Vi dricker allt mindre mjölk producerad av kor. Men politiker och miljöaktivister ägnar ändå väldigt stort intresse åt att vi köper rätt sort. Men det är inget nytt. Mjölk har alltid varit ett politiskt verktyg. En del makthavare har ansett att den gör dig klok, andra att den gör dig dum.
När jag gick och handlade mjölk som barn fick jag en mjölkflaska med mig som de fyllde på i butiken.
När jag går in i en mejeriavdelning i dag och letar efter mjölk ställs jag inför mängder av val. När jag var barn fanns det skummjölk och vanlig mjölk, nu finns det ett fyrtiotal olika typer av mjölk från olika leverantörer att välja mellan. Fetthalterna varierar mellan 0,1 procent och 4,5 procent. Alla dessa typer finns även i en laktosfri variant. Dessutom saluförs sorter med extra lång hållbarhet.
Självklart är att nästan alla varianter även finns i en ekologisk upplaga.
Att mejeriavdelningarna numera hör till de största i en livsmedelsbutik beror också på alla de mjölkbaserade produkterna. Förr fanns där vispgrädde, matgrädde, kaffegrädde, filmjölk och långfil – i dag stirrar jag på hyllor som för varje besök verkar ta mer plats – för där ska det rymmas yoghurt, kvarg, keso, crème fraîche.
Alla finns i naturella varianter med olika fetthalter, och givetvis i laktosfri upplaga. Till detta kommer ett mycket stort antal produkter smaksatta med frukter och bär.
Det senaste tillskottet bland sortimentet i min kvartersbutik är proteinberikad mjölk med blåbärssmak.
Jag skulle inte bli förvånad om jag i hyllorna en dag upptäcker valmjölk eller sälmjölk. Nu för tiden är ju dieter med lite kolhydrater och mycket fett populära – och modersmjölk från valar och sälar har en fetthalt kring 50 procent.

Mjölk har genom historien haft en självklar plats som föda. Modersmjölken är det som håller oss människor vid liv under vår första tid, och som får oss att utvecklas – i bästa fall. När moderns amning av barnet upphörde vid en viss ålder blev komjölk en självklar ersättning för att ge barnet näring, vilket ofta kunde leda till att barnets stund på jorden blev tämligen kort.
Så sent som 1830 var barnadödligheten i Sverige 16,8 procent – nästan vart femte barn dog i tidig ålder, och ofta på grund av den mjölk som de fick. ”Det vita giftet”, som det kom att kallas, kunde vara bärare av tyfoidfeber, difteri samt brucellos, listerios och salmonella.
Alla dessa sjukdomar var följden av att mjölken förvarades och transporterades under ohygieniska förhållanden och därför blev bärare av varje tänkbar smitta som kom i dess väg.
Men tuberkulosen, som var den farligaste sjukdomen, kom direkt från sjuka kor via mjölken. I ”Pölsan” skildrar Torgny Lindgren förhållandena: ”När kvinnorna mjölkar korna måste de anpassa handens rörelser efter kornas hostningar”.
Upptäckten av bakterier, hur de utvecklas och överförs, ledde fram inte enbart till pastöriseringen, utan även till metoder för förvaring och transport av mjölken. På mejeriet dödades bakterierna med värme, och på sin väg till kunden hanterades mjölken kyld och skyddad från omvärldens farliga smuts.
Snabbt började barnadödligheten sjunka. Vid ingången till 1900-talet var den nere under tio procent, och fortsatte därefter att sjunka årtionde för årtionde till dagens nivå på två promille. Givetvis har andra faktorer spelat in – men åtgärderna som gjorde att mjölkdrickande inte längre är förenat med livsfara har varit avgörande.
Bättre bemedlade föräldrar hade alltsedan antiken haft en annan lösning än att ge barnet en blandning mjöl, vatten och mjölk – de använde sig av ammor. Amman kunde ha en ganska uppburen ställning i hushållet, även i de fall då hon var slavinna. I vissa kulturer reglerade man giftermålslagarna utifrån tanken att amman hade en central roll för formandet av barnet, inte bara till kropp utan också till själ.
Bland romarna stod grekiska ammor högt i kurs, och detta eftersom föräldrarna trodde att barnet skulle få i sig både det grekiska språket och grekernas filosofiska vishet genom mjölken.
En man och en kvinna som haft samma amma fick inte gifta sig med varandra, även om de hade helt olika föräldrar – det betraktades som incest.
Synen på ammornas betydelse gjorde att rika föräldrar lade sig vinn om att hitta kvinnor som ansågs friska, karaktärsfasta och intelligenta. Bland romarna stod grekiska ammor högt i kurs, och detta eftersom föräldrarna trodde att barnet skulle få i sig både det grekiska språket och grekernas filosofiska vishet genom mjölken. Historien ger väl inte riktigt några bevis för att den uppfattningen är korrekt.
Föräldrar som hade det riktigt gott ställt kunde hålla sig med två ammor, och barnet fick endast dia kvinnornas vänstra bröst; det låg närmast hjärtat och antogs därför innehålla den mjölk som i alla avseenden hade den bästa kvaliteten.
Men lika måna som romare – och greker – var om att deras barn fick rätt sorts mjölk, lika föraktfulla var de mot vuxna som drack mjölk; det betraktades som omanligt. Tacitus, Plinius och Julius Caesar, liksom andra kända romare, stämplade folk vars vuxna drack mjölk som barbarer.
En riktig man skulle dricka vin. Kosten skulle vara baserad på olja och spannmål samt vin.
Den hållningen kanske kom lite på skam när det västromerska riket dukade under för de mjölkdrickande germanska stammarnas anfallsvågor. Och de vidsträckta välden som de mjölkdrickande hunnerna och mongolerna upprättade tyder heller inte på att mjölk skapar veka män.

Hunnerna bälgade i sig sto- och getmjölk, medan mongolerna inte bara drack sådan mjölk utan också mjölkade får och kameler för att få sitt lystmäte.
I och med industrialismen – och möjligheten att genom pastörisering och kylning på ett säkert sätt garantera mjölk till massorna i Europas och USA:s snabbt växande städer – kan vi se hur mjölk blir en del i nationsbygget.
Mark Kurlansky citerar i sin bok ”Milk: A 10 000 year history” den amerikanske handelsministern, senare presidenten, Herbert Hoover, vilken 1923 deklarerade:
”På mjölkindustrin vilar inte bara ansvaret för folkhälsan, utan också själva tillväxten av den vita rasen och dess virilitet.”

Det var väl inte alltid så att ledarna för de europeiska länderna använde sådana ord, men hela 1900-talet präglades i Norden, Tyskland, Storbritannien och Sovjetunionen av omfattande kampanjer där statliga myndigheter och mejeriindustrin samarbetade. Budskapet var enkelt: folkhälsan kräver inte bara att barn dricker stora mängder mjölk – även vuxna bör dricka mjölk.
Mest omfattande var detta i de nordiska länderna – där mjölk blev en självklar måltidsdryck för vuxna och inte bara för skolbarn och ungdomar.
Staten och nationen ansågs vara beroende av ett friskt och sunt folk – och ett sådant folk behövde mjölk.
Så mjölken blev ett verktyg, inte bara för att befrämja den egna familjens hälsa, utan som ett politiskt redskap för att uppnå nationella mål.
Mjölkpropagandan intensifierades under mellankrigstiden och under det kalla kriget. Nu befann man sig mycket långt bort från den grekiske läkaren Hippokrates, som på 300-talet f.Kr. menade att eftersom nordeuropéer växte upp i kalla klimat och drack mjölk måste de med nödvändighet bli fysiskt starka, men de kunde också bli råa, mentalt inskränkta, gränslösa och politiskt obalanserade.
I bästa fall användbara i krig, men dåliga som medborgare i fredstid – så kan man sammanfatta Hippokrates bedömning.
Det oroade sig inte makthavarna i Europa för. De ansåg kanske att deras propaganda för mjölk i sig skulle disciplinera medborgarna så att de fullgjorde sina plikter såväl på slagfältet som i arbetslivet.
Det finns ett enkelt skäl till att utvecklingen i västvärlden är unik på detta område. Befolkningen i stora delar av världen i övrigt är nämligen laktosintolerant, och saknar förmågan att bryta ner mjölksocker och blir därför sjuka. De flesta barn kan – oavsett etnicitet – producera det enzym som bryter ner laktos, men hos de flesta människor i världen försvinner den förmågan innan de fyller fem år – nordeuropéer kan som regel dock producera enzymet även efter den åldern och kan därför dricka hur mycket mjölk som helst.
Men hur ska man då kunna förklara det i dag exceptionellt stora utbudet av laktosfria mjölkprodukter i svenska livsmedelsbutiker? Har befolkningen blivit laktosintolerant på rekordtid?
I Sverige är endast två till fyra procent av befolkningen laktosintolerant, men laktosfri mjölk står för 18 procent av den mjölk som säljs. Den laktosfria mjölken introducerades i större skala i Sverige först kring 2002, och tio år senare började växtbaserade mjölkersättningar marknadsföras. Drycker som är baserade på havre, mandel eller soja har nu tagit tolv procent av mjölkmarknaden.

Tydligast är mönstret i Sverige, Norge och Finland – just de länder där myndigheterna i årtionden gjort mjölkdrickande till en central del av folkhälsoarbetet.
I den kultur som vuxit fram sedan millennieskiftet är det viktigt att markera sin särprägel som individ, men den långvariga mjölkpropagandan gör att mjölk och mjölkprodukter har en självklar roll i hur man definierar sig själv. Man väljer fetthalt eller smak för att visa att man inte riktigt är som alla andra.
Detta förklarar de växtbaserade alternativens mycket snabba frammarsch. Myndigheternas kampanjer för mjölk har ju kompletterats med kampanjer för att minska utsläpp, och det gör det möjligt för en del att markera sin särart genom att välja bort mjölken för att i stället dricka havrevatten.
Försöken att tillsätta bovaer i kornas foder tycks inte få något genomslag hos vare sig mjölkbönder eller konsumenter. Preparatet menas minska kons benägenhet att prutta, och därmed drastiskt begränsa andelen växthusgaser som släpps ut.
Men en del kor har visat en tendens att fara illa av tillsatsen, och konsumenterna har inte visat något större intresse för mjölk från kor som fått foder med bovaer.
Man kan tolka det på flera sätt. Har mängden varianter som nu står oss till buds blivit för många, och är marknaden mättad för den som vill visa sin miljömedvetenhet genom val av mjölk – det finns ju redan eko-alternativ för varje upptänklig variant av mjölk, liksom av ost, smör, keso och grädde?
Och den som är riktigt bekymrad för ko-pruttars påverkan på klimatet kan väl välja bort mjölken helt och hållet, och i stället dricka sojamjölk (möjligen då med risken att få problem med de egna gaserna)?