Nyhetsbrev för dig som är prenumerant på QLN Guld. Här finner du information om nyheter på QLN, men också artiklar eller mini-essäer i följetongsform, ibland blir det dagboksanteckningar, ibland en recension, kanske också en och annan nyhetskommentar.
En del av materialer publiceras senare i samlad form på QLN.

Bäste prenumerant!
Först av allt … missa inte vårt Vilhelm Moberg-erbjudande!

Nytt på QLN: Jag reste till Neapel med två mål … lära mig dyka samt hitta nedgången till Hades (jo, den ska faktiskt finnas där). Porten till Hades hittade jag inte … men jag fann en stad som tyvärr redan för mycket länge sedan visade oss den framtid som hotar oss alla i Europa.Och så blev det tre resebrev.

När Ville i Momåla bröt min förtrollning

I ungdomen var jag helt förtrollad av forna tider … i andra länder. Jag kunde allt om 1500- eller 1800-talets England, 1700-talets Frankrike och de italienska stadsstaternas 1300-tal eller Bysans 1000-åriga historia.
Jag fann skildringarna från dessa territorier och epoker så mycket mer spännande än den svenska historien.

Tills jag i mitten på 70-talet läste ett av de tryckark jag falsade. Jag arbetade då en kort tid på ett bokbinderi vid en falsmaskin. För er som inte vet; det innebär att man staplar buntar av stora tryckark på ett band som rullar in i en maskin vars knivar viker tryckarken så att de kommer ut som 4-, 8, 16- eller 32-sidingar, som skärs till och sedan binds ihop till en bok.

De böcker som producerades var långtifrån alltid läsvärda, så det var inte med några större förhoppningar om en läsupplevelse jag tog rast, tände en cigarett och ögnade ett av de falsade arken.
Några hundra tryckark förstördes eftersom jag inte vakade över falsmaskinen, eftersom jag var helt fångad i en skildring av yxmordet på Engelbrekt.

Efter arbetsdagen samlade jag ihop alla de olika tryckark som ingick i boken, tog hem dem, sprättade upp dem och läste. Jag kunde inte vänta på att de några dagar senare skulle bli klara på den avdelning där bindningen skedde, där var de dessutom slöa och låg alltid efter.

Boken var Vilhelm Mobergs Min svenska historia, och det som fångade mig var inte så mycket att det var en historia skriven nedifrån, från folkets perspektiv. Det som fängslade mig var stilen, temperamentet, mentaliteten och karaktären hos författaren. Vilhelm Moberg må ha varit en stor författare, men framförallt var han en tjurig, småländsk bonde. Misstänksam mot all form av överhet, fast övertygad om att de alltid skulle göra allt för att försämra och försvåra hans liv genom beskattning och inskränkningar av hans frihet.
Den som skriver svensk historia med den inställningen kommer att se klarare, och därmed bättre förstå skeendet.
Vilhelm Mobergs Min svenska historia var en gåva till oss alla.
Och visst hade Braudel, Mayer, Marx, Bloch, och Duby lärt mig att förstå historien, se drivkrafterna, och att se igenom myterna.
Men de skrev historia som var sympatiskt inställd till det arbetande folket.
Vilhelm Moberg var en del av detta folk, och var inte det minsta intresserad av att få någons sympati.
Han vill bara att han och hans folk skulle få vara i fred. Då skulle de nog kunna ta hand om sig själva.

När jag sedan själv började skriva så hoppas jag att lyckades med det som var mitt mål – att beskriva verkligheten lika rått, roat, brutalt och osentimentalt som Moberg.
Förhoppningsvis lyckades jag med det i mina krönikor för Metro.
Döm själv.

Om du inhandlar Vilhelm Mobergs Min svenska historia får du Ljus över landet som bonus, 800 sidor med alla mina krönikor i Metro.
Allt för bara 259 kronor.

Ur min dagbok:

I DN hävdar två sociologer nu att de kriminella klanernas och gängens krigföring mot varandra … och oss andra … är vårt eget fel. Vi – ”de andra” – har oss själva att skylla om vår port sprängs.

Vi påstås ha skapat en kultur där man hyllar entreprenörskap, självförverkligande och rikedom … och därför har ”Den kurdiska röven ”, ”Jordgubben”, ”Kalashnikov-Khaled” och allt vad de nu kallar sig för bara följt ”de spelregler vi gett dem”.

Detta måste vara en av de mer debila försöken att ursäkta mord, våldtäkter och sprängningar, förnedringsrån och lemlästningar.

Förvisso så är det ett gammalt folkligt förhållningssätt att mena att var och en är sin egen lyckas smed.
Men parallellt med detta finns självklara moraliska påbud; du skall icke döda, stjäla, råna ..och några till … och de är integrerade med idéen om att man ska ta ansvar för sin egen försörjning.

Alla vi andra ska alltså känna skuld för att vi försöker klara oss själva, skapa värden och producera eller utföra tjänster. Det är vi som sägs ha skapat en sådan mentalitet att klaner och gäng inte ser något alternativ till sina brutala handlingar.

Sociologerna föreslår att mer stödjande insatser ska göras från samhällets sida för att de kriminella gängen och skjutglada, snikna tonåringarna ska sluta lägga ner vapnen, ta av sig maskerna och avbryta sin terror.

Mer skattepengar till orten alltså. Hur länge till orkar folk uthärda förslag av detta slag … och att de alltid verkställs?
De andra besluten, de som ska ”knäcka gängen” … de stannar på pappret.

Boris Benulic