Tanken på att området kring San Francisco skulle vara en plats där ondskan från en annan dimension lyckats plantera sig är inte så märklig om man funderar på det här med seriemördare.

Caroline Fraser hävdar i sin färska studie Murderland: Crime and Bloodlust in the Time of Serial Killers att nordvästra USA utmärker sig för den obehagligt stora förekomsten av seriemördare. Deras jaktmarker sträcker sig från Los Angeles upp till Seattle … och mellan dessa två platser finns just San Francisco. Det märkliga med den staden är att många av dess seriemördare fortfarande är okända och går fria.

På 1940-talet mördade ”The Sacramento Mad Killer” minst fem personer. Den som mördade ”Den svarta Dahlian” antas ligga bakom morden på ytterligare minst ett dussin kvinnor.

Och sedan fortsätter det med seriemördare som spred skräck i Gipsy Hill, Santa Rosa, Pittsburg, Skid Row i Los Angeles och i själva San Francisco fruktade invånarna under mitten på 1970-talet ”The Doodler”. Han gjorde teckningar av sina offer innan han dödade dem, oftast genom vildsinta knivhugg. Hans offer var homosexuella män, och hans offer kan ha varit så många som 16.

Innan dess hade ”Zodiac” den mest mystiske och skrämmande seriemördaren spridit skräck i staden. 37 mord.

Till dessa två okända seriemördare i San Francisco kan man lägga den långa rad av dem som avslöjats, gripits och straffats; Leonard Lake (25 offer), Earle Nelson (minst 20 offer, redan under 1920-talet, han var dessutom också nekrofil), David Carpenter (elva offer), och så vidare. Det finns ett tjugotal till.

Caroline Fraser hävdar i sin bok att man kan börja förstå fenomenet med hjälp av psykogeografi. Hon beskriver det landskap där seriemördarna rör sig. Förkastningarna i jordskorpan som obönhörligen kommer att leda till en ny mycket stor jordbävning. De sovande, men inte inaktiva vulkanerna.

En sådan miljö, där dödliga krafter rör sig under ytan, och ständigt hotar … kommer att skapa en mental miljö som är dess motsvarighet hos en del personer … de som är instabila och mottagliga.

Fraser säger att de geografiska förhållanden som skapar seriemördare och våldsmentalitet inte är unika för nordvästra USA. Men det är farligast där. Följer man vad hon kallar ”highway to hell”, alltså den 500 mil långa motorvägen från Seattle till Boston passerar man igenom alla de platser som kännetecknas av att där finns ett kluster av seriemördare.

Men området mellan San Francisco och Seattle är mest drabbat.

Bly är förklaringen till detta är menar Fraser. Nordvästra USA, framfört allt delstaten Washington, blir platsen för stora smältverk där bly utvinns under 1940-talet. Den amerikanska krigsmakten behöver bly, mycket bly. I ångorna från smältverken finns också arsenik, cyanid, och barium. Ämnena finns också i slagghögarna.

Det var i de omgivningarna seriemördare som Ted Bundy, Gary Ridgway, Gerald Friend, och Leslie Forrest. De andades in ångorna, lekte i slagghögarna.

Och … statistiskt sett är andelen seriemördare väldigt hög bland barn som växt upp i en sådan omgivning.

Efter kriget ökar antalet bilar drastiskt i USA – speciellt i Kalifornien, och i bensinen finns det självklart bly. Forskningen har numera presenterat bevis för att tidig exponering för bly ger försämrad impulskontroll, och ökad risk för aggressivt, antisocialt beteende.

Exponering för bly förutbestämmer inte att man blir seriemördare, men kan öka andelen personer med nedsatt självkontroll i befolkningen. I kombination med andra faktorer blir det explosivt.

Tillkommer gör en del andra förhållanden som gjorde San Francisco-området till ett växthus för seriemördare.

Man talar ofta om att ”socioekonomiska” faktorer skapar brottslingar, och underförstått menar de flesta att det rör sig om att människor lever i fattigdom.

Men brist på pengar är inte de avgörande sociala faktorerna som skapar den mylla i vilken seriemördare frodas.

Stora sociala förändringar är en viktig faktor. Dit kan man räkna snabb befolkningstillväxt i en stad. San Francisco har alltid kännetecknats av just detta; försvarsindustrin och senare techindustrin har hört till magneterna som dragit människor dit.

Andelen unga rotlösa män är stor, i olika stadsdelar finns inget socialt minne (de gäller de nybyggda områdena), i andra raderas det sociala minnet ut (de kvarter som gentrifierats).

Resultatet blir mindre social kontroll, inget som kan styra impulser, och individen märks mindre – och en seriemördare kan operera en lång tid utan att människor märker att det just är en seriemördare som är aktiv.

En kultur och mental miljö som format ovanligt många individer med svag impulskontroll kan också förklara det vi diskuterat tidigare – att San Francisco är ett centrum för olika rörelser där individer utan eftertanke lever ut sina aggressioner och drifter.

San Francisco och närliggande områden kännetecknades också av dussintals lokala polismyndigheter som ofta inte hade den minsta lust att samarbeta med andra. Dessutom har åklagarämbetet i själva staden alltid kännetecknats av interna strider om makten – det är här Kamala Harris kliver in i rampljuset … genom att hugga sin mentor i ämbetet i ryggen.

Kriminologer är tämligen överens om att seriemord är en kommunikativ handling – den som dödar vill ha uppmärksamhet, mycket uppmärksamhet. Och lokalpressen i San Francisco hade en stark ställning – och var inriktad på sensationer. Vad mer kan en seriemördare begära?

Och vad mer kan en propagandamedveten president begära?

Det var denna miljö och kultur sammantaget som gjorde att Alcatraz blev ett naturligt val när Franklin D. Roosevelts administration ville visa att nu fanns det inte längre någon plats i samhället för våldsverkare.

(Det här är tredje delen i en serie om Alcatraz. Men egentligen handlar ju Alcatraz historia om oss, och serien kommer därför att sluta i Silicon Valley – och på vägen gör vi en del andra utflykter i tid och rum.)

OCH … den som vill ha en givande kompletterande läsning ska definitivt inhandla den här boken. Min essäserie om Alcatraz rör sig som vanligt åt ett alldeles eget håll.

Jon Forslings ”Alcatraz: De sista fångarnas berättelser från världens mest ökända fängelse” går in i ämnet från ett helt annat håll – och fördjupar bilden av vad den där klippöns historia har att lära oss.