Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 12 april 2006 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Kanske dolde det taktfasta klampandet från ”Riverdance”-uppsättningarnas dansrobotar ljudet av ploppandet från de finkalibriga kulorna när de trängde in i skallbasen på någon som avrättades som tjallare av Irländska republikanska arméns dödsskvadroner.
Kanske dolde ljudet från den femhundratolfte omsjungningen av ”The wild rover” på tusentals pubar gråten från barn som sett sina pappor mördas i bakhåll. Något måste det vara — för irländarna är mer kända för sin gemytlighet än de 3 000 nesliga mord som begåtts på den gröna ön de senaste 30 åren.
I år är det 90 år sedan den republikanska kampen inleddes med Påskupproret 1916 i Dublin, och möjligen var det där ockuperandet av ett postkontor begripligt, men den kamp som utvecklades från 1960-talet och framåt var det inte.
Möjligen hade katolikerna det sämre än protestanterna på Nordirland — alldeles säker är inte statistiken — men den ständiga arbetslösheten i vad som fortfarande är en av Europas fattigaste regioner har alltid slagit hårt också bland protestanterna. Och de där skitiga småmorden är inte över. För några dagar sedan hittades Denis Donaldson mördad. Som vanligt två kulor i skallen och så litet lemlästning. Donaldson tillhörde i årtionden IRA:s, och därefter dess politiska gren Sinn Féins, högsta ledning — tills han avslöjades som brittisk agent.

Journalisten Matthew Teague har nu grävt fram och publicerat en historia som visar att Donaldson inte var ensam.
Kevin Fulton, som ledde en av IRA:s bombgrupper, var brittisk agent och genomförde flera dåd som kostade oskyldiga människor livet — allt för att han skulle kunna stiga i grad inom IRA och vara en mer välplacerad informatör.
Fulton lämnade IRA när han fick veta att ledaren för IRA:s kontraspionage misstänkte att han var agent och tänkte avrätta honom. Enhetens ledare Freddie Scappaticci hade fattat misstankar. Låter namnet italienskt? Jodå, hans familj hade invandrat — begär inte logik när det gäller politik på den ön. Vi snackar ju om ett folk som tror på vättar.
Men Freddie var sedan ett tag också rekryterad av britterna, som lät honom avrätta deras egna agenter bara för att han skulle kunna stärka sin position. Så flera personer i IRA:s högsta ledning var köpta av britterna, och en stor del av de terrordåd som begicks skedde med britternas vetskap.

När människor i dag hittas avrättade i Irak, eller moskéer sprängs till finkornigt grus, funderar jag ibland på om det verkligen alltid är illdåd utförda av religiösa vettvillingar.
Om vi tittade i en del av de brittiska soldaternas packningar, så kanske vi skulle hitta ordentligt lästa exemplar av ”Low Intensity Operations: Subversion, Insurgency and Peacekeeping”, skriven av brigadgeneral Frank Kitson; den man som tänkte ut hela infiltrationsstrategin på Nordirland.
Visst var det rätt att bekämpa IRA:s terror, men om man valde fel metod den gången, så finns det alltför mycket som talar för att man väljer fel metod i dag i Irak. Ändamålen helgar aldrig medlen, speciellt inte när ändamålet är befrielse och demokratisering.

Boris Benulic

Kommentar: Den här historien har jag anfört i åtskilliga diskussioner sedan jag skrev kolumnen; jag har gjort det varje gång någon sagt att jag ägnar mig åt konspirationsteorier när jag talar om ”Black Flag”-operationer och provokationer.
Verkligheten är fylld av konspirationer och inser man inte det riskerar man att bli ett offer för dem.