Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 16 augusti 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

När jag häromåret tog ett dna-test fick jag veta att jag hade en ovanligt hög andel neandertal-dna. Jag började leka med idén om att skriva en kokbok med titeln ”Ät som en neandertalare”. Men efter att ha läst några mathistoriska verk samt en färsk studie om mina förfäder blev jag lite tveksam.

Det har ju blivit populärt med olika former av dieter som anknyter till hur våra förfäder åt – det finns ett stort antal varianter på stenålderskost – även kallad paleolitisk kost. Det är den sorts föda som stammar som levde som samlare och jägare livnärde sig på för 10 000 år sedan, innan människan blev en mer bofast och jordbrukande varelse. Anhängarna av stenålderskosten menar att den är bättre för oss eftersom den överensstämmer med den föda vi under en lång period biologiskt anpassades till. Samhällets utveckling har förflyttat oss bort från den mat som anses vara den bästa; vi har gått från kött och nötter till kanelbullar och ultraprocessad industriellt framställd mat.

I linje med den trenden borde en kokbok som lanserade neandertal-dieten vara en given framgång. Men efter att ha läst en nyutkommen studie om mina förfäders näringsintag har jag övergett det projektet. Det visar sig att neandertalarnas måltider ofta bestod av ruttet kött och fluglarver. Inte på något sätt onyttigt eller skadligt när det gäller näringsinnehåll – tvärtom – men antagligen rätt svårt att sälja in till dem som i dag vill äta hälsosamt.

Idén om att våra förfäder åt bättre än vad vi gör i dag är inte på något sätt ny.

I sitt kulturhistoriska verk om fett – ”Fat: A Cultural History of the Stuff of Life” – påminner Christopher E. Forth oss om att Platon uttryckte en fruktan om att alltför riklig tillgång på vin och mat gjorde människor lata och feta, och därmed underminerade staten.

När grekerna ville visa sitt förakt för ett annat folk, fördömdes de såsom varande ”feta”. Ett folk av tjockisar var för grekerna ett förfallet folk. Hippokrates menade exempelvis att de centralasiatiska skyterna var dömda att dö ut, eftersom de var så feta att de inte kunde genomföra ett samlag.

Det extravaganta gästabudet var ett sätt att projicera rikedom och styrka – nödvändigt vare sig man hade vänner eller fiender till bords.

Tanken på att vi blir vad vi äter, och att ett samhälles utveckling och ett folks öde bestäms av dess kosthållning, är alltså inte ny. Även om Hippokrates visade sig ha väldigt fel om skyterna.

De första tryckta böckerna om hur man skulle hålla diet dyker upp i Europa i slutet på 1400-talet.
I ”Eating Right in the Renaissance” påpekar Ken Albala att den tidens dietföreskrifter vände sig till furstar och adelsmän, och därför med nödvändighet måste utformas inom vissa givna ramar. Överdådiga banketter ingick i den dåtida maktutövningen. Det extravaganta gästabudet var ett sätt att projicera rikedom och styrka – nödvändigt vare sig man hade vänner eller fiender till bords.

De som utformade dietföreskrifterna var tvungna att utgå från detta, och frågan om maträtternas inverkan på hälsan var underordnad. Som Jakob I förklarade för sin son:

”Din diet ska vara anpassad till det du har att utföra, det du har att utföra ska inte anpassas efter din diet.”

Kung Henrik VIII (1491–1547) var en av de furstar som levde efter detta, och kom med tiden att bli tämligen fet. Han uppnådde ett midjemått på 130 centimeter – vilket innebär att han i dag skulle ha fått leta efter kläder i storleken 7XL.

En del historiker har förklarat detta med Henriks stora intag av stekt kött och feta fiskar.

Men andra har lutat åt att problemet var att kungen var en gottegris som tryckte i sig mängder med friterade bakverk, konfektyr, sötat och kryddat vin, fruktpajer dränkta med vaniljsås, och mest av allt verkade han ha älskat marsipan. Att kunna konsumera stora mängder sötsaker var en del i uppvisandet av makt och rikedom.

Visst fanns inskränkningar i reglerna för ätandet. Viss mat var inte aristokratisk nog – dit räknades hare och bönväxter. I föreskrifter för hur aristokrater i Ferrara borde äta deklarerade Giovanni Michele Savonarola att nötkött på grund av sin textur var mer anpassat för hantverkares magar, som var utformade för att hantera grövre kost.

Aristokrater skulle enligt hans mening förtära fasaner, påfåglar, samt fiskar som stör och tumlare (som inte är någon fisk).

Ken Albala delar in dietföreskrifterna under renässansen i två faser.

1470–1530 gällde det huvudsakligen att hjälpa adeln att äta på ett sätt som visade vilken samhällsklass de tillhörde, och man utgick från att den som följde föreskrifterna i grund och botten var en frisk människa. Föreskrifterna kunde varna för ett övermått av ätande när det gällde det ena eller andra, men direkta förbud var sällsynta. Om en adelsman hade smak för något utgick man från att det passade honom. Kroppen visste vad den behövde.

Från 1530-talet däremot tar sig de som anser sig vara kunniga i läkekonst allt mer ton. Utgångspunkten nu är den rakt motsatta mot den inledande periodens; nu utgår dietföreskrifterna från att människor är sjuka och drabbade av olika åkommor och deras ätande måste därför regleras. Inte utifrån deras samhällsställning utan med utgångspunkt från deras hälsa. Tonen i dietböckerna blir uppläxande och överlägsen. Vad vi ser är hur ett nytt socialt skikt säkrar sin ställning genom att framställa sig själva som experter och alla andra som elever.

Att många furstar, likt kung Henrik VIII, frossade sig till en stor buk och blev sjukliga, kan ha bidragit till denna omsvängning och framväxandet av ett skikt av experter som kunde styra aristokraternas intag av föda.

Men denna utveckling innebar också en ökande förvirring om vad man borde äta för att förbli någorlunda frisk och stark – detta eftersom ju de som såg sig som experter tävlade med varandra om furstarnas gunst. Det gällde att ha dietföreskrifter som skilde sig från andras för att bli uppmärksammad.

Michel de Montaigne noterade fenomenet med en viss uppgivenhet efter att ha läst mängder med böcker om vad man borde – och inte borde – äta för att återvinna sin hälsa: ”Om din läkare inte tycker att det är bra att du sover länge, dricker vin och äter den ena eller andra sortens kött ska du inte bry dig om det. Jag kan hitta en annan läkare åt dig som kommer att framföra den rakt motsatta åsikten.”

Under renässansen läggs grunden för det vi ser i dag. Mängder av experter talar om för oss vad vi ska äta för att bli starkare, eller gå ner i vikt eller för att bli botade från allt från huvudvärk till cancer.

Och precis som många av dem som skrev dietböcker på 1500-talet var självutnämnda experter, så gäller detsamma i dag. Den som saknar medicinsk utbildning men har vunnit en matlagningstävling i tv kan ge ut kokböcker som utlovar köparen ett sundare liv bara man följer en diet från Medelhavet eller någon del av Indien.

Så medan svenskar uppmanas att äta som italienare och greker för att leva längre, så anmodas amerikaner att äta som svenskar.

Det här är en trend som syns i hela västerlandet. I Sverige finns det de som anser att man bör äta som man gör i de blå zonerna för att få ett långt och hälsosamt liv. I de blå zonerna finns det fler hundraåringar än i andra delar av världen. Ofta rör det sig om öar: italienska Sardinien, japanska Okinawa, grekiska Ikaria.

Men strax innan jag började skriva denna text läste jag en artikel i New York Times där man rekommenderade den ”Nordiska dieten”. Man ska alltså äta knäckebröd, sill, jordgubbar, äpplen, havregryn och annat som återfinns i den svenska mattraditionen.

Det är som om den rätta dieten alltid finns någon annanstans i världen, eller står att finna i en förgången tid.

Så medan svenskar uppmanas att äta som italienare och greker för att leva längre, så anmodas amerikaner att äta som svenskar.

Övergången från dieter som föreskrifter förbehållna överklassen till något som är tillgängligt, för att inte säga nödvändigt, för alla, skildras i en fascinerande biografi skriven av medicinhistorikern Anita Guerrini: ”Obesity and Depression in the Enlightenment: The Life and Times of George Cheyne”.

Cheyne umgicks med och påverkades av Isaac Newton, och de var, liksom andra samtida intellektuella, intresserade av mängder av olika områden. Cheyne utgick från uppfattningen att matematik och logik var grunden när han studerade medicin, astronomi, religion, biologi och filosofi.

När Cheyne kom till London var det med målet att göra sig ett namn som läkare, men staden var fylld med andra män som kommit dit i samma syfte, och många av dem är ihågkomna än i dag – som kvacksalvare. Inte för att de var inkompetenta läkare med den tidens mått mätt utan för att de under sitt namn saluförde salvor, drycker och krämer som kunde bota och skydda mot allt från rabies till lunginflammation eller eksem.

De stora städernas framväxt hade skapat en massmarknad; man behövde inte längre hitta en furste man kunde tjäna som livmedikus. De stora städerna hade dessutom skapat en osund, smutsig miljö där varje tänkbar sjukdom alstrades och frodades.

Cheyne hoppades på stort genomslag för en bok han skrev om hur man botar feber, men den var så fylld av matematik att allmänheten inte riktigt kunde tillgodogöra sig den.

Han hade länge svårt att skapa sig ett rykte som läkare fram tills dess att han slog sig ner i Bath och öppnade en praktik. Framgången berodde på att han i sina verk nu vände sig till feta och deprimerade människor och gav dem råd om hur de skulle leva för att bli lättare – både till sinnet och med avseende på vikten.

Det verkar som om hans succé berodde på att han nu hela tiden utgick från sig själv när han gav råd, för Cheyne var definitivt fet med sina 200 kilo, och hans depressioner var både djupa och långvariga – tillstånd han med tiden till viss del lyckades förändra genom att experimentera med sin egen kropp. Han rekommenderade undvikande av stekt kött, gärna övergång till en laktovegetarisk diet, samt måttlig daglig motion i en timme. Man skulle bli varm, men inte ta i så att man svettades.

Stillsamma promenader var att föredra. En ridtur var också rekommendabelt. Hade man inte tillgång till en riktig häst gick det bra med en ”chambers horse”, en trästol som med hjälp av fjädrar imiterade de rörelser som uppstår när man sitter i sadeln på en häst.

Jag hade väntat mig att jag under läsningens gång skulle roas av efterblivenheten i de dåtida uppfattningarna, men jag kunde inte annat än börja känna en motvillig beundran för George Cheyne. Han må ha utvecklat ett antal stolliga idéer, men det är en plågad kropp och själ som söker svar för egen del för att också kunna hjälpa andra som vi möter.

Jag är inte så säker på att samma sak kan sägas om många av dagens dietboksförfattare och hälsoinfluerare.