När Expressen Kulturs huskaplan Joel Halldorf nu intervjuar kulturminister Parisa Liljestrand får vi veta att Parisa har ”ett armband som jag köpte för många år sedan. Det är ett enkelt vitt armband, och på det sitter ett kors, en Davidsstjärna och en måne. De sitter sida vid sida, fästa på samma armband.”

Det är väl det enda som går att ta på i den intervjun, i övrigt är det som sägs lika flyktigt flerovium.

Strax innan har Parisa förklarat att:

”Jag har ju bestämt mig för vad som ingår i min berättelse kring tron. Jag förnekar ingen religion, men jag tyr mig inte heller till en enda.”

En alldeles utmärkt inställning för dem som tillhör Moderaterna. Det gäller att anpassa sig till allt och alla för att säkra en röst på valdagen.

I denna långa intervju får vi veta att Parisa har en ”inre tro”. Efter läsningen har jag ingen aning vilka trossatser denna ”inre tro” består av, bara att den finns där … fast ibland finns den inte:

”Det är en följeslagare som finns där, men som ibland är borta, och då känner jag bara: Vart tog den vägen? Varför blev det så här?”

Hon känner obehag när ”tron” försvinner … men det kanske bara beror på att magen sluter fungera och att hon börjar lida av gasbildningar? Vem vet, antagligen inte Parisa heller.

Huskaplan Halldorf ryser dock av beundran inför Paris förvirrade utläggningar:

”Det är svårt att hitta något hörn av det svenska religiösa landskapet som hon inte passerat och tagit intryck av. I hennes berättelse finns pingstvänner, moskéer, svenskkyrkliga ungdomsgrupper och teologistudier då hon läste till religionslärare. Två gånger nämner hon zoroastrier, hon blir tårögd när hon tänker på sången ”Du vet väl om att du är värdefull”.

Parisa är den religiösa världens svar på flexitarianerna, allt slinker när, allt är hon beredd att mumsa i sig.

Jag finner det fullt rimligt att människor sätter sig in i och utforskar olika religiösa uppfattningar, men jag finner det tämligen korkat om det inte leder något annat än åsikten att alla religioner har något att ge.

Men … något verkligt utforskande har uppenbarligen Parisa inte orkat göra. Hon har svassat runt i kristna kyrkorum, moskéer och buddistiska tempel och visat sin vördnad var hon än råkat befinna sig. Vad vi står inför är inte en sökare utan en narcissist som gör allt för att hamna i centrum och som gör det genom att försöka passa in i omgivningen, och det spelar liksom ingen roll vilken omgivningen är.

Det är inte på det viset att Parisa står för en ekumenisk hållning, en sådan innebär ju att man har en grundmurad tro, och utifrån denna försöker se vad som kan vara gemensamt med andra religioner.

Det Parisa utgår från är istället det som styr hennes tankar och det är den i Sverige påbjudna och dominerande ”värdegrunden” – idéen om att alla är lika mycket värda, alla ska med, alla ska synas och höras. En perfekt grundval för den som vill vinna röster och anhängare överallt.

En bit in i intervjun märks det att Joel tycker att Parisa blir alltför fluffig i sin beskrivning av sin ”tro”. Joel har ju ett uppdrag som Bonniersskribent, i det uppdraget ingår att presentera Parisa så att alla kan tänka sig att rösta på henne, oavsett vilken tro de själva har … och även om de skulle råka vara ateister.

Men i uppdraget ingår också att presentera islam som vilken religion som helst, så därför förklarar Joel följande för läsaren:

”I dag är media många svenskars enda kontakt med religion – särskilt med islam. Men den religion som hamnar på löpsedlarna är inte den som levs i vardagen. För veta det måste man dock söka upp den.”

Budskapet är tydligt – om du möter en religös muslim i din vardag och den person visar sig vara artig, tjänstvillig, vänlig eller något annat positivt så har du förstått islam bättre.

Men … det bor två miljarder människor i länderna i den muslimska kulturkretsen. Det är områden där solen på sätt och vis aldrig skiner hur högt den än står på himlen; det är regioner av förtryck, efterblivenhet, återkommande utbrott av vansinnigt okontrollerat raseri, och dyster dödslängtan. 1500 år av religiös expansion har inte inte gjort att människor i dessa länder i någon begriplig mening fått det bättre. De har i stället allt mer kommit att utgöra ett hot mot andra delar av världen.

Islam är den kulturella grunden för mentaliteten i dessa länder – hos de styrande och de styrda. Det finns inte ett enda märkbart och mer omfattande exempel på att muslimska samhällen utvecklas positivt om de utsätts för yttre tryck för att de ska förändras; då visar historien att det muslimska samhället blir än mer förtryckande, och också aggressivt mot omvärlden.

En analys av vår värld i dag, och av historien måste rimligen väga vida tyngre än möten med enskilda muslimer som uppträder civiliserat.

Även den mest artige muslim är tyvärr märkt av de seder, mentaliteter och traditioner som utvecklats under 1500 år av kulturellt mörker.

Så det stora problemet med den här intervjun är inte att Parisa jönsar runt mellan kyrkor, moskéer och tempel – det är att Joel försöker få läsarena att tro att det är en rimlig hållning, och att han försöker få läsaren att tro att läsarens eventuella motvilja mot islam är följden av att han inte träffat tillräckligt många muslimer i sin vardag.

Intervjun avslutas med ett märkligt uttalande av Parisa:

”Jag kan liksom inte plocka ur hjärtat och gå i väg till jobbet. Tron präglar alltid den jag är, även om jag inte alltid vet hur.:

Alltså; tron präglar henne alltid – samtidigt har hon nyss förklarat att hon tror på allt – och faktiskt därmed ingenting. E synnerligenn lämplig hållning för den som vill inta en plats vid de styrande.