När man läser en text av Per Wirtén är det lätt att tro att man förflyttats in i en annan dimension, en parallell värld där historien utvecklats på ett annorlunda sätt.

Jag brukar föreställa mig att så är fallet för det gör min tillvaro mer spännande när jag nödgas läsa Per – för den enkla sanningen är ju att Per Wirtén är lite trögtänkt. Och detta faktum är något jag gärna förtränger, för annars skulle läsningen av hans text i dag på Expressens kultursida inge mig samma känsla som om jag nu på morgonen tvingats ta mig igenom en manual för en modell av kaffebryggare som slutade tillverkas 1962.

Per har den här gången drabbats av ångest när han minns det svenska 70-talet. Varför gjordes så lite för att stödja dissidenterna i det sovjetiska imperiet? Rubriken är talande:

“Hela Sverige svek motståndets hjältar”

Om sig själv vid den tiden konstaterar Per:

“Jag var som de flesta. Jag flöt omkring i det sena 1970-talets gåtfulla skymningsljus. Det har efterlämnat en känsla av skuld. Den är inte bara min. Den ligger begravd i vår moderna historia. Varför gjorde vi så lite?”

Han påpekar – faktiskt korrekt – att det bara var maoister, trotskister och ett synnerligen litet antal liberaler som bedrev aktivt solidaritetsarbete med dissidenterna i öst, alla andra bekymrade sig med för vad som hände i Mellanöstern, Latinamerika och Afrika.

Men … Sveriges politik som stat och nation betraktat – i den mening som verkligen räknas – var ju definitivt förnuftig och handlingskraftig.

Låt oss jämföra den svenska krigsmakten 1976 och 2026. 2026 års siffror inom parentes.

Manskap totalt vid mobilisering: ca 800 000 – 850 000 personer (80 000)
Armén bestod av 80 brigader (4)
Flygvapnet hade 500 flygplan (100)
Marinen hade totalt 170 fartyg (70)

Alltså … svenska politiker hade vi den tiden en klar förståelse för vilka faror som hotade, och landet var väl rustat och hade i förhållande till sin storlek en av världens starkaste och mest avancerade krigsmakter. Precis som det ska vara när man har en aggressiv stormakt i sin närhet på andra sidan Östersjön. Den folkliga medvetenheten var också stor om att “hotet kom från öster”.

Men det viftades inte allmänt med upprop som skulle undertecknas, det demonstrerades inte – och än sen? Sådant är mest poserande. Varje nation måste själv vara beredd att försvara sin frihet, och det insåg Sverige och svenskarna 1975.

Som Marx och Engels konstaterade kan arbetarklassens befrielse bara vara dess eget verk – detsamma gäller för nationer, och den principen gäller också för den nation som vill behålla sitt oberoende. Den kan inte lita till andras välvilja, den måste kunna försvara sig själv.

I dag i Sverige hojtar svenska politiker från varenda tillgänglig talarstol om att Ryssland är ett akut hot … och försöker intala oss att Nato utgör ett skydd (så att vi inte ska störas av det faktum att vi har en minimal krigsmakt).

Samma politiker och partier som ställde nationen med rumpan bar lovar nu att Nato ska komma springande med ett par byxor om det behövs.

Skulle inte tro det.

Vad nationen behöver är mindre hojtande från talarstolar och ledarsidor – och mer tyst, snabbt och målmedvetet rustande.
I den värld vi lever vi kan ingen nation lita på någon annan … än sig själv. Och allianser och förbund kan enbart uppstå med andra om man har egen styrka och förmåga.
Det har inte Sverige i dag.

I en sådan situation försöker Per få oss att känna skam för hur det såg ut i Sverige under 1970-talet.
Men det är ju tvärtom.
Det är en period att se tillbaka på med stolthet.

Vad gjorde Per själv 1975?
I en text han skrev 2022 berättar han att:
“I Sverige var jag samtidigt vapenvägrare och väntade på besked om vapenfri tjänst i stället för beväpnad värnplikt.”

Om det är någon som ska se tillbaka på 1970-talet och blunda av skam är det väl den samvetsömme Per som vägrade bära vapen för att försvara sitt land.