Dufvenius&Wollters lilla bok om hanterandet av Wollters ständiga otroheter är att boken på något sätt betraktas som unik … vilket väl mest visar att det offentliga samtalet är fyllt med många tungor … som dock inte står i kontakt med en hjärna.

För vi har sett alla sett det här utspelas tidigare, i mycket större skala sett till de inblandades positioner.

Hillary Clinton var gift med en man som verkade beredd att idka samlag med allt som påminde om någon av motsatt kön, och hade han inte varit guvernör hade han i begynnelsen av sin karriär blivit dömd för våldtäkt.

Men Hillary gjorde redan då, och senare under tiden i Vita Huset, en nyttokalkyl och stannade vid Bills sida. Skilsmässa skulle göra det svårare för henne att förverkliga sina egna politiska ambitioner – att en dag bli USA:s första kvinnliga president.

Så hon upprätthöll äktenskapet – kanske efter att ha tvingat Bill att genomgå kemisk kastrering (på det listiga sättet att hon genomdrev att Bill blev vegetarian).

Strategiskt sett var det ett tämligen genialiskt drag – då kunde mängder av kvinnor identifiera sig med Hillary … eftersom de också gjort valet att stanna i ett äktenskap där motparten inte på något sätt kvalificerade sig vare sig som ”äkta” eller ”man”.

Vad vi ser här är den kompost som göder den senmoderna feminismens framväxt. Ett samhälle fyllt av jagsvaga män och kvinnor som efterhand kommer att betrakta sin partner enbart som ett redskap för den egna ambitionen; och ställa sig frågan om hur de kan utnyttja personen i fråga.

Situationen skapar hos de senmoderna feministerna en konstant lågintensiv puttrande motvilja mot vad de betraktar som ”män” och då och då börjar det ryka i komposten och vi får rörelser som ”#metoo”; medialt anpassade upplopp anförda av kvinnor drivna av sin vrede mot sin egen partner (som de dock håller fast vid) – och denna vrede riktas mot alla andra män.

Så när Julia Dufvenius trädde fram som en av taleskvinnorna för #metoo var det andra män som fick plikta för att marknadsgycklaren och häradsbetäckaren Christopher Wollter inte kunde hålla gylfen knäppt.

Men … jag kan på något paradoxalt sätt ändå nog förstå Julia, Hillary och de andra.

Avsaknaden av riktiga män i det nutida västerländska samhället är påfallande stor. Det som ska föreställa män ägnar sig alltför ofta åt hysteriskt gnyende över hur det senmoderna samhällets kvinnor beter sig – och de förestår inte att kvinnornas beteende är en följd av männens egna uppenbara svagheter.