(Det här är sjunde delen i en serie om Alcatraz. Men egentligen handlar ju Alcatraz historia om oss, och serien kommer därför att sluta i Silicon Valley – och på vägen gör vi en del utflykter i tid och rum.)

När jag rört mig genom tältläger för människor som flytt undan krig eller naturkatastrofer har känslan av energi varit påtaglig bland de drabbade … trots misären. De som ännu kan stå på benen vill bort. Allt måste vara bättre än det de upplever.
Den som vandrar genom kvarteren för hemlösa i San Francisco möter ingen energi – narkomanerna och alkoholisterna vet att de nått slutstationen. Hit men inte längre.
Det är problemen med hamnstäder.
Antagligen dras jag själv till städer vid havet därför att att de undermedvetet ger mig en känsla av att man kan komma längre bort … om det behövs. Man tar båten.
Men narkomaner, mentalsjuka och hemlösa i San Francisco vet att för deras del gick sista båten för mycket länge sedan.
Antagligen drog den upp ankaret och försvann bort i bukten redan 1967 under Summer of Love då 100 000 unga människor samlades i staden; de lyssnade på vad som verkade vara en ständigt pågående konsert där Grateful Dead förr eller senare alltid dök upp på scenen, hippies rökte på i parkerna, LSD provades i varje övergiven lagerbyggnad och de kopulerade på varje tillgänglig yta. Men fri kärlek ledde inte till fria människor.
Drar jag det för långt nu … om jag ritar en förbindelse mellan Summer of Love och dagens påtagliga elände i San Francisco?
Kanske, fast … möjligen borde jag dra linjerna ännu längre bak i tiden.
Författare i San Francisco från 1910-talet och framåt hade en tendens att bli alkoholister för att hantera den cynism som lätt formar karaktären hos den som realistiskt försöker beskriva livet kring bukten.
Män som Jack London och Dashiell Hammett tog till flaskan för att döva sig när drömmen inte kunde förverkligas.
Från 1960-talet och framåt valde dock författare, konstnärer och musiker runt bukten en annan väg för att hantera sig missnöje med staden och världen – de valde att leva annorlunda i det samhälle som existerade istället för att försöka omvandla det samhället till något annat … man kan väl tycka att de försökte upprätta en illusion, leva i en dröm – vilket förvisso kan vara ganska lätt om man konstant är påverkad av marijuana, eller amfetamin eller LSD.
Om allt du kan se omkring dig i det moderna samhället på något sätt uppkommit, uppfunnits och skapats i San Francisco med omnejd – så gäller det även drogkulturen och 1960- och 1970-talets hippie och yippie-rörelser. De var inte så entydigt politiska som Svarta Pantrarna eller de militanta vänsterstudenterna på Berkeley och Stanford … ändå fanns det beröringspunkter. Hippierörelsens husband var Grateful Dead och i september 1970 befinner sig bandet på ett flyg från New York, på väg hem till San Francisco. Med på planet finns också Svarta panter-ledaren Huey Newton, och han och Jerry Garcia diskuterade politik under hela resan. Garcia kom senare att förklara att kanske de inte alltid var överens i alla frågor, men att han gillade Huey som person, och att han blivit imponerad av hans karaktär, och att man i bandet kommit överens om att ”om det någonsin visade sig att vi kunde göra något honom, så skulle vi göra det”.
Ett halvår senare får de chansen. Pantrarna behöver pengar och ordnar en stor solidaritetskonsert i Oakland. Grateful Dead ställer upp.
Konserten hör till de där konserterna som folk gärna säger att de var på eftersom det ska ha varit ett av bandets allra bästa framträdanden.
Kanske var det så.
Men konserten tillhör märkligt nog en av de få spelningar som det inte finns någon bootlegs från.
Finns inga foton heller.
Kameror och bandspelare var förbjudna – det är uppenbart att ingen hade lust att krångla med Pantrarnas säkerhetspersonal.
Eller … så ägde konserten aldrig rum – det är lätt att få den idéen när man studerar Pantrarnas historia – inget är vad det då syntes vara … så en icke existerande stödkonsert som ändå fått ett mytologiskt liv … varför inte.
När konserten hålls är Svarta Pantrarna hårt pressade, och på väg att slitas sönder av inre motsättningar. En av talarna som nämns på affischen för konserten är Kathleen Cleaver, Pantrarnas kommunikationschef.
Men hon hoppar av innan konserten och låter meddela att hon inte vill framträda inför ”slöddret i Oakland”. Det krig som pågått mellan polisen, FBI och Pantrarna i fyra år har nämligen nu övergått till ett inbördeskrig i Pantrarna mellan två falanger. Den ena ledd av Huey Newton, den andra av Eldrige Cleaver.
Under en eldstrid mellan polis och Pantrar i Oakland 1968 dödas den 17-årige Panther-medlemmen Bobby Hutton dödades och Eldridge Cleaver åtalas för mordförsök – och flyr till Kuba. Men han gör det inte bara för att slippa en mordrättegång, han har mer offensiva mål. Han ser sig som en man som ska leda en kommande världsrevolution och ser Fidel Castros ö som en lämplig bas för detta.
Cleaver får ett varmt mottagande – som svalnar av ganska snabbt. De Pantrar som efterhand ansluter sig till Cleaver på Kuba placeras i läger där de får arbeta under övervakning, och deras ideologiska hållning skärskådas av misstänksamma medlemmar av säkerhetstjänsten. Castro har nämligen fått information om att Pantrarna är infiltrerade av FBI, som nu ser möjligheten att skaffa sig spioner på Kuba genom att låta sina informatörer i Pantrarna ”fly” till ön.
Cleaver ser behandlingen som ett utslag av rasism. Det kubanska ledargarnityret är genomgående vitt, såvida man inte räknar in Castros chaufförer där, medan Pantrarna är svarta … som forna tiders slavar på öns sockerplantager.
Castro begränsar också Cleavers möjligheter att kontakta vänsterradikala rörelser i andra länder. Den röst som ska höras ut i världen från Kuba ska vara Fidels, inte Eldridges.
Spänningarna mellan de Cleaver och de Pantrar som tillåts vara i huvudstaden Havanna – efter kontrollen i läger – ökar för varje vecka, och minskas inte av att medlemmar av Pantrarna sägs ha affärer med kvinnor som är gifta med kubanska partifunktionärer och militärer.
Till slut barrikaderar sig Pantrarna i den byggnad de har tillgång till i Havanna, samlar på sig vapen och förbereder sig för att bli attackerade av Fidels soldater.
Men hur trött än Fidel är på Pantrarna och Cleaver inser han att det inte skulle se bra ut om han satte in sina stormtrupper mot svarta radikaler som flytt till hans land för att komma undan FBI:s förföljelser.
Lösningen blir att låta Pantrarna förflytta sig till Algeriet, som efter självständigheten 1962 strävat efter att bli kurort för världens alla revolutionärer; här finns kontor och ambassader för PLO, ANC, FNL och varje tänkbar och otänkbar befrielserörelse och vänsterradikal gruppering.
Omgående efter ankomsten till huvudstaden Alger etablerar Cleaver ”Black Panther Party International Section” – nu ska det göras världsrevolution. Ledande medlemmar i partiet anländer från USA, kvar i hemlandet blir de som stöder Huey Newton. Denne vill att Pantrarna ska fokusera på det man började med i Oakland; självförsvar och socialt arbete bland de svarta.
Cleaver har en mer megaloman vision, om de kristna väntar på Jesus så utgår han från att världens alla omstörtande element väntat på just Eldridge som sin Messias.
Världens revolutionärer visar dock begränsat intresse för att följa Cleavers råd och anvisningar. Han bjuds visserligen in till konferenser och seminarier, och får hålla tal. Det ser snyggt ut med en svart, amerikansk man med knuten näve och basker i talarstolen – men sedan skickas han hem.
Det är egentligen bara Nordkorea som visar honom den aktning han själv anser att han förtjänar.
När han inte flackar runt i världen ägnar han sin tid åt att förföra algeriska kvinnor – en sysselsättning som även hans närmaste män på plats lägger stor tid på. Och en svart panter som åker runt i öppen sportbil med en vacker kvinna vid sin sida blir en vanlig syn i Alger. Något som inte bara retar vanligt folk utan också de algeriska ledarna; de tycker liksom inte att pantrarna projicerar den önskade bilden; den av asketiska radikaler som bara tänker på världsrevolutionen. Situationen förbättras inte av att de algeriska ledarna får veta att Pantrarna förstärker sin kassa genom bilstölder i Europa.
När Cleaver återvänder från en resa till Nordkorea får han veta att hans fru Kathleen inlett ett förhållande med en av hans närmaste män – Clinton Robert Smith Jr.
Cleaver mördar i ett vittnes åsyn Smith och får hjälp med att gräva ner kroppen ute i skogen. Även om Cleaver har en stark position i sin egen enklav med Pantrar i Alger ökar Smiths försvinnande spänningarna. De som inte vet anar vad som hänt. Stressad över situationen, lättar Cleaver sitt hjärta för den kvinna som har ansvaret för kontakterna mellan Pantrarna och algeriska ledarna … och hon berättar omgående för de senare vad som hänt.

Bilstölderna, skörlevnaden, uppblåstheten och hedonismen har redan gjort relationerna spända. Svartsjukemord blir lite för mycket – men de algeriska ledarna har samma problem som Fidel; optiken blir inte den bästa om man ger sig på Pantrarna. De är fortfarande omgivna av ett romantiskt skimmer bland vänsterradikaler över hela världen.
Inga sprickor får visas upp, och i all tysthet uppmanas Cleaver att lämna landet – och han får en fristad i Paris. Pantrarnas internationella verksamhet kollapsar under de tre år han tillbringar i Paris. Han vänder sig alltmer inåt, blir mystiker, omvärderar sitt tidigare liv och återvänder 1975 till USA där han erkänner sig skyldig till mindre förseelser och får ett mycket milt straff.
Cleaver blir väckelsekristen, förklarar sig vara konservativ republikan och försörjer sig fram till sin död 1998 nödtorftigt som talare på tillställningar där han tar avstånd från allt han gjort fram till 1972.
Kathleen lämnar honom 1981. Hon behåller sina radikala ståndpunkter, börjar studera juridik, blir i sinom tid professor på Yale och har genom åren knåpat ihop böcker där hon prisar mångkultur, och teoretiserar kring nödvändigheten av en kritisk feminism fokuserad på frågan om ras.
Alltifrån vistelsen i Alger var Eldridge omgiven av rykten om att han egentligen hela tiden varit i FBI:s tjänst – hade han inte lyckats rymma väl enkelt ur fängelset och till Kuba, var inte den eldstrid där Bobby Hutton sköts av polisen resultatet av en planerad provokation från Eldridge, var inte hans betoning av att Pantrarna måste agera internationellt bara ett sätt för FBI och CIA att skaffa sig information om motståndare i andra delar av världen?
Och var inte de sista årtiondena av hans liv – som djupt ångerfull vänsterradikal – också en form av arbete i statens tjänst?
Man får dock inte glömma att han under slutfasen av sitt liv även försökte försörja sig som modedesigner. Han lanserade en byxmodell som sade sig ha rejält med plats i grenen för den som var välutrustad. Det blev ingen större framgång.
Men parallellt med Pantrarnas försök att omvälva samhället – runt bukten vid San Francisco eller i hela världen pågick alltså en helt annan rörelse i San Francisco med omnejd – den som alltså ville att människor skulle befria sig med drogernas hjälp.
Inte heller den sågs med blida ögon av myndigheterna – eller så gjorde den det. I universitetsmiljöerna runt bukten – på Stanford och Berkeley hade inte bara studenterna ägnat sig åt att röka på – bland professorer och föreläsare pågick sökandet efter den perfekta drogen – den som kunde befria sinnena och därmed leda till en omvandling av samhället. De använda gärna sina studenter som vita möss i sina experiment med LSD. Om inte annat så fick åldrade akademiker ligga med mycket yngre kvinnor.
Timothy Leary var en av dem. En psykolog som hade ledande positioner på universitet och sjukhus – men hans propagerande för LSD och magiska svampar och hans aktiviteter för att sprida bruket gjorde att han 1970 dömdes till tio år i fängelse.
Han får hjälp med att rymma av terroristorganisationen The Weathermen, och tar sig till Alger för att förenas med Eldridge Cleaver och pantrarna … och där sätt han i husarrest … av Cleaver.

(I näste avsnitt går vi djupare in på drogkulturen i San Francisco och tillståndet i dag i stadens av misär drabbade områden … och vi återvänder till Alcatraz.)

OCH … den som vill ha en givande kompletterande läsning ska definitivt inhandla den här boken. Min essäserie om Alcatraz rör sig som vanligt åt ett alldeles eget håll.

Jon Forslings ”Alcatraz: De sista fångarnas berättelser från världens mest ökända fängelse” går in i ämnet från ett helt annat håll – och fördjupar bilden av vad den där klippöns historia har att lära oss.