Ibland rensar jag hjärnan genom att titta på en actionfilm. Jo, jag vet, jag är en enkelt funtad person. Men skulle en viss form av scen rulla igång blundar jag. Det är när någon smyger upp bakom en vaktpost och raskt skär halsen av denne. Brukar vara över på några sekunder. 

Den som betraktat en död människa som fått halsen avskuren har svårt att föreställa sig att det som föregått det hela varit den snabba handling som utförs med krigisk precision som i filmen.

Man tänker inte annorlunda om man sedan är med på likvakan för den människa som fått halsen avskuren, så skickliga återställare av kroppar finns inte.

Det behövs en hel del loza för att ta sig igenom sådana stunder.

Det är därför jag blundar ibland när jag ser en film, jag har inget behov av att bli återförd i tiden till Sarajevo 1992.

Problemet med vad de flesta tror sig veta om krigen i det forna Jugoslavien under 1990-talet är att det är en vetskap som är baserad på vad medierna rapporterade under kriget, och vad de skrivit om kriget därefter.

Och det har inte så mycket med verkligheten att göra.

Eller är det på det viset att serber som fått halsen avskuren inte riktigt passar in i den bild av kriget medierna ville ge? Och varför ville medierna i så fall ge en falsk bild av krigen?

Det är frågor som dessa Peter Handke diskuterar i sin essäsamling ”Frågor i tårar” som nu finns tillgänglig på svenska.

Jag är nästan fascinerad över ilskan som texterna utlöst hos en del skribenter. Jag har viss fördragsamhet med vuxna män som ibland i affekterat tillstånd går upp i falsett. Man rår ju inte över de stämband Gud valt att ge en. Men jag har mindre tålamod när vuxna män går upp i falsett i sitt skrivande. En av dessa är Expressens kulturchef Viktor Malm vars intellektuella spännvid är ungefär lika begränsad som hans axelbredd. Malm förklarar att:

”Handkes essäer kan läsas som ett gränsfenomen; texter som får den höga litteraturen att påminna om den nya näthögerns paranoia, en sorts förlaga till vår misstänksamma tid och förlusten av gemensam verklighet.”

Så den som uppskattar boken definieras rimligen som medlem av den ”paranoida näthögern”. 

Malm tycker att Handkes essäer är ”… beklämmande läsning.”

Men han gör aldrig några försöka att bemöta Handke, och egentligen tvivlar jag på att Malm läst boken eftersom han ljuger ihop en bild av vad Handke hävdar.

I Malms värld kan man inte förklara krigen, och dödandet på annat sätt än att Milosevic var ond. Var och en som försöker peka på händelser som föregick krigen kommer av Malm att stämplas som ”paranoid”. Men det är väl numera den okunniges sätt att kategorisera den kunnige.

När jag kom till Sarajevo som reporter för andra gången under kriget fick jag en karta över staden av Srećko. Där var den stora frontlinjen inne i staden mellan de serbiska och muslimska delarna tydligt upplinjerad. Men de muslimska delarna var i sin tur indelade i olika områden som var markerade med tvärstreck i olika färger och så ett personnamn eller beteckning i svart över tvärstrecken.

Srećko förklarade att kartan visade vilka muslimska enheter som kontrollerade olika delar av Sarajevo, och det var sällan grupper som i praktiken brydde sig sig om vad Alija Izetbegovićs regering eller generalstaben ansåg. De gjorde som de ville, och Izetbegović accepterade detta eftersom han såg serberna som den farliga fienden.

De där grupperna som tilläts ta över kontrollen av muslimska stadsdelar för att skydda dem från serberna bestod oftast av förhärdade kriminella.

Där fanns till exempel Mušan ”Caco” Topalovićs grupp som formellt kallades 10:e Bergsbrigaden. I praktiken bestod den av medlemmar i den mycket stora maffia som Topalović byggt upp under fredsåren och som ägnade sig åt smuggling, narkotikahandel, utpressning, rån, och beskyddarverksamhet. Nu fick de ansvaret bland annat för att organisera civila för skyddsarbete – bygga värn, och röja sönderskjutna hus. De gjorde sig kända för att plocka upp folk från gatan och tvinga in dem in arbetskompanier, men framförallt var de fruktade av de serber som inte hunnit fly från de muslimska delarna av Sarajevo. En del av serberna fördes till en klyfta på Trebinje-berget där de mördades och slängdes i ner i en tunnel. Minst en serb mördades genom att brännas levande.

En annan del av staden kontrollerades av Ramiz ”Ćelo” Delalić, också en förkrigsgangster som fått sin maffia iklädd uniform, och själv blivit utnämnd till brigadchef för 9.e Bergsbrigaden, som likt den 10:e ägnade sig åt att mörda de serber de kunde hitta, men också åt att stjäla från muslimer; bilar, lägenheter och smycken.

Delalić kan också betrakta som den som utlöste det krig som länge närmat sig.

1 mars 1992 såg vittnen hur han dök upp på ett serbiskt bröllop och började skjuta mot processionen, brudgummens far Nikola Gardović dog, den ortodoxe prästen sårades.

Omgående började paramilitära grupper på båda sidor att framträda – beväpnade. Alla insåg att krigets utbrott nu var en fråga om dagar. Det skulle ta en månad.

De muslim-bosniska myndigheterna gjorde inga försök att gripa Delalić … istället fick han bli brigadchef.

Men gangsterledare som Delalić och Topalović var inte ensamma om att användas av regeringen Izetbegović mot serberna.

Ismet ”Ćelo” Bajramović förlänades kontroll över området Dobrinja och fick dessutom bli chef för militärpolisen.

Jusuf ”Juka” Prazina ombildade sitt gäng till det paramilitära förbandet ”Jukas vargar”, och regeringen visade sin tacksamhet genom att utnämna honom till chef för de bosnien-muslimska specialstyrkorna. Med tiden tilltvingade han sig också en plats i generalstaben.

Efter hand började regeringen försöka begränsa gangstrarnas roll och makt –uppenbarligen för att de börjat bli en stat i staten, och utmanade Izetbegović genom att kräva mer makt för sig själva.

Topalović arresterades och ”sköts under flyktförsök”. En förklaring till att Izetbegović gjorde sig av med de forna gangsterledarna var att de visste för mycket om krigets förspel. Det var ju inte så att de anmälde att de stod till förfogande när kriget inleddes. De hade redan innan kriget bröt ut genomfört flera möten med representanter för Izetbegovićs parti, och fått tillgång till de militära förråden för att kunna beväpna sig.

Gangsterledarna visste helt enkelt för mycket som kunde vara skadligt för de styrande, information som de kunde använda för att utpressa de styrande för att själva få än starkare positioner. Det de visste kunde förstöra bilden av Izetbegović som en fredlig politiker. Det maffialedarna skulle kunnat avslöja var verkligheten – en Izetbegović som ville få total makt, om så behövdes med maffialedares hjälp.

De gangsterbossar som inte försökte pressa presidenten fick hållas. Delalić fick under hela kriget kontrollera Gamla Staden i Sarajevo, och efter kriget kunde han återgå till sin öppet kriminella verksamhet. Myndigheterna lät honom ägna sig åt sin brottsliga verksamhet. Men … 2004 åtalades han trots allt för mordet som inträffade under det serbiska bröllopet.

Han mördades dock av en okänd gärningsman innan rättegången var över.

Två motiv är möjliga. Den officiella förklaringen är att han antagligen mördades som en följd av en konflikt med albanska narkotikahandlare.

En annan möjlig förklaring är att han hotat med att berätta allt han visste om förspelet till kriget … om han inte frikändes.

Den som vill veta mer kan gå till de akademiska studier som numera finns om de paramilitära gruppernas roll i detta krig.

Men medierna kunde ha skrivit om detta redan medan kriget pågick, men man valde att blunda.

Och man väljer att fortsätta tiga.

Det är om detta ”Frågor i tårar” handlar. Handke vill få oss förstå att det inte var ett krig mellan monster (serberna) och goda, oskyldiga offer (muslimerna). Den som inte ser båda sidornas övergrepp kommer inte att förstå vad som egentligen hände, och tvingas övergå i sagoberättande om de goda mot de onda.

Man kan ju fråga sig varför Viktor Malm finna detta som ett nödvändigt förhållningssätt.