Jag har alltid tyckt att det är ganska obehagligt med kvinnor som stickar … såvida det inte är min kloka och vackra fru förstås.
Det är när de uppträder i grupp jag blir nervös.

När de sitter och stickar för att sälja tröjor, vantar och mössor för att få in pengar till någon insamling för att göra världen bättre … då blir jag nervös och börjar tänka på tricoteuserna. Det var kvinnor som flockades runt giljotinerna under franska revolutionen och bänkade sig på första plats för att glatt sticka medan huvudena rullade. De brukade doppa sitt garn i de dödas blod.

Det finns en seglivad myt om att markis de Sade med nöd och näppe undkom att giljotineras under franska revolutionen. Det påstås att när man ropade upp namnen på dem vars tur det var att giljotineras så skedde en namnförväxling.

En sådan förklaring till att den dödsdöde markisen fick behålla huvudet passar förstås bättre in i med den bild som finns av den amoraliske libertinen i vars liv vad som helst kunde hända och där märkliga krafter alltid syntes verka.

De som dykt djupare i dokumenten menar dock att det inte förekom någon förväxling – det var så att säga rätt man som fick vandra upp på schavotten … och Sade själv frigavs strax därefter.
Han satt inte fängslad länge under skräckväldet.
Han arresterades och dömdes sommaren 1794, och frigavs på hösten. Han fängslades för sin kritik av hur revolutionen utvecklats, och släpptes när skräckväldet upphörde i och med Robespierres avrättning.

Robespierre blev den förste att giljotineras på rygg. Han hade försökt skjuta sig själv när han fängslades … men sköt sig i käken, och hans smärtor efter den skadan gjorde att han inte kunde placeras med huvudet neråt.

Markis de Sades motvilja mot giljotineringar blev inte minde av att hans odlingar i fängelseparken förstördes av blodet som rann ner i jorden från de avrättade; men hans grundläggande motstånd mot dödstraff – genom giljotin eller vad som nu än användes – berodde på att han såg det som ett sätt för staten att inte bara visa sin makt, utan också som en slags skådespel som skulle sysselsätta massorna.

Man kan om man vill se hans kritik som aristokratisk – massavrättningar på löpande band med giljotin var helt enkelt för plebejiskt … och så var det förstås det där med hans odlingar.

Men man kan också se hans motvilja som ett motstånd mot det moderna samhället, och tekniska framsteg. Ju lättare det blir att göra något, desto mer kommer människor att ägna sig åt det. Uppfinn en maskin som gör att du kan halshugga folk på löpande band så följer den franska revolutionens skräckvälde liksom med automatik. Kan man så gör man.
Det förekom till exempel idéer om att koppla en brittisk uppfinnare ångmaskin till en giljotin.

En invändning mot vad jag tror var de Sades hållning skulle förstås kunna vara att giljotinen kom ur bruk.
Fast … det berodde ju bara på att det kom nya tekniker för att raskt avliva största möjliga antal på kortast tänkbara tid.

Dessutom … giljotinen fortsatte faktiskt att vara i bruk och användes under en period flitigt. 20 000 människor giljotinerades under nazisterna.
De franska revolutionärerna hann bara med 17 000.

I DDR höll man giljotinen inoljad och redo ända fram till 1966. Då kapade man huvudet på en man som varit läkare i Auschwitz.

(Svaret på frågan om varför jag plötsligt verkar ha påbörjat en serie om giljotiner undandrar sig mitt klena förstånd. Jag kommer väl underfund med orsakerna allteftersom jag skriver. Psykoanalyser mottages via PM.).