Allt fler ämnen blir tabubelagda när det gäller vad man får skratta åt. Att skämta om religion, etnicitet, sexuell läggning eller utseende kan utlösa hård kritik när representanter för olika grupper förklarar sig kränkta och vill se regleringar. Är det en ny situation – eller har skrattet alltid betraktats som farligt?

Förläget står de där och fnittrar. De skruvar lite generat på sig och sneglar på varandra när de högt och ljudligt ropar ut hi-hi-hi, eller ha-ha-ha. Det jag betraktar är inledningen på en japansk skrattfestival, och 20 minuter efter det förlägna fnittrandet har alla deltagarna arbetat sig upp i vad som verkar vara ett gemensamt lyckorus. Våg efter våg av skrattsalvor rullar över de församlade människorna.
Det är dagarna innan julafton förra året, och jag har fastnat framför just detta videoreportage i nyhetsflödet – det skildrar en waraiko-festival i Japan, där man samlas och skrattar.
Jag förundras över att de inte sammanstrålat för att skratta åt något, utan det uttalade syftet är just att bara skratta, och göra det tillsammans.
Sedvänjan kan spåras tillbaka till 700-talet och myten om hur solgudinnan Amaterasu gömmer sig i en grotta, vilket leder till att totalt mörker sänker sig över jorden.
Dansens och skrattets gudinna Uzume tycker lite synd om människorna som nu tvingas släpa sig fram i en becksvart tillvaro. Den rådiga Uzume börjar därför framföra en burlesk dans för att få gudarna på gott humör – man kan väl se det som ett försök att lätta upp stämningen. De andra gudarna blir så pass roade att de brister ut i gapskratt, vilket lockar fram Amaterasu ur grottan, och världen badar åter i solljus.
Ordningen är återställd, och skrattet var metoden.

När jag efter filmen tittade ut genom fönstret på dunklet, som redan tidigt på eftermiddagen dolde grannhusen, tänkte jag att det vore väl förnämligt om metoden verkligen fungerade. Men mest av allt fick filmen mig att fundera på när jag själv senast skrattade för att uppnå något – och det enda jag kunde dra mig till minnes var att jag brukar skratta åt något: andra människors absurda handlingar, och ibland också åt mina egna lika märkliga beteenden.
Tenderar vi inte alla att skratta just åt mänskliga tillkortakommanden av olika slag? Vi skrattar åt något – inte för något.
Vi har också sett hur skrattandet därför blivit alltmer reglerat under de senaste årtiondena. Man får inte skratta åt vad som helst. Representanter för olika grupper kräver allt oftare att man inte får driva gäck med just dem; det kan röra sig om olika etniciteter, sexuella minoriteter eller religioner. Frågan om humor och skratt har politiserats. Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man skrattar.
Efter att ha sett filmen från den japanska skrattritualen, och efter mina tilltagande grubblerier om varför jag själv egentligen skrattar ibland, tog jag mig an att försöka förstå skrattets funktion genom att läsa böcker om skrattets historia. Redan vid läsningen av Abílio Almeidas nyligen utkomna ”A Cultural History of Laughter” förstår jag att jag inte är ensam om min lite misstänksamma inställning till mitt och andras skrattande – hållningen är heller inte på något sätt ny.
Platon förklarade i bland annat ”Staten” och ”Filebos” att skratt är följden av individens förvirring och intellektuella slapphet, något som också kan ta sig formen av hån mot andra.

För Platon är skrattet följden av bristande självkontroll. Han ser ”garv och gnägg” som något som skadar ordningen i det goda samhället.
Aristoteles var mindre nervös vid tanken på att skrattet i sig skulle kunna lösa upp de sociala strukturerna, men var ändå skarp och negativ till skrattet. För honom var otyglat skrattande en karaktärsdefekt. Kvickhet var bara ”bildad fräckhet”, den som skämtade ofta var en ”vulgär, löjlig pajas”.
Platon betraktade alltså skrattet som ett direkt hot mot en god samhällsordning, medan Aristoteles beskrev det som något som mer långsamt undergrävde kulturen.
Den misstänksamhet mot skrattet som vi finner hos antikens tänkare lever kvar när Europa kristnas. Kyrkofadern Johannes Chrysostomos deklarerade att Bibeln aldrig beskriver tillfällen när Jesus skrattade, däremot omnämns att Jesus fäller tårar. Benedikt av Nursia, som lade grunden för klosterväsendet, förbjöd i sina levnadsregler för munkar ”råhet, skvaller och skratt”. Prästerna ville vända människor bort från det världsliga – i en enkel och avhållsam livsföring hade inte skrattet någon plats för den som ville bli frälst.
Reformationen innebar ingen större förändring. Förvisso brukade Luther skämta, skratta och håna – framför allt när det gällde påvedömet. Han såg på skrattet som en följd av att människor gjorde sig friare. Andra reformatorer – som Calvin och de engelska puritanerna – var mer fientligt inställda till skratt, nöjen och fester. För dem var glädje synonymt med inre frid, inte med fnitter eller gapskratt.
Men om kyrkan hade makt över människornas själar så var det de världsliga furstarna som hade kontroll över kropparna, och de såg ofta skrattet som en säkerhetsventil. Michail Bachtin diskuterade detta i ”Rabelais och skrattets historia” – ett verk där vi förs in i de medeltida karnevalernas värld. Under några dagar var det då tilllåtet för undersåtarna att skratta åt adelsmän och smorda huvuden, samt håna och gyckla med de styrandes seder, vanor och ritualer.
Världen vändes tillfälligt upp och ned, sedan återgick allt till det gamla. För en stund hade menigheten fått skratta åt överheten och dess ordning. Under festivalerna hördes också överhetens skratt, eftersom de kunde glädja sig åt att allt som behövdes för att livegna, bönder och borgare skulle hålla sig lugna större delen av året var att de fick förlöjliga sina herrar under några dygn.
Skratt, hån och humor hade därmed börjat få en funktion av säkerhetsventil, men det är överheten som kontrollerar när ventilen öppnas och när den stängs.
Men som alla vet kan ventiler kärva – och det är precis vad som sker under festivalerna, menar Bachtin. I den grå vardagen minns människor hur de skrattat åt dem som styr och den påbjudna samhällsordningen, och Abílio skildrar i sin studie hur det minnet samverkar med de stora kulturella skiften som sker i västerlandet under 1700- och 1800-talen.
Upplysningens jakt på vetenskaplig förståelse koncentrerar forskningen på hur människor, djur och växter fungerar. Naturen och det ”naturliga” blir en förebild för hur samhället och kulturen bör vara. Skrattet hör till det som upplysningsfilosoferna betraktar som naturligt självklart. För Voltaire och Diderot blir satiren ett sätt att locka läsaren till skratt, och därmed till att ifrågasätta den rådande samhällsordningen eller idéer som anses vara förnuftiga.
Här sker alltså en övergång från antikens och medeltidens fruktan för skrattet som omstörtande till ett bejakande av skrattet just för att det är omstörtande. Detta förstärks senare av romantiken där individen och dennes känslor blir det centrala och inte får hindras att komma till uttryck. Skratt och gråt blir syn- och hörbara bevis för att man är en ”riktig” människa, en varelse med ett brett register av känslor.
Men efter att ha läst Abílio, och återvänt till Bachtin, är jag ändå inte nöjd. Det känns som om de där japanerna jag sett i filmen faktiskt inte skrattade åt någon, utan skrattade för sin egen skull. Men historien verkar i övrigt vara fylld av människor som skrattar åt det som inte känns rätt – de skrattar inte av glädje, för att det känns rätt.

Först när jag – tack vare att Abílio gjort mig nyfiken – läser tre essäer av David Hume börjar jag tro att jag förstår. I sina texter ”Of the Standard of Taste”, ”Of Refinement in the Arts” och ”Of the Passion” diskuterar Hume vad människor skämtar om – och därför skrattar åt. Han menar att det som får oss att skratta är upptäckten av att något inte stämmer, eller att någon gör något fel.
Hume skiljer detta från det han beskriver som ”glädje”, den lycka man känner när man får något, vare sig det är väntat eller oväntat. Här är inte skrattet det självklara uttrycket för känslan. Föräldrar som betraktar sitt alldeles nyfödda barn skrattar inte, det ligger närmare till hands med glädjetårar. Glädje är kopplad till lättnad. Men det gäller också skrattet, som kan uppstå ur insikten om att man inte är drabbad av en olycka eller ett missöde – eller av egen klumpighet och dumhet. Då befinner vi oss nästgårds till skadeglädje och hån.
När jag läser Hume så funderar jag på hur 1900-talets psykologer inte kunnat förklara så mycket mer än vad Hume redan hade kommit till. Freud såg skrattet som en följd av lättnad, och att spänningar släpper – men också som ett nervöst uttryck för att man skrattar åt något som man kanske inte bör skratta åt. Hos Jung uppstår skrattet när man ställs inför paradoxer – inom en själv eller i förhållande till omvärlden. Skratt blir ett tecken på förvirring, men också något positivt, man har förstått att något skaver. Lacan varierar bara temat med att konstatera att vi skrattar när de symbolsystem vi rör oss i inte längre stämmer med den verklighet vi upplever; när vi upplever att språket, mediet och lagarna står i vägen för förståelse för oss själva och världen.
Kanske är det därför censur åter blivit på modet när det gäller sociala medier och andra kanaler? Vi är tillbaka i medeltidens värld – de som styr anser att vi skrattar åt fel saker. Symbolsystemen stämmer inte.
Ställd inför krav på censur bör man betänka en grundläggande tankegång hos Hume, Voltaire och Diderot – om man börjar reglera skrattandet är risken att skrattandet sker i smyg för makthavarna, och att det blir allt grövre, klumpigare och hatiskt. Bara fritt meningsutbyte och oreglerat skämtande kan förhindra att skrattet blir brutalt och destruktivt – både för individ och samhälle.
Själv funderar jag inte så mycket på vad jag får och inte får kränka, jag grubblar mer på om jag i slutet på året ska ta mig till en skrattfestival i Japan. Bara tanken på att tillsammans med andra lära sig att skratta, för att det i sig är skönt att skratta åt att man bara finns till, känns synnerligen tilltalande.
Paradoxalt nog är waraiko-ritualen strikt reglerad – för att man ska kunna hitta fram till det där skrattet inom sig som ändå finns där – och som inte beror på att man skrattar åt någon annan. Det är en reglering av skratt som även jag kan acceptera.

(Tidigare publicerad i Epoch Times 13 februari 2026)