Om Colin Nutley fick för sig att göra en film om August Strindbergs liv, och som vanligt ville ha Helena Bergström i en ledande roll skulle det förstås inte falla dig in att se den filmen, även om du fick betalt?

Tänkte väl det.

Själv betalade jag dock i går för att se något som var lika illa hopkommet som en Nutley-film om Strindberg garanterat skulle bli.

Stilla veckan följdes av en kort men slitig vecka, och vi ville koppla av med att gå på bio och se Agnieszka Hollands nya film om Kafka … “Franz K.”.

Efter visningen var vi uppgivet förvirrade, och diskuterade på hemvägen om vi någonsin sett en lika usel film.
B- och C-filmer räknas inte. Alster som “Robocop 3”, “Ballistic: Ecks vs. Sever” eller “Manos: The Hands of Fate” är gjorda utan pretentioner. Regissören och manusförfattaren anser sig egentligen inte ha något att säga oss.

Men Agnieszka Holland har alltid ansett sig ha i uppdrag att upplysa oss andra. Jag har väl genom åren väl tyckt att hon aldrig lyckats, men ändå har väl inte misslyckanden varit totala.

Och de intervjuer jag läst med henne kring filmens tillkomst och syfte gjorde mig nyfiken, hon ville ge oss en “annan” bild av Kafka, en muntrare, frimodigare, skämtsammare Franz.

Efter filmen grubblar jag över om Holland någonsin läst Kafka. Har kon kanske bara studerat hans porträtt på någon av de fula muggar eller ölglas man kan köpa i Prag, och tänkt typ: “Vilket intressant ansikte, honom vill jag göra en film om”.

Det är definitivt inte en “annan” bild av Kafka vi ställs inför. Holland presenterar samma bild av Kafka som den man kan få om man läser en icke läsvan students uppsats om Kafka – några sidor som tråcklats ihop med hjälp av Wikipedia efter det att skribenten skummat några av Kafkas verk.
Ändå hävdar Holland att Kafkas texter följt henne genom livet.

I filmen ställs vi inför den gamla vanliga mytologin – ung förvirrad man som lider under en auktoritär kolerisk far, vars utbrott mot Franz dämpas av en tyst och diplomatisk mamma, och beundrande systrar.

Franz framställs som en viljelös drömmare, som inte riktigt kan upprätta fungerande relationer till det motsatta könet eller till någonting alls. Han flyter runt tills han dör av lungsot.
Samhället därutanför? Lite anti-semitiskt, lite byråkratiskt, lite … ja, lite av varje … men det finns inte riktigt … filmen kokar ner till ett far-son-drama.

De samhällen Kafka levde i – först den habsburgska dubbelmonarkin, därefter det lossbrutna Tjeckoslovakien skildras inte. Ändå är till exempel de kulturella och politiska motsättningarna i Kafkas Prag hela tiden konstanta mellan tjecker, slovak, tyskar och judar. Liksom motsättningar mellan statlig administration med feodala rötter och ett framväxande modernt samhälle styrt av marknaden.

Filmen blir mest ett kammarspel, världen därutanför gör sig påmind på obegripliga sätt för den som inte är insatt i periodens och platsens historia.

Kafka framställs som människa som missförstådd av de flesta, och i slutändan konstateras det också näsvist i filmen att “ingen har nyckeln till Kafkas verk”.

Jaså?

Vad Kafka ville med sina verk är nog sedan länge tämligen uppenbarat, bara den som är för lat för att läsa kan yra om att vi “inte vet”.

Själv har jag sedan ungdomen betraktat Kafka som en iskall, klarsynt ironiker som skildrade människans tillvaro i ett samhälle där idiotiserande byråkrati urholkar allas själ … ungefär som i dag alltså … där urgröpningen går än snabbare eftersom den kombineras med massmarknadens modesvängningar.

Man kan utvidga sin förståelse genom att läsa Theodor Adornos studier om Kafka, där Kafkas världsbild beskrivs som sammanhållen och uppenbar: världen är rationell men meningslös – byråkrati och makt är allestädes närvarande men obegripliga.

Eller Walter Benjamins tankegång om att vi måste betrakta Kafkas position i förhållande den värld han beskriver … det är positionen i sig som är intressant eftersom den visar på resterna av ett annat sätt att vara människa.

För att inte tala om Slavoj Žižeks påpekande om att Kafkas verk visar hur makt över människor alltmer utövas; det sker genom att lagarna, reglerna och föreskrifterna är tvingande men tomma på innehåll, det är ritualer – och just tomheten gör det synnerligen svårt att angripa dem.

Uppfattningen att vi saknar en “nyckel” till Kafkas verk är därför befängd, det finns ett helt knippe av nycklar att tillgå. Men Holland hör inte skramlet från den nyckelknippan.

Holland själv har aldrig lyckats hantera sin trassliga uppväxt och sin plats i tillvaron – som det spända förhållandet till den kommunistiska fadern – som sedan kommer att “självmördas” av partikamraterna. Hennes verk uppvisar en viss vinglighet genom åren, och hennes film ”Total Exlipse” skildrade Rimbaud på ett sådant sätt att jag fick känslan av att hon tror att ett rimligt förhållningssätt till omvärlden är det förvirrade, nervösa fnittret … och att det ur det kan växa stor konst … som dock aldrig är riktigt begriplig.

Men Kafka är begriplig, men det kräver också att man vågar betrakta världen på samma sätt som han gjorde.