Året är 1994. 

Jag betraktar de delvis översnöade gravstenarna. Datumen på en del av dem berättar för mig att där i jorden vilar ett barn eller en tonåring.

Datumet för när döden inträffat visar att det skett de senaste två åren.

Fast ”inträffat” känns som fel ord. ”Inträffa” betyder att något oväntat har hänt, någon som ingen ville skulle inträffa.

Men de här barnen har medvetet skjutits.

Mördats av krypskyttar.

Jag står där på kyrkogården tillsammans med en ortodox präst som fungerar som min vägvisare vissa dagar. Jag befinner mig i Grbavica, den serbiska delen av Sarajevo. Även här blir det fel ord. ”Befinner mig” låter som om jag stannat till under en rundresa, och snart ska vidare – men som jag fått lära mig; om det är svårt att ta sig in i Grbavica så är det än svårare att ta sig ut. Stadsdelen är belägrad av muslimska styrkor. Som i sin tur är omringade av serbiska enheter som håller höjderna ovanför Sarajevo.

Prästen har begravt alla dem som fallit för muslimska krypskyttars kulor. Hans buskiga ögonbryn höjs när jag säger att jag måste skriva om detta.

– Varför då, undrar han försynt, med en av förvåning rynkad panna.

– Men ingen därute vet att muslimska krypskyttar mördar serbiska barn här, säger jag – lätt förvirrad över att behöva förklara det uppenbara.

Prästen förstår fortfarande inte.

Han skakar på huvudet och tar mig i armen som tecken på att vi ska gå vidare.

– På vilket sätt skulle det hjälpa oss, muttrar han på ett sådant sätt att jag inser att det inte är meningen att vi ska tala vidare om detta.

Kännetecknande för serbisk mentalitet är att man inte är benägen för gnäll, gny och veklagan i syfte att väcka omvärldens sympati. Man är fast övertygad om att man reder sig själv, och man förstår ofta inte idéen om att ropa till omvärlden om stöd, hjälp och sympati.

På den muslimska sidan i inbördeskrigen i det forna Jugoslavien var man däremot väl medveten om hur viktigt det är med PR och marknadsföring för den egna sidan. De främsta amerikanska kommunikationsbyråerna anlitades för att utmåla de av muslimerna kontrollerade delarna av Bosnien som ett mångkulturellt paradis. De serbiska delarna däremot beskrevs såsom badande i blod från muslimer som fått halsen avskuren.

Det låg helt i linje med den uppfattning som dominerade i medierna världen över – även i Sverige. Inbördeskrigen i det forna Jugoslavien beskrevs enbart som en följd av storserbisk makthunger, man ville förtrycka de andra folkgrupperna – och om det inte gick inledde man folkmord.

Den inställningen gjorde att medierna knappt uppmärksammade de etniska rensningarna riktade mot serber i Kroatien och Kosovo.

350 000 serber lämnade Kroatien. 200 000 av dem fördrevs från Krajina-regionen som varit bebodd av serber sedan 1600-talet.

250 000 serber flydde från Kosovo.

Totalt en etnisk rensning och folkförflyttning av 600 000 serber.

Men omvärlden ojade sig över den storserbiska nationalismen, och morden på muslimer och albaner.

För den som liksom jag reste i och rapporterade från de här områdena var det uppenbart att mord, våldtäkter, rån och övergrepp begicks av odjur på alla sidor. 

En del var odjur från början och kriget blev deras möjlighet att få utlopp för sin perversa blodtörst.

Andra förvandlades till odjur efter det att deras fruar eller barn dödats.

Det är bara på film som krig kan framstå som något som slipar – eller snarare spränger – fram det bästa i människor.

I krig kan även den i fredstid gode bli ett monster.

En som sorgset och stillsamt skrev om brödrakrigen på Balkan var Peter Handke. Han gjorde ett flertal resor under och efter inbördeskrigen i det som varit Jugoslavien.

Han skrev kunnigt, närvarande och inkännande om människor, natur och miljöer vilket gav honom den rätta utsiktspunkten för krigets förlopp, följder – men också för dess orsaker.

När Peter Handke fick Nobelpriset i litteratur 2019 skrek svenska kulturarbetare nästan samfällt som om de alla fått fått ljumskbråck (vilket man får om man ständigt ställer sig på alla fyra för att visa att man finns för att behaga och tjäna överheten … på vilket sätt denna överhet än vill ha det).

De mycket få som tyckte Peter Handke var värd ett Nobelpris i litteratur förklarade att han var en stor författare, och därför faktiskt borde få Nobelpriset – även om han var en politisk idiot.

Men … nu förhåller det sig på det viset att Handke inte är en politisk idiot – han är kunnig i Balkans historia och kultur och har en klar blick för geopolitik … så ska vi inte pröva idéen att han hade rätt … och att medier och ”kulturelit” hade fel?

Den som vill kunna ta ställning kan nu ta del av ”Frågor i tårar” – en samling essäer av Handke som behandlar krigen på Balkan.

Dessa texter finns nu för första gången tillgängliga svenska – vilket som alla förstår innebär att de flesta som skrev fördömande om Handkes ståndpunkter gjorde det utan att ha läst honom (det är synnerligen få i ”kultureliten” som behärskar tyska numera, eller franska, eller spanska för den delen. När de vill veta vad de ska anse om litteraturen i de länderna läser de vad Guardian eller New York anser om en författare) .

De ilskan kulturmänniskorna ljög och spelade moraliskt upprörde därför att de visste att Handke gav en annan bild av krigen än de själva gjort. För det hade någon skrivit eller sagt.

Det räckte för att de skulle skrika. 

Det gör de alltid när någon går sin egen väg.

Den som läser essäerna kommer att finna att författaren Handke inte kan skiljas från den politiske Handke. För det han gör är att han levererar är en konstnärlig kritik av mediernas skildring av krigen. Han visar hur enfaldigt, platt och orimligt författare, journalister, fotografer och filmare skildrat krigen – och lögnen är alltid enfaldig, platt och orimlig.

Sanningen är alltid komplex.

(De närmaste dagarna kommer jag att i QLN skriva fler texter om Peter Handkes syn på vad som egentligen hände i det forna Jugoslavien.)