Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 30 augusti 2006 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus–over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

En gång skulle jag anställa människor på ett litet företag i det svenska rost- och gnällbältet. Det var på en av de där små industriorterna där många gått från järnbruket till missbruket.
Det märkliga var att när man skulle diskutera lön med dem som sökte jobben krävde de alltid att få vad de hade haft på bruket. Inklusive skifttillägg. Fick de inte den lönen föredrog de att sitta på en parkbänk vid torget och fundera på någon stor och avgörande fråga, som om man ska gå till bolaget innan man går till livsmedelsbutiken eller tvärtom.
A-kassan gav nämligen mer än vad vi kunde betala.
Och när man inte kunde få den ersättningen kunde man ta ett projektarbete som till hälften bekostades med EU-medel, och efter ett tag var man berättigad till arbetslöshetsersättning igen.
I den tidiga arbetarrörelsen fanns begreppet ”kamrattjuv” — det kallade man bara de allra lägsta och usla i de egna leden. Frågan är om de inte till och med betraktades som sämre än strejkbrytande svartfötter. Kamrattjuven hade stulit av de pengar den egna rörelsen under idogt stretande och uppoffringar samlat ihop. Han förlorade både rätten till gemenskap och sin heder.

Den som lever av vad andra arbetat ihop är också en kamrattjuv. Den som inte tar de jobb som erbjuds är en kamrattjuv — och det gäller även den som kallar sig sjuk och tar emot ersättning för detta. Han eller hon är en kamrattjuv, och inget annat.
När du reser genom de där små orterna som alla utom AMS glömt ser du kamrattjuvarna vandra runt och in och ut ur affärer och gallerior, där de köper saker för pengar de stulit från dig och mig.
Försäkringskassan har ställt upp ett mål om 37 dagar per person och år när det gäller sjukskrivning. Det är ju ett komplett obegripligt tal. Skulle det vara en framgång om vi alla var sjuka litet mer än fem arbetsveckor per år?

Visst finns det människor som slitit ned sin kropp så att knappt ens den smärtstillande medicinen ger någon timmes lindring från den eviga smärtan, och människor som tvingats till vila för att kräftan äter deras inre. Eller så har de helt enkelt fått magsjuka eller influensa. Sjuka blir vi alla. Men inte fem veckor om året i genomsnitt per person.
Arbetslösa kan vi alla också bli. Men vi har ingen rätt att tacka nej till jobb. Det är fullt möjligt att diskutera om det är så att arbete är en rättighet. Men vad som inte kan diskuteras är det självklara: du har en skyldighet att försörja dig själv.
Kamrattjuvarna drabbar de sjuka och arbetslösa hårdare än eventuella neddragningar efter en borgerlig valseger.
Försvaret av rimliga nivåer på dessa ersättningar borde för oss i vänstern och arbetarrörelsen gå hand i hand med bekämpandet av de som stjäl från dem som förlorat hälsan eller arbetet.
I socialdemokraternas valmanifest vill man uppnå en halverad ohälsa till 2008 — hur det ska gå till utan en kampanj bland det arbetande folket för högre arbetsmoral och en vilja att göra rätt för sig kan jag inte riktigt förstå.

Boris Benulic

Kommentar: De inhemska bidragssnyltarna har numera fått sällskap av väldigt många utländska bröder och systrar. En hel del av de senaste årens politiska utveckling kännetecknas av en kamp mellan dessa två gruppers företrädare.
Alltmedan de som behöver bidrag, de som tillhör de som drabbats av elände helt utan egen förskyllan … de blir allt som oftast utan.