Länge betraktade jag dart och snooker som aktiviteter som utövarna ägnade sig åt innan de i slutfasen av sitt liv parkerade sig på en parkbänk och lite långsamt och melankoliskt söp sig till en plats ovan där, eller möjligen nedan där.
Den som inte som åskådare betraktade en tävling i dart eller snooker i levande livet … utan såg den på tv tillhörde antagligen den kategori människor som tittar på tv mellan midnatt och vargatimmen. Alltså en person som kommit hem efter en blöt kväll och inte kunde sova, och därför slog på tv under de timmar det bara sändes mycket billig utfyllnad. Alltså dart och snooker.

Så fel jag hade, inser jag när jag läser Roger Domeneghettis Everbody wants to rule the world. Dart och snooker förändrade inte bara tv-mediet. Dart och snooker förändrade västvärlden, och allt tog sin början i Storbritannien.
När den brittiska statens monopol över tv och radio sakta började luckras upp under behövde de framväxande nya kanalerna utfyllnad i tablåerna – så man började sända dart och snooker; BBC svarade med en tung egen satsning på snooker (dart ansågs i BBC:s korridorer till en början vara för plebejiskt).
Båda konkurrenterna upptäckte snabbt att miljoner tittare älskade att sitta i timmar och se på män som hanterade pilar och köer. Snabbt inledde reklamfinansierade ITV en satsning också på speedway, wrestling och andra mindre sporter.
Det som en gång varit nödlösningar för både ITV och BBC visade sig vara effektiva vapen i kampen om tittarna – men det var inte bara nödlösningar på grund av att tablåer måste fyllas … programmen fanns där för att skyla över att brittisk tv inte kunde direktsända brittisk fotboll. De mäktiga fotbollsklubbarna vägrade ge tillstånd till direktsändningar eftersom man var rädd att förlora publik. Inte förrän 1983 gav klubbarna upp sitt motstånd.
Då ska man komma ihåg att vi i Sverige genom Tipsextra varje lördag ända sedan 1969 hade kunnat följa drabbningarna i den engelska ligan på regntunga, leriga planer. Klubbarna såg inget problem med att matcherna direktsändes i utlandet, för man antog med viss rätt att en sändning av Arsenal mot Sheffield Wednesday som man kunde se i Surahammar eller Töreboda knappast skulle påverka publiksiffrorna på Highbury.
Domeneghettis poäng är att dessa sporter råkar ha egenskaper som passar TV exceptionellt väl – särskilt i ett skede när televisionen fortfarande lär sig hur sport ska visas.
Den som kan sin Darwin vet att evolutionsteorin gäller i alla sammanhang – och att det därmed är i periferin de nya arterna utvecklas. De som på tv-kanalerna arbetade med dart- och snooker-programmen tillhörde definitivt periferin … mediets galärslavar. Men det gjorde att de kunde utveckla en helt ny, och vinnande, form för sportsändningar.
Dart och snooker har gemensamma drag som lämpar sig väl för tv. Tempot är långsamt, vilket gör det lätt att följa i bild. Få kameror räcker, spelplanen är begränsad. Klimaxögonblicken är tydliga, det blir dramaturgiskt enklare att skapa spänning.
De som framträder är individer – vilket gör det lättare att skapa berättelser.
Dessa grundläggande drag förstärkes av producenter, filmare och klippare eftersom de i sin periferi hade frihet att experimentera – de ansågs ju bara skapa utfyllnad.
Matcherna delades upp i tydliga sekvenser. Pauser användes för att bygga och spänning och öka fokus inför avgörande ögonblick.
Det blev mycket närbilder – svett, koncentration, rynkade ögonbryn, darrande händer, tårar.
Och tempoväxlingar skedde genom repriser och kommentarer.
Men framförallt arbetade man med att skapa tydliga persona – förstärka individernas särdrag – typ, den gode, den onde, den tjocke, den fule, den iskalle, den känslostyrde.
Stjärnor skapades av dart- och snookerstjärnor som tidigare kunnat leva tämligen anonymt – förutom på själva tävlingen.
I tv-husens periferi skapades programformer som kom att dominera alla sportsändningar – och därmed kom att accelerera ett annat fenomen i Storbritannien vid denna tid.
Margaret Thatcher hade inlett ett kulturkrig mot det arbetande folket i Storbritannien. En del har fått för sig att hennes drivkraft var ideologisk, att hon var en övertygade nyliberal – men hennes krig mot fotbollspubliken på läktarna, mot pubbesökare och fackföreningar var betingat av att hon var en totalt autistisk narcissist som helt enkelt tyckte illa om andra människor när de uppträdde i grupp … oavsett sammanhang. Hon förstod aldrig att en del människor gärna uttrycker sin individualitet i olika former av gemenskap med andra. Thatcher ville att människor skulle arbeta och konsumera. Den som står och sjunger på en fotbollsläktare är i hennes ögon en i bästa fall misstänkt varelse, i sämsta fall en samhällets fiende. Hon förstod inte riktigt att de där sjungande skarorna var samhället.
Som Domeneghetti visar – sporten speglar inte bara samhället, den driver på samhällsförändringar. Därför är idéen om att idrott och politik måste hållas åtskilda i verkligheten omöjlig att upprätthålla.
Sättet att tv-sända dart och snooker kom att forma tv-sändningarna från fotbollsmatcher – stjärnorna blev det centrala, lojaliteten till klubben byggde inte längre på en geografisk och social samhörighet utan på beundran för enskilda individer som värvats till klubben.
I kombination med att tv-sändningar tilläts och kunde generera stora intäkter, blev köpandet och säljandet av spelare därför attraktivt för finansiella aktörer – som också kunde stärka sina egna varumärken och identiteter. Arsenals supportrar – de som har råd med biljettpriserna vandrar inte längre iväg till Highbury … de bänkar sig på Emirates Stadium för att se sitt lag – som numera ägs av en amerikansk multimiljardär efter det att denne köpt ut den uzbekiske oligarken Alisjer Usmanov.
Världen är globaliserad, gemenskaperna atomiseride.
Är motstånd möjligt.
Kanske.
Gå ner på din lokala pub och spela dart.
Vi börjar om från början.