När jag vandrar genom Liljevalchs Vårsalong får jag känslan av allt allt skapats av människor på andra sidan apokalypsen – i en framtid då mängder av samverkande katastrofer bara är ett lite vagt minne som man håller vid liv genom målningar, foton, statyer och videoinstallationer.

Det som valts ut och förevisas på Liljevalchs gestaltar det som vi förväntas ha ångest över: miljö&klimat, rasism och flyktingars öden.
Men framställningarna är utpräglat matta, vilket skapar den där känslan av att allt har hänt för mycket länge sedan. Men eftersom det inte har det måste vi nog utgå från att konstnärerna egentligen inte bryr så mycket om det de avbildar – de har skapat det de skapat för att få komma med på vårsalongen.

Och den uppgivna inställningen sätter stämningen i salarna. Det är konst sprungen ur en döende kultur vi ser, den vita västerländska världen är dömd. Skogarna kalhuggna, haven förgiftade, flyktingmiljoner rör sig mot döden. Och så lite inkvoterade sapmikonst för att påminna oss om att präster exproprierade trolltrummor för 200 år sedan, eller vad det nu är de konstnärerna vill påminna oss om.

Sammantaget alltså bara en massa känslor som inte förankrats i verkligheten utan i rubriker konstnärerna scrollat mellan medan de frukosterat på en pain-au-chocolat på sitt kvartersfik.

Ett tema till förekommer förresten … olyckliga familjer … svampmoln av ångest finns där osynligt i bakgrunden på tavlor som avbildar vuxna och barn tillsammans eller var för sig. Som om kärnfamiljen var ett kärnvapen som sprängde individens möjlighet att finna sig själv.

På vårsalongen är allt övergivet, människan har övergett naturen, föräldrarna barnen, västerlandet österlandet och alla har gett upp hoppet.

Men i en annan del av Liljevalchs är det livat och glatt. Atmosfären en helt annan, typ lönehelg i Dakars hamnkvarter. Afrikansk konst. 148 tavlor och föremål. 115 konstnärer. De flesta av verken från Afrika, men också en del som är skapat av svarta i USA och Storbritannien.

Det är en livgivande fröjd att vandra mellan salarna, efter att ha tagit sig igenom den bedrövade och missmodiga vårsalongen.

Utställningen har fått namnet ”When we see us” och det vi ser är indelat i olika teman: ”Vardagen”, ”Glädje och fest”, ”Vila”, ”Sensualitet”, ”Andlighet” samt ”Triumf och frigörelse”.

Verken pendlar mellan det kraftfulla, innerliga och det tillbakalutat, lyckligt avslappnade. Som betraktare fylls jag av energi.
Det här är liksom livet.

Men … samtidigt maler det på i huvudet … det här är ju obegripligt. Borta är alla former av afrikanska problem; kolonialism, stamkrig, fattigdom, förtryck, inbördeskrigen efter frigörelserna, korruptionen, de brutala diktaturerna.

Utställningens kurator Koyo Kouoh förklarar i katalogens förord att hon strävat efter att verken ska tala med varandra, visa på samband; på den egna kontinenten och över haven.

Finfint.
Men … vore det inte också bra om utställningen utgick från de problem – som milt uttryckt – finns?
Finns det inte ett enda konstverk som skildrar hur ANC kört Sydafrika i botten?
Har ingen konstnär försökt gestalta hur islamistiska terrorgrupper dag för dag växer sig starkare i Afrika?
Tydligen inte.
Lite konstigt.

Avdelningen ”Triumf och frigörelse” är kanske det bästa exemplet. Inte ett enda verk skildrar vad som händer efter det att ANC segrat i Sydafrika, MPLA i Angola, eller Frelimo i Moçambique … för att ta några få exempel. Inget sägs om maktfullkomlighet, förföljelse av oliktänkande eller snikna ledares utplundring av det egna folket och landets tillgångar.
Varför inte?

Märkligaste tavlan är Chéri Chérins monumentalmålning som firar valet av Barack Obama till USA:s president. Jag står framför tavlan. Gräver i mitt minne för att komma på något gott som Obama gjorde för Afrika. Kommer inte på något. Men han var svart – och vann presidentvalet. Det räcker tydligen.

Kanske är det just att det räcker med att man är svart som är problemet med urvalet. Det är uppenbart att konsten genom tiderna utvecklats i en viss riktning i de franska kolonierna, och i en annan i de brittiska. En svart konstnär i Senegal målar på ett annat sätt än en i Uganda. Det hade varit mer lärorikt att göra utställningen ordnad efter land och period – då kunde man fått en bättre förståelse.
Fast … just det … höll på att glömma … det ingick tydligen inte i uppdraget.

Men … känner sig inte svarta förnedrade av hur utställningen tematiserats? Varje folkgrupps särart, historia och kultur försvinner och uppgår i något som är ”svart”, och som presenteras genom att man letat efter det som kan tänkas vara minsta gemensamma nämnare.

De som besöker utställningen – vare sig de är svarta, vita, gula, bruna eller pepitarutiga – kommer inte att lära sig något annat än att ”svarta” är starka, stolta, vackra och frimodiga.
Därmed står vi alltså inför propagandakonst – men visst, det ska villigt erkännas att det till stora delar är storslagen sådan.

Om man först besökt vårsalongen och därefter den mångdubbelt större utställningen ”When we see us” kan man inte undgå tanken att vårsalongens uppgift är att förklara för besökaren att det vita västerlandet är dömt att gå under, och att när man sedan går in på ”When we see us” ska man kunna finna tröst i att det finns en ny härskarras som är redo att ta över.
Och att döma av utställningen verkar de ju vara godmodiga, gladlynta och rättrådiga.

Att döma av recensionerna av ”When we see us” har det lyckats.
Men oroa är inte … det är ju bara konstkritikernas omdöme – och de fungerar inte på samma sätt som andra människor … de är konstkritiker för att de lever skilda från verkligheten … och det är något som kännetecknar båda de här utställningar.

Men visst skulle man vilja se att svensk konst blev lika blodfull, stolt och lyckligt muskulös som den afrikanska.