Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 25 juni 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se
En av de mer märkliga diskussioner som pågår sedan några år i Sverige är den om vikten av ett multikulturellt samhälle.
Det finns sidor av den debatten som inte är riktigt friska.
Alla förväntas bejaka alla främmande kulturer, seder och traditioner med undantag för olika former av könsstympning och hedersmord. Och samtidigt pågår det en märklig form av historieskrivning där all utveckling i Sverige varit beroende av utländska influenser. I och för sig borde jag ju som utlänning gilla tanken, men det är något sjukt med den.
Så här ungefär ser nu den allmänt accepterade historie-skrivningen ut: ursprungligen var svenskarna ett folk som hörde till de skitigaste i världen. Man sov med grisarna, berusade sig med flugsvamp, och hade sex med sina kusiner.
Då och då reste man ut i världen, plundrade kloster och våldtog kvinnor. När man återkom hem kopplade man av med att offra människor på en hög utanför Uppsala.
Så kom missionärerna och drog ut huggtänderna på de svenska bestarna. Efter det öppnades portarna till Europa och tack vare fransmäns, tyskars, turkars, valloners, och skottars uppoffringar lärde sig svenskarna byggnadskonst, gruvdrift, smide och gjutning, samt att läsa och skriva.
Men märkligt nog konstaterade ju Sankt Ansgar, den som brukar hedras för att ha kristnat Sverige, att i Birka fanns det varken fattiga eller horhus, något som var alltför vanligt i de europeiska storstäderna. Och Knut Carlqvist citerar Adam av Bremen i en spännande essä om historikern Östen Kjellmans arbete: ”Sverige är ett mycket fruktbart land. Dess fält och ängder frambringar rikligt med säd och honung.
Inte blott genom boskapsskötselns avkastning överträffar det alla andra länder, utan även dess floder och skogar är inbringande. Överallt finns utländska varor i mängd.”
Detta skrevs 1070, i en tid då enligt nu rådande allmän visdom svenskarna bara avlägsnat sig några stapplande steg från djurriket, i väntan på utländsk civilisation.
Vad man ser genom den svenska historien är hur överheten genomgående pekar på dem därnere och säger: Ni och era seder duger inte. Ni kan inget. Det var nödvändigt att göra så för den svenska centralmakten och adeln för att säkra sin ställning i ett land som präglades av den direkta bondedemokratin. Och så har det varit i hela Europa.
Kungahusen har hållit ihop. Sparkat nedåt, och ibland sparkat ut sina undersåtar i krig mot varandra.
I dag ser vi samma sak igen. Vi ska civiliseras. Bli européer.
Mina slovenska släktingar på landsbygden får veta att de inte är riktiga västerlänningar, eftersom de faktiskt intar surkålsgulasch till frukost. Den svenska tonåring som inte strävar efter att skriva in sig vid ett utländskt universitet betraktas som ett hopplöst fall.
Tro nu inte att det här är en plädering mot EU. Inte alls. Men det är en plädering mot det kulturella krig som EU-byråkratin och den europeiska överheten i dag för mot de nationella kulturerna. Det där litet grova, kantiga som kännetecknar både mig som ättling till balkanbönder och de rester som finns i det svenska politiska livet av medeltidens direkta demokrati ska rensas ut, för det utgör ett hot mot EU-byråkratin.
Svenska arbetare och sicilianska daglönare får konstant samma knäppar på näsan. Vi ska alla bli undersåtar och dela samma cappuccinokultur där vi alla pussar varandra på kinden, och, om så behövs, vänder den andra till när det behövs.
Så förutsättningen för ett multikulturellt Sverige och ett EU som inte kontrolleras av byråkratin, är att vi värnar våra nationella kulturers särdrag. Och att svenskarna inte överlåter vikingarna åt skinnskallarna
Boris Benulic
Kommentar: Det har alltså gått nästan två årtionden sedan jag för första gången skrev ordentligt om att svensk kultur var viktig och värd att försvara. När jag läser om den drabbas jag av en mild förtvivlan, så mycket som hunnit bli värre och förstöras när det gäller kunskaper om kultur och historia.
Och hur har inte främmande kulturer kunnat etablera sig och få gå till angrepp mot rådande seder och bruk?
Då kunde jag aldrig föreställa mig att landet skulle befinna sig där vi befinner oss nu.
Leave a Reply