Om du lämnar San Francisco genom att promenera över Golden Gate-bron, och stannar till då och då och tittar ut till höger får du en bättre känsla för Alcatraz än om du tar en guidad tur på ön. Där … när du står mitt på bron drabbas du på något sätt mer av den totala hopplöshet som fängelseön utstrålar … trots det större avståndet.

Jag har företagit den vandringen en gång. Motvilligt. Lika obehagligt fann jag det att vandra över Bay Bridge som förbinder San Francisco med Oakland. Den stod klar 1936 – ett halvår innan Golden Gate-bron.

Detta mitt obehag att promenera över broar i San Francisco-området beror på ”The Big One” – den stora jordbävningen som alla i området vet måste komma en dag, kunde ju mycket väl inträffa när jag med min vanliga kombination av otur och övermod fridfullt släntrar över en bro. Bay Bridge-vandringen inleddes en tidig morgon med taxi över den vänstra brohalvan som sträcker sig till Yerba Buena-ön, och därifrån kan man gå på den resterande östra delen in till Oakland.

Jag blev kvar längre än väntat på den andra sidan … till långt in på kvällen … då jag dessutom tog en taxi … hela vägen över bron.

Mest berodde fördröjningen på att jag hölls kvar av Oaklands historia. Det är en plats där offer för en annan slags jordbävningar samlas – det är flyktingar som drabbats av seismiska politiska katastrofer i sina hemländer. Samtidigt är Oakland också en del av San Francisco-området som dragit till sig personer med en vilja att utlösa ett radikalt politiskt jordskalv för att få hela samhället att rasa ihop på det att ett nytt kan byggas av ruinresterna.

En sådan rörelse var Black Panther Party, och jag ville under besöket i Oakland passa på att besöka platsen där Black Panther Party grundades 1966, i en liten byggnad som också blev rörelsens högkvarter. Nu visade det sig vara ett bageri som huserade där – It’s All Good Bakery – och ägaren hade varma minnen av de Svarta Pantrarna eftersom han och hans syster brukade få frukost av dem. Partiet organiserade gratis morgonmåltider för barn i familjer som inte ansåg sig ha råd med sådant. Jag tog inte upp några diskussioner om andra aspekter av de Svarta Pantrarnas verksamhet – som den ”revolutionära skatt” som affärsidkare i Oakland tvingades betala till Pantrarna – och som säkert till viss del användes för att bekosta frukostar för hungrande barn. Jag tog heller inte upp frågan om hur Pantrarna agerade under början på 1970-talet då organisationen började implodera. De första åren hade de bekämpat droghandel i Oakland, och drivit bort langare. Men när partiet förlorade styrning och disciplin gick en del av medlemmarna över till att själva sälja knark – och kunde dra fördel av att de under de föregående åren skrämt iväg all konkurrens i den branschen.

I vilket fall var bageriets pecannötspaj en av de bästa jag ätit.

Om San Francisco är en plats som kan få dig att tro att portalen till en annan – och sinistrare – parallell värld öppnats så verkar Alcatraz vara ett magnetfält som drar till sig varje typ av person som har som mål att ändra på samhället – om det är till det värre eller till det bättre beror på betraktarens ideologi.

I vilket fall slutar det alltid med kaos.

Och givetvis har de Svarta Pantrarna något att göra med fängelseön.

20 november 1969 anför Richard Oakes, en medlem av mohawk-stammen 89 indianer som ockuperar Alcatraz och det sedan några år stängda fängelset. De vill rikta uppmärksamheten mot urbefolkningarnas situation i USA. Ockupanterna hänvisar till ett traktat från 1868 som ger indianer rätt till övergivna federalt ägda marker.

De svarta pantrarna erbjuder sig att skicka manskap som ska hjälpa till att säkra ockupationen – vilket välkomnas av Oakes. Red Power förenas med Black Power – men någon större kraft utvecklas aldrig.

Trött på alla inre stridigheter om vilka krav som ska ställas lämnar Oakes ön redan 5 januari 1970. Hans adoptivdotters plötsliga död blir den utlösande faktorn som gör att han inte längre orkar försöka ena de stridande viljorna.

Ockupationen kommer att fortgå till juni 1971, då de sista 15 ockupanterna avlägsnas.

Oakes själv skjuts till döds 1972 av en föreståndare för ett KFUM-läger, som säger sig ha känt sig hotad av den obeväpnade Oakes. Föreståndaren frikänns.

När jag började röra mig tillbaka mot bron korsade jag Temescal-området som till stor del uppenbarligen var befolkat av etiopier och eritreaner, kanske uppemot 20 000 påstås det – eller om man ska vara mer exakt; 20 000 människor huvudsakligen tillhörande folkgrupperna oromos, tigreaner eller amharas.

De flesta kom till USA som flyktingar under Mengistu Haile Mariams diktatur, som varade från 1977 till 1991.

Det angränsande området visade sig till stor del vara kubanskt territorium. Hit kom en del av de 125 000 som anlände som flyktingar 1980 då Fidel Castro tillät missnöjda kubaner att ta sig till USA.

Om jag några timmar tidigare förundrats över att de olika folkgrupperna i Temescal-kvarteren verkade leva i relativ sämja, trots nästan ständigt pågående inbördes strider i Etiopien och mellan Etiopien och Eritrea blev jag än mer förvånad över att ingen försökt bygga barrikader mellan Temescal och de kubanska kvarteren. Etiopier och eritreaner har en hel del otalt med kubaner, men jag hade en känsla av att de inte alls noterat att angränsande område var befolkat av just kubaner.

Kubanerna i Oakland verkade dock synnerligen medvetna om att de var grannar med etiopier och eritreaner … det upptäckte jag på den bar jag valde för att se vilken sorts rom en kubansk bar i USA serverar.

Ganska snart under mitt samtal med bartendern undrade han om jag ville prova ursprunglig kubansk sprit … och det ville jag förstås.

I Temescal-kvarteren hade jag inte tackat ja till att prova invånarnas traditionella sprit. Den etiopiska arraken gör på hirs, eller durra. Jag hade en gång fått den serverad på en etiopisk solidaritetsfestival i Sverige och insett att den kunde vara orsak nog att fly från det landet.

Däremot var jag mycket nyfiken på kubansk aguardiente. Jag visste så mycket som att den framställdes genom att man destillerade färsk sockerrörsjuice – och resultatet lagrades inte. Aguardienten uppfyllde min förväntningar ; den var eldig, oljig … och smakade jord och gräs.

Jag hade försökt få prova på drycken under ett besök på Kuba, men alla jag frågade förnekade att det alls fanns något som ”aguardiente”. Om orsaken var att man inte kunde få lika mycket betalt för den av turister som för rom eller om den ansågs ge fel intryck av ön är jag osäker på. Antagligen det senare – den kubanska turistindustrin anpassar sig till målgruppens smak. ”Vänster”-radikala kulturarbetare vill ju gärna visa sin förfining genom att dricka sprit som lagrats mycket länge och under underliga former som producerar en smak mycket långt bort från det ursprungliga folkliga eldvattnet.

Själv blev jag alltså rätt tilltalad av drycken. Vore jag kuban och försökte ta mig från ön på en flotte skulle jag definitivt styrkt mig med den innan jag sköt ut flytetyget från land, och aguardienten underlättade också tanken på att åter vandra över Golden Gate.

Under timmarna i den kubanska baren fick jag för första gången höra en historia, som en av de andra gästerna berättade på anmodan av bartendern som ville upplysa mig om hurdana kubanernas grannar i Temescal egentligen var – när jag senare kollade upp historien visade den sig vara tämligen spridd, men inte det minsta sann.

Så här gick den: När kejsare Menelik II av Etiopien 1890 fick höra att de i USA börjat avrätta dödsdömda i en elektrisk stol beställde han omgående tre stycken. När de väl anlände och packats upp insåg han att det fanns ett litet problem. Det fanns inget elnät i landet. Så kejsaren tog en av de elektriska stolarna och använde den som tron – för att få lite valuta för pengarna.

Berättelsen har inte mycket med den historiska verkligheten att göra. Menelik II kännetecknades förvisso av sin lust att modernisera Etiopien – men han visste vad han gjorde. Han var intresserad av ingenjörskonst och var pådrivande för att i sitt rike införa telefonen, telegrafen, bankväsendet, bilen, tryckpressen och byggandet av vattenkraftanläggningar för produktion av elektricitet.

En del hyllar honom dock mest för att han förde croissanten till Etiopien, och det kan man ju ha en viss förståelse för.

Att en så upplyst härskare skulle ha beställt elektriska stolar utan ett elnät ter sig tämligen orimligt, men det är en användbar myt om man likt kubaner vill smäda etiopier.

Varför skulle de nu vilja göra det? Och vad har det med Svarta Pantrarna, SIDA, Kamala Harris, San Francisco och Alcatraz att göra?

Allt det här hänger faktiskt samman – och jag fortsätter förklara hur … i nästa avsnitt som kommer i julhelgen. Det tar vid där vi bardisken i de kubanska kvarteren … när kubanerna börjar berätta om de egna truppernas framfart i Etiopien.

….

(Det här är fjärde delen i en serie om Alcatraz. Men egentligen handlar ju Alcatraz historia om oss, och serien kommer därför att sluta i Silicon Valley – och på vägen gör vi en del andra utflykter i tid och rum.)

OCH … den som vill ha en givande kompletterande läsning ska definitivt inhandla den här boken. Min essäserie om Alcatraz rör sig som vanligt åt ett alldeles eget håll.

Jon Forslings ”Alcatraz: De sista fångarnas berättelser från världens mest ökända fängelse” går in i ämnet från ett helt annat håll – och fördjupar bilden av vad den där klippöns historia har att lära oss.