FÖRR: Personer som inte visste så mycket mer än att på IKEA kan man köpa möbler … men som ändå vill visa att minsann kunde de också diskutera politik; den sorten brukade understödja sina åsikter med hjälp av uttalanden typ:
”… min kusin har en arbetskamrat och hans fru var med när …. och hon har berättat att ….”

NU: Personer som inte vet så mycket mer än att på IKEA kan man köpa framför sin åsikter med hjälp av uttalanden typ:
”… jag snackade med en man som berättade om en video han sett på YouTube och …”

Digitaliseringen tog alltså kål på det muntliga, innovativa draget i människors bekräftande av att de faktiskt tyckte som sin omgivning.

Jag föredrar på något sätt ändå den där fiktiva kusinen och hans lika påhittade arbetskamrats fru … om jag nu tvingas välja.

Men … varför lever vi i ett tillstånd där alla känner att de måste ha en åsikt … när de kanske bara ibland har kunskaper nog att avgöra vad som är deras snabbaste väg till jobbet?
De flesta löser det med att hitta på källor som bekräftar det de säger, eller hänvisar till en rubrik de sett i förbigående.

Det sorgliga är nog att den gruppen trots allt ändå måste anses vara bättre än den stora massan – den hord som bara doppar bullen i kaffet och mumlande instämmer med den som talar högst under fikarasten.