Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 13 november 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudandet här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

Vintertiden har gjort entré, och en del upplever att omställningen stör sömnen. Samtidigt oroar sig många för hur skärmarnas blå ljus påverkar nattvilan. Sömnstörningar och försöken att avhjälpa dem är inget nytt i vår historia — måste vi lära oss att leva med ständigt nya hot mot vår vila?

I början av oktober uppmärksammades en studie av forskare vid Karolinska Institutet som enligt tidningsrubriker ansågs visa att ”dålig sömn” kan påskynda hjärnans åldrande och öka faran för demens.

Människor som sov dåligt hade hjärnor som såg ett år äldre ut än deras faktiska ålder. Hjärnans ålder bestämdes med hjälp av magnetkamera och uppgifterna analyserades av datorer utifrån tusen olika åldersmått.

Men vad menas med ”dålig sömn”?

Forskarna lät de 27 500 deltagarna i studien själva rapportera om sin sömn utifrån fem faktorer: dygnsrytm (morgon- eller kvällsmänniskor), genomsnittlig sovtid, svårigheter att somna, snarkningar och graden av trötthet under dagen.

Därefter poängsatte forskarna denna självrapportering.

År 2014 fick 24 000 unga under 19 år sömnmedel på recept i Sverige. Tio år senare var antalet fem gånger större.

Man behöver nog inte vara forskare för att tycka att underlaget är lite skakigt. Det finns ju mängder av faktorer som påverkar hur trött man känner sig under dagen, och att bedöma sin trötthet är en högst subjektiv handling. Och hur många förnekar inte att de snarkar?

År 2014 fick 24 000 unga under 19 år sömnmedel på recept i Sverige. Tio år senare var antalet fem gånger större.

2020 hämtade 870 000 personer ut sömnmedel på recept.

Många menar att den ökande tiden framför skärmar är en viktig orsak till sömnproblemen. I september gav Folkhälsomyndigheten rekommendationer om begränsad skärmtid för unga – och nu har myndigheten även fått i uppdrag att undersöka hur vuxnas skärmtid påverkar barn.

Som om detta inte vore nog har vi nu också ställt om till vintertid. Många har säkert redan hört någon eller flera beklaga sig över hur sömnen störs av den påtvingade klockomställningen

Sömnproblem är nu inget nytt i historien. Redan i forntidens Egypten och Mesopotamien använde man opium och vallmofrön – ett bruk som kom att sprida sig i tid och rum ända fram till våra dagar.

Under renässansen och fram till 1800-talet brukades ibland vin som sömnmedel. Det kunde förvisso få användaren att slumra in, men djupsömnen – som är så viktig – blev inte särskilt bra.
Kanske var det därför det blev populärt att blanda opium i vinet.

Men ser man till hur vår inställning till sömn, dag och natt har förändrats genom historien, anar man att vi befinner oss i ett stort kulturellt skifte.

Under en ganska lång period i mitt liv lyssnade jag förundrat på människors diskussioner om sina sömn- och insomningsproblem. Jag förstod inte riktigt problematiken. Varje natt brukar jag vakna och ligga vaken i ungefär en timme innan jag somnar om. Jag vet att jag inte är ensam om sådana sovvanor, men de flesta verkar under den där timmen oroligt ligga och grubbla på problem och svårigheter. Själv uppskattar jag den där timmen då allt är tyst, jag kan fundera på stort som smått och få idéer, som jag nogsamt nedtecknar – annars finns de inte kvar andra gången jag vaknar. En timme av frid.

Jag talade tyst om den här vanan – man får lätt en diagnos man inte vill ha nuförtiden – och möjligen skulle det betraktas som onormalt att tycka om att ligga vaken en timme mitt i natten.

Men när jag läste professor A. Roger Ekirch stora studie ”At Day’s Close: Night in Times Past” (Weidenfeld & Nicolson, 2005) insåg jag att mitt sömnmönster är helt normalt – om jag nu hade levt på 1500-talet.

Ekirch bygger sina slutsatser på en imponerande mängd källmaterial: juridiska handlingar, medicinska skrifter, litteratur, brev och dagböcker. Han citerar flitigt för att visa att en äldre nattkultur gått förlorad; nattens sociala, kulturella och praktiska roll under den förindustriella perioden förändrades och försvann till slut under 1800-talet.

Ekirch driver tesen att människors sömnmönster var segmenterat. De gick till sängs kort efter mörkrets inbrott, vaknade några timmar senare och ägnade en timme eller två åt bön, handarbete eller läsning – och ibland små sammankomster med grannar, där man tog en bit mat och pratade om viktiga saker eller skvallrade.

Därefter sov man många timmar till innan man vaknade och dagens arbete tog vid.

Gränsen mellan dag och natt var skarp, och ljus var dyrt – vilket tvingade fram den segmenterade sömnen. Man gick till sängs tidigt, vaknade till efter några timmar och ägnade sig åt sådant man ändå kunde utföra tills sömnigheten återkom.

Ut på gator och torg vågade man sig inte. Natten utanför det egna hemmet kontrollerades av dem som levde utanför lagen, och dessutom fruktade man spöken, gastar och andar.

Men med tillgång till billigare och bättre belysning – tack vare olja, gas och slutligen elektricitet – började gränsen mellan natt och dag att suddas ut. Människor gick till sängs senare och stannade ute längre på kvällarna när belysningen av offentliga platser gjorde dem säkrare.

Den utveckling som följer därefter skildrar Kenneth Miller i ”Mapping the Darkness: The Visionary Scientists Who Unlocked the Mysteries of Sleep” (Oneworld 2023).

Läkare under tidigt 1900-tal började fundera över varför många arbetare och lägre tjänstemän uppvisade tecken på utmattning och utbrändhet. När de undersöktes berättade de att de led av ständiga sömnproblem – de sov för lite och för dåligt.

Bland läkarna rådde tämligen stor enighet om att det berodde på att arbetsdagen inte längre styrdes av solens gång. Snarare gjorde artificiell belysning att antalet arbetstimmar som utfördes i ett sträck kunde öka. Eftersom även hemmen blev alltmer upplysta tvingades inte arbetaren i säng när mörkret föll utan var uppe längre. Den naturliga rytmen hade ersatts av maskinernas rytm, och därav följde problem med sömnen.

En del läkare hävdade att problemen berodde på att det nya sättet att leva skapade ett överskott av adrenalin som störde sömnen. Andra menade att arbetet skapade ett överskott av mjölksyra som inte kunde brytas ner vid otillräcklig sömn, och individen blev därför sjuk.

Vissa forskare formulerade faktiskt teorier om att sömn inte fyllde någon bevisbar funktion; utan var lika onödig som en blindtarm.

Som Miller påpekar gissade läkarna vilt, vilket han menar berodde på att ingen riktigt förstod sömnens funktion.

Vissa forskare formulerade faktiskt teorier om att sömn inte fyllde någon bevisbar funktion; sömnvar lika onödig som en blindtarm eller visdomständer. Den framstående psykologen H.L. Hollingworth tyckte att människor skulle dra ner på sin sömn med fem minuter varannan månad, för att efter 16 år kunna uppleva att de befriat sig från ovanan att sova.
Idén fick inget större genomslag, men Hollingworth hade framgångar som psykologisk konsult till Coca-Colas reklamavdelning.

I efterhand är det uppenbart att läkarvetenskapen tidigare inte hade ägnat tillräcklig tid åt att metodiskt och vetenskapligt försöka förstå sömnens mekanismer och orsaker. I år är det faktiskt bara 100 år sedan upprättandet av den första forskningsanstalten som var helt inriktad på att lösa sömnens mysterier. Inrättningen skapades av Nathaniel Kleitman, som lovade att hitta en bot för sömnlöshet. Den finansierades av Rockefeller Foundation som insåg att här kunde det finnas pengar att hämta. Finansieringen avbröts dock efter några år, då de som stod för pengarna ansåg att Kleitman inte producerat några användbara resultat – vare sig genom sina experiment på hundar eller på sig själv (som den gång då han och en medarbetare tillbringade en månad i mörker instängda i en grotta).

Men det gjordes också viktiga framsteg. 1924 upptäckte Hans Berger en metod att mäta aktivitet i hjärnceller (EEG), vilket ledde till att man började förstå att sömn inte var ett enhetligt tillstånd utan bestod av olika faser: bassömn, djupsömn och REM-sömn.

Att vi det senaste seklet lärt oss mer och mer om sömnens mekanismer innebär dock inte att människors sömnproblem har minskat. Marknaden för preparat och hjälpmedel som ska ge oss en stärkande sömn har ständigt växt – enbart i USA beräknas den årligen omsätta omkring 5 000 miljarder kronor. Och givetvis ökar detta anslagen till forskning för att någon ska upptäcka det allena saliggörande preparat som erövrar marknaden.

Fast frågan är om det finns något sådant. Om det tidigare var sömnmönstret – framtvingat av arbete eller skolgång – som hindrade individen från att bli utvilad, är det nu i stället fritiden som driver allt fler in i ett tillstånd av sömnproblem.

Miller beskriver en värld kännetecknad av ”en ständigt pågående, alltid tilltagande attack på sömn”. Den senaste i raden av sömnens fiender är det blå ljuset som kommer från skärmarna på datorer, mobiler och läsplattor. Lägg därtill ljudet och rörelsen från dessa apparater – det ständiga informationsbruset.

Vi kan nog räkna med en stadig tillväxt av marknaden för hjälpmedel till individer med sömnsvårigheter.

Även på Folkhälsomyndigheten kanske man lider av sömnlöshet, ställd inför uppgiften att ta fram råd som gör att barn inte tillbringar alltför mycket tid framför skärmen – och som får deras föräldrar att lägga ifrån sig mobilen i god tid innan de går till sängs.

Men jag kommer att fortsätta med min segmenterade sömn. Den ger mig goda möjligheter att begrunda de livsvillkor som gäller i det moderna samhället.