Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 7 december 2005 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Teater är till för dem som är litet tröga i huvudet. Tänk er någon som läser samma bok om och om igen. Skulle kanske inte verka så smart.
Eller fundera på om du känner någon som ser samma film gång på gång. Jo, jag vet: det finns de som har sett ”Sound of Music” 84 gånger — men de tillhör faktiskt undantagen, precis som det finns folk som kollar på aik:s matcher. Men nu talar vi om vad vanliga, normala människor brukar göra, och då är det nog så att vi litet till mans föredrar omväxling, att bli förvånade och att få vår nyfikenhet väckt — och stillad — vilket ju är en av kulturens huvuduppgifter. Och därmed torde det väl också vara något som man ägnar sig åt på teatern. Men i stället har svensk teater tagit på sig en annan funktion — att erbjuda stimulans åt dem som inte är så snabba i tanken.

Om någon tog din favoritfilm, ändrade rollbesättningen och lät den gå upp på nytt på biograferna — skulle du lösa biljett då? Jo, kanske.
Om någon däremot ändrar rollbesättningen en gång till och lanserar den för tredje gången, så skulle du väl tveka. Och inte skulle tidningarna recensera ännu en nyinspelning.
Och om mängder av författare fick för sig att skriva just sin version av ”Utvandrarna”, så skulle vi inte som en sentida mongol hord storma bokhandlarna och rycka loss den senaste versionen av Vilhelm Mobergs mästerverk. Så vem kan bli omtumlad efter att ha sett ”Fröken Julie” framföras på scen för sjunde gången?

Olika sätt att röra sig eller tala kan ge en pjäs en ändrad betydelse, men hur många olika sätt att röra sig eller prata finns det? I alla fall långt färre än antalet ”Fröken Julie”-uppsättningar.
Dessutom, en bra pjäs är en bra pjäs och ska inte kunna tolkas hur som helst. Kan den det, är det nog inte ett så där särdeles lysande drama. Svensk teater är kultur när den är som sämst och struntförnämast.
Den svenska tv-teatern, som förr gav rätt många en fantastisk närkontakt med världsdramatiken genom uppsättningar med de bästa skådespelarna, har bytts ut mot satsningar på evigt pågående thrillerserier där människor hela tiden står och mumlar i parkeringshus.
Alltså: Inga offentliga medel till teatrarna om de sätter upp alla gamla nedslitna stycken. Vi vill ha nyskriven dramatik — och det finns dessutom mängder av stor scenkonst som inte framförs.

Men frågan är om vi inte ska dra in den offentliga finansieringen helt och hållet, och istället satsa alla de stålarna på tv-teater — det vore en dramatisk välgärning — för bor man i Bastuträsks utkant är det inte så där alldeles lätt att ta sig till teatern — det närmaste man kommer är väl om folk börjar träta i lanthandeln. Ta också pengar från alla de där serierna och kasta in i tv-teaterbudgeten.
Nu kommer teaterfolket att säga: Man kan inte spela teater utan subventioner. Men det vet vi inte — det enda vi vet är ju att svensk teater inte fungerar utan skattemedel. Men det kanske är fel på svensk teater — de som arbetar där är kanske för tråkiga, för lata och för litet uppfinningsrika när det gäller att marknadsföra sin konst.
De flesta brinner för kultur. Det är när utövarna inte brinner som det krävs skattemedel.

Boris Benulic

Kommentar: Jag har länge funderat på varför svensk teater är så usel, jag förstod till exempel inte varför man uppförde alla dessa klassikeruppsättningar där regissören gjorde allt för att pjäsen skulle handla om något annat än det författaren ursprungligen avsett.
Ett tag närde jag förklaringen att det berodde på att de som arbetar med teater tror att åskådarna är dumma i huvudet och att pjäsen därför måste omformas så att den utspelar sig i miljöer som den som betraktar det hela kan känna sig hemmastadd i.
En sådan teori skulle kunna förklara alla dessa försök att modernisera klassikerna och låta dem utspela sig i förorter eller direktionsrum.
Men det förklarar inte varför konflikter och problemställningar förändras till innehåll eller försvinner. Därför lutar jag numera åt förklaringen att nutidens regissörer i görligaste mån opererar bort de dilemman, gåtor och problem Shakespeares, Tjechovs eller Ibsens personer ställs inför för att klassikerna ställer frågorna om vad det innebär att vara människa med så mycket större allvar än vad dagens regissörer förmår hantera.