Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 20 augusti 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

På 70- och 80-talet gömde jag mina Johnny Cash-skivor. Inte för att jag skämdes för dem. Men det sparade tid — då slapp jag diskutera med mina radikala vänner och förklara varför jag gillade honom.
Visst hade jag försökt. Jag hade berättat om när Cash hade en egen show på 50-talet och bjöd in folksångaren Pete Seeger.
”Stopp”, sa producenterna, ”Seeger är svartlistad, han är kommunist.”
”Inte vet jag”, sa Cash. ”Men jag vet att han är en stor amerikan.” Och så gav han producenterna fingret och bjöd in Seeger. Stor show blev det, men det blev också Cashs sista för det bolaget.
Det där förstod aldrig riktigt mina vänner. Höger och vänster kan aldrig förenas, ansåg de, och att förenas med utgångspunkt i att man var amerikaner var för dem helt befängt.
För det finns en sak som sammansvetsar större delen av den politiskt organiserade mänskligheten. I mullornas Iran, bland konservativa katolska franska bönder och bland demonstranter på Avenyn i Göteborg är USA ”den store Satan”.
Speciellt radikalt är det ju inte. Bara litet allmänkorkat.

Det som radikaler, muslimska fundamentalister, och andra retar sig på är just den mentaliteten. För det den säger är:
Om du tröttnar på skiten; dra upp bopålarna, dra vidare. Du kan alltid börja om. Hela kontinenten tillhör dig — det är ditt och mitt land, som Woody Guthrie sjöng.
Det är en mentalitet som misstror all överhet — den utgår från att den som fått makt kommer att försöka blåsa dig. Vänd aldrig ryggen mot någon med makt — för då kommer han att försöka norpa din plånbok.
Allt detta är ju skrämmande tankar för den politiska eliten i Europa och resten av världen; oavsett om de är höger eller vänster förenas de av att de är elit. Tanken på att människor skulle reda sig själva och inte vara beroende av andra än dem de väljer att vara beroende av, är extremt oroande.
Denna elit vill sitta och hålla i skrivbordskanten i väntan på pensionen och under tiden dela ut råd till de mindre vetande som ska stå med mössan i hand. Och denna elit talar om faran med amerikaniseringen av vår kultur.
Klart vår kultur amerikaniseras. Svenska filmer handlar oftast om människor som sitter på en brygga och har ångest för att de varit otrogna. Då väljer man en Hollywoodrulle — för till och med ”RoboCop 4” har mer att säga oss om vår tid än en vanlig svensk film, med undantag för ”Sånger från andra våningen”.
Klart vi går på McDonald’s — jag har fyra ungar — inte går jag med dem till någon vanlig restaurang, och ruinerar mig än mer. Och amerikansk musik är helt enkelt häftigare.

Så låt oss skilja på vad enskilda makthavare i USA gör, och det som är amerikanskt.
Men låt oss också grubbla på i vilken mening de där makthavarna där borta på andra sidan havet är mer reaktionära än våra egna.
Attac står gärna och diskuterar med Göran Persson. När George W. Bush kommer visar de bara rumpan. Men Attac vill ju öppna gränserna, och Bush har genomdrivit en långt generösare flyktingpolitik än den invandrarfientlige Persson.
Så varför visar inte Attac rumporna för Persson i stället?
Antagligen för att han inte är amerikan. Då kommer man lättare undan.
Så gå i väg i dag. Ät hamburgare på lunchen, se en riktig Hollywoodrulle på kvällen, lyssna på Johnny Cash när du kommer hem.

Vill du vara vänsterradikal och förändra världen; bli mer amerikansk. Byt ut de vanliga ikonerna mot Zeb Macahan och John Waynes filmfigurer.

Boris Benulic

Kommentar: Jag har under de år som gått inte slutat att se Zeb Macahan eller de roller som John Wayne gestaltade i så många westernfilmer som förebilder … men jag har också kommit att förstå att de inte är ”amerikanska” utan bara ett blekt återsken av ett äldre europeiskt hjälteideal; den vandrande riddaren, den ensamme vikingen eller den bonde eller adelsman som satte sig upp mot en despotisk centralmakt.
Det är ett uttryck för individens svaghet och kulturens förfall i Europa att vi låter vår längtan efter rättfärdiga förebilder formeras av Hollywood.