(De två första delarna i serien om giljotinens historia hittar du här och här.)

Avrättningar med giljotin blev ofta till folkfester under franska revolutionen, vilket gjort att jag alltid tyckt att Albert Camus är ganska överskattad som tänkare – och som uttolkare av människans villkor … för ska man ha något att säga om människors stund på jorden bör man förstå hur människor egentligen tänker och fungerar.

Camus var en obeveklig motståndare till dödsstraffet. Eftersom giljotineringar vid hans tid skedde innanför fängelsemurarna och inte som offentliga tillställningar menade Camus att avrättningarna åter borde utföras på torg … så att att alla skulle se hur hemskt det var.

Camus trodde att åsynen av hur huvudet skildes från kroppen och rullade ner i en korg skulle göra människor så äcklade och skrämda att de krävde dödsstraffets avskaffande.
En lite märklig idé – ingenting tidigare i mänsklighetens historia tyder på att det inte i varje befolkning alltid finns en ansenlig grupp som gillar blodiga spektakel där människor avlivas på ena eller andra sättet.

Men att Camus hade en fantasifull syn på människor är inte märkligare än att människor har en fantasifull uppfattning om verkligheten, och som om det inte räckte uppfinner de gärna nya fantasier, skrönor och amsagor.

Tre män kan sägas vara de som skapade giljotinen. Joseph Guillotin som först framlade förslaget i parlamentet på rent humanitära grunder – enligt sin egen mening i alla fall. Giljotinen skulle vara skonsammare än avlägsnande av huvudet medelst yxa eller svärd; för att inte tala om att hänga eller rådbråka den dödsdömde … eller bränna honom eller henne på bål.

Kirurgen Antoine Louis konstruerade den första giljotinen tillsammans med den tyske cembalobyggaren Tobias Schmidt … vars öde kan tyckas vara lite märkligt.

Schmidt trodde hans lycka var gjord när de styrande under franska revolutionen deklarerade att de ville ha anbud på några hundra giljotiner. Schmidts anbud avvisades såsom varande för högt, men då sökte han patent, fick det och hotade med en rättsprocess.
De styrande köpte sig fria för 70 000 livres – en synnerligen rejäl summa.

I flera historiska verk påstås det att Schmidt var helt förtrollad av den väldigt populära varietéartisten Adrienne Chameroy som uppträdde i Montmartre. Han uppvaktade henne konstant och frikostigt, men när pengarna var slut gjorde Chameroy slut på förhållandet, och den sorgsne försökte dränka sorgen i sprit, och Schmidt söp sig till en förtidig död.

Berättelsen var så fascinerande att jag ville veta mer … och då upplöstes den.
Adrienne Chameroy dog i tuberkulos 1802. Hon var en uppburen balettdansös på Paris opera – inte varietéartist … och avled ung av tuberkulos.
När Schmidt började håva in pengar på att bygga giljotiner var hon 13 år … att han skulle ha uppvaktat henne med hjälp av sin nyvunna förmögenhet ter sig tämligen otroligt.
Tobias Schmidt levde bevisligen till 1822, och verkar ha inte varit på obestånd och nersupen av adresserna att döma – där han fortsatte att bygga cembalos … dock inga giljotiner.
Hans renommé var synnerligen gott – han verkar inte bara varit en framstående byggare av cembalos, utan själv ansedd såsom varande en framstående musiker.

Lite bittert för en hårt arbetande man som Schmidt att som det verkar för evigt bli stämplad som alkoholist. Till och med i ett nummer av den svenska Läkartidningen benämns han som ”den alkoholiserade hantverkaren Tobias Schmidt”. Artikeln i övrigt är en populärhistorisk genomgång av av en medicinsk diskussion under den franska revolutionen; behöll det avhuggna huvudet för en stund medvetandet efter att det skilts från kroppen?

Men varför uppstod myten om Schmidt en gång i tiden? Antagligen av samma orsaker som det uppstått myter om andra som deltagit i skapandet av verktyg för dödande eller förintande av människor.
Oppenheimer påstods ha ångrat atombomben, Kalasjnikov sin automatkarbin och Nobel sin dynamit.

Det har inte så mycket att göra med det rör sig om uppfinningar som dödar – mytologin är en slags avundsjukans sagor skapade av dem som inte förmår uppfinna saker eller vara entreprenörer … man hittar på sorgliga levnadsöden för dem som lyckats skapa något; man kan se det som en slags de passivas hämnd och som ett försvar för att man inte själv åstadkommit något.

Innovationer som förändrar samhälle, ekonomi eller kultur gör att människor ofta börjar spinna berättelser där uppfinnare drabbas av ånger, ruin eller galenskap; bra exempel är myterna Henry Ford som lade grunden för den moderna bilindustrin eller John Pemberton som skapade Coca-Cola.
Pemberton sades ha dött som utfattig narkoman.
Men morfinist blev han inte under tiden han skapade uppiggande drycker – det blev han som stridande på sydstaternas sida sårades i amerikanska inbördeskriget. När han dog två årtionden senare var Coca-Cola bara en dryck med en viss lokal förankring. Coca-Colas marsch mot att bli en global jätte inleddes på 1890-talet av Asa Briggs Candler som köpt recept och rättigheter av Pemberton. Candler gick det utmärkt för, inte bara som imperiebyggare på läskområdet – han blev också en framgångsrik och driftig borgmästare i Atlanta.

Och på tal om historiska myter. Den där Adrienne Chameroy som inte var Tobias Schmidts älskarinna,och inte var varietéartist utan balettdansös fick sin egen myt.
Hennes kista följdes till sin begravningsmässa i Saint-Roche-kyrkan av en mycket stor folkmassa, men när de nådde kom till kyrkan var portarna stängda. Prästerna vägrade förrätta begravningsritualen eftersom det enligt föreskrifterna inte var tillåtet för komedianter, skådespelare och dansare att komma i åtnjutande av fulla kyrkliga riter – de ansågs som grupp leva i synd – och i detta fall spelade det ingen roll att Chameroy var ballerina skolad av självaste Pierre Gardel.
Myte säger att Napoleon när han fick vetskap om att präster inte ville begrava Chameroy omgående beordrade att portarna skulle öppnas och Chameroy få sin mässa … vilket också skedde.
Och visst fick Chameroy sin kyrkliga begravning – men inte genom Napoleons ingripande.
Folkmassan förde hennes kista till den närliggande kyrkan Filles-Saint-Thomas där prästerna genomförde de begärda ritualerna.
Napoleon ingrep inte – han hade lite annat att tänka på, och dessutom var han mån om att det konkordat han nyligen slutit med påven. I det återställdes den katolska kyrkans rättigheter att verka i Frankrike, men de rikedomar som kyrkan berövats i och med revolutionen återlämnades inte. En kompromiss båda parter såg sig nöjda med.
Skulle varit lite dumt av Napoleon att rubba den genom att tvinga präster begrava en ballerina.
Samtidigt var kyrkan medveten om att visa följsamhet – ärkebiskopen i Paris kom efter händelsen att suspendera prästen i Saint-Roche i tre månader.