Möjligen finns det platser som är för evigt förbannade … platser vars GPS-koordinaters summa – med hjälp av någon formel hämtad från talmystiken – visar sig vara 666.

Antagligen hör San Francisco till dessa platser. Ingenting gott har någonsin uppstått här, och allt som varit gott omvandlas här obönhörligt till något som är sämre, ibland mycket, mycket sämre.

Står du bland de förvirrade turistskockarna i Fishermans Wharf och tittar ut över vattnet ser du fängelseön Alcatraz. När du står här undrar du vad turisterna egentligen söker, vad de vill se.

Vad finns här att uppleva?

De påminner om en fiskmåsflock … men ändå inte riktigt. Fiskmåsarna verkar nämligen rata resterna av den clam chowder besökarna förnöjt sörplat i sig i turistfällerestaurangeyrna. Kanske har måsarna sett hur musselsoppan tillagas?

Om fängelset på ön Alcatraz öppnas igen kanske fångarna inte försöker rymma? De kanske osäkert kommer att titta över bukten, bort mot Fishermans Wharf och tänka; nej, jag stannar nog här. De därborta är inte friare än jag.

På tal om mat … fängelsets förste direktör brukade äta tillsammans med fångarna. Han hade aldrig vakter sig, och strök nästan med när en av internerna försökte mörda honom.

Direktören överlevde – och fortsatte äta med fångarna, fortsatt utan livvakt. Han ville visa vem som bestämde, möjligen för att bevisa något annat också.

När fortet på ön Alcatraz i San Francisco-bukten börjar omvandlas till federalt fängelse 1930 är idéen att samla alla USA:s värsta förbrytare på ett ställe. Hit forslades Al Capone, ”Machine Gun” Kelly, ”Creepy” Karvis – idéen var att totalt isolera de farligaste och intelligentaste kriminella från omvärlden och dessutom minimera deras möjligheter att rekrytera nya medarbetare i de fängelser de redan var placerade.

Fängelsedirektören James A. Johnston var fast förvissad om sin förmåga att hantera mördare, bankrånare, kidnappare och maffialedare, och deklarerade tryggt:

”Sänd mig era värsta, och jag ska göra mitt bästa”.

Johnston trodde inte att brutal hårdhet var den rätta metoden för att hålla ordning på fångarna, det krävdes något mer genomtänkt. Märk väl att rehabilitering inte var någon prioritet – för att uttrycka det försiktigt. Johnstons mål var att hålla fångarna helt skilda från samhället, men samtidigt förhindra att de ledande kriminella kunde förleda och organisera andra intagna … eller muta vakter.

Hans grundläggande princip var att alla skulle behandlas lika. Det spelade ingen roll om fången var Al Capone eller en person som genomfört ett misslyckat postrån i berusat tillstånd i Guntersville, Alabama.

På så sätt bröts fångarnas individualitet ner. De var namn och nummer. Samtidigt infördes mycket exakta regler som styrde varje steg och rörelse; hur man satt vid bordet, hur man ställde sig i kö, hur man kommunicerade med vakter.

Minsta lilla brott mot reglerna, och varje avvikelse från det påbjudna innebar påföljder – isolering, extra arbetsuppgifter … och arbetsdagen var redan långt och hårt inrutad. Fångarna skulle vara så trötta att de inte ens orkade fantisera om att rymma, än mindre försöka sig på att rymma.

Ändå försökte fångar sig på att rymma.

När jag studerar biografierna över dem som försökte ta sig från fängelseön ser jag luckan i Johnstons fängelsefilosofi. Han utgick från att även brottslingar, även de mest förhärdade bland de värsta var logiskt tänkande personer – individer som kunde bedöma de faktiska förhållanden och väga för och emot och därefter fatta sina beslut.

Och vem skulle väl försöka sig på att rymma från Alcatraz?

Den som tog sig ut från fängelset, och förbi vakttornen stod inför uppgiften att simma tvärs över en bukt med ofta isande kallt vatten och starka strömmar.

Och nej, det gick inte att ordna med en båt som väntade eftersom fångarna inte hade minsta möjlighet att kommunicera med omvärlden.

Men vad händer om en av fångarna är galen.

Läser man fängelsepsykologens bedömning av Joe Bowers mentala status förstår man att Joe var galen. Inte spritt språngande galen, men definitivt tillräckligt galen för att inte kunna tänka klart, kallt och logiskt.

Psykologen var inte ensam om sin åsikt, den verkade delas av Joes medfångar.

Det fängelse som skickat Joe till Alcatraz hade gjort bedömningen att han ”… helt, och för alltid är att betrakta som totalt oberäknelig”. En medfånge kallade Joe ”kriminellt rubbad”, en term som med tanke på sammanhanget är svår att förstå, om man nu inte bara ska tolka det som att Joe var sinnessjuk bortom all hjälp.

Så vad annat var att vänta än att han försökte rymma.

Eller gjorde han det?

I vilket fall blev han den förste som ansågs ha försökt rymma.

27 april 1936 sliter Joe vid sopstationens förbränningsugn.

Plötsligt lämnar han sin plats och rusar mot stängslet och börjar klättra uppför det. En vakt i tornet skriker till honom i megafonen att han måste stanna.

Rymningsförsöket gränsar till idioti. Vakten har fritt skottfält. Avståndet är inte alltför stort. Stängslet högt, och på andra sidan väntar ett stup på tio meter. Därefter vatten, mycket vatten.

Men Joe klättrar vidare.

Vakten i tornet börjar skjuta, en kula träffar Joe i lungan, han faller från toppen av stängslet ner på klipporna tio meter nedanför.

Nu kan man förstås hävda att även om rymningen visade att Johnsons idéer inte fungerade på alla, så innebar dödskjutningen att de fångar som hade förståndet i behåll fattade att Johnston menade allvar – reglerna gällde verkligen alla. Galna som icke-galna.

(Det här är första delen i en serie om Alcatraz. Men egentligen handlar ju Alcatraz historia om oss, och serien kommer därför att sluta i Silicon Valley – och på vägen gör vi en del andra utflykter i tid och rum.)

OCH … den som vill ha en givande kompletterande läsning ska definitivt inhandla den här boken. Min essäserie om Alcatraz rör sig som vanligt åt ett alldeles eget håll.

Jon Forslings ”Alcatraz: De sista fångarnas berättelser från världens mest ökända fängelse” går in i ämnet från ett helt annat håll – och fördjupar bilden av vad den där klippöns historia har att lära oss.