Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 1 oktober 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Överallt i vårt land pågår det seminarier om att man ska avskriva tredje världens skulder. Gå fram till dörrarna till vilken samlingssal som helst, dra upp dem och titta in.
Ni kommer då att upptäcka hur företrädare för politiska partier, Attac samt fackföreningsrörelsen sitter och nickar instämmande åt var och en som säger att nu ska vi samla ihop alla skuldsedlar som tredje världens ledare skrivit på.
Sedan lägger vi de där skuldsedlarna i en container och så tuttar vi på. När brasan slocknat och röken skingrats kommer vi att mötas av en ny, lyckligare och bättre värld.
Jag kan väl leva med att politiker och amatörradikalerna i Attac går in i ett stillsamt ideologiskt rus vid tanken på den här brasan. Men fackföreningsfolket? Borde de inte ha bättre koll på verkligheten? Det är något märkligt med det hela.
För det finns ju en annan skuldbörda. Den som fackföreningsrörelsens egna medlemmar dragit på sig. När fackets ekonomer inte sitter på de här mötena om hur tredje världens ekonomi ska fixas sitter de och utreder hur usel ekonomi deras medlemmar har.
Hundratusentals människor i Sverige sliter i dag hårt för att få råd med mat, boende och det där extra som ungarna ska ha. Många av dem kan inte ta semester, de flesta har en tom plånbok i slutet av månaden. En del får skuldsätta sig för att ett av barnen ska få en cykel.

När de här människorna skaffar sig skulder är det inte för att få guldkant på tillvaron. Det är för att över huvud taget få en tillvaro. Men när hörde jag någonsin facket säga att vi borde avskriva svenska folkets skulder? Att det inte är rättvist att människor som arbetar minst åtta timmar om dagen inte ska klara utgifterna för ett normalt liv?
Vi borde samla in alla skuldsedlar som metallarbetare, arbetslösa i glesbygd, deltidsarbetande vårdbiträden och snabbköps kassörskor skrivit under, och ha en stor sjujäkla majbrasa.
Den nationalekonomiska vinsten vore gigantisk. Hårt arbetande människor skulle slippa leva med en ständigt malande ångest för hur det ska gå. Och människor som inte har ångest arbetar bättre, och BNP skulle höjas. Vi skulle helt enkelt få ett bättre samhälle.
Nu är det inte så att jag tycker att svenska folkets skulder är viktigare än tredje världens. Men tanken på att avskriva Afrikas, Asiens och Latinamerikas skuldbörda är bara korkad. För det är inte folkens skuldbördor vi talar om där. De där skuldsedlarna är undertecknade av diktatorer, och lånen har gått in i deras egna mycket djupa fickor.
Skriver vi av skulderna kommer inte de afrikanska jordnöts odlarna att bli lyckligare. De pinas lika hårt av sina härskare vare sig landet är skuldsatt eller inte. Den ende som blir lycklig av en skuldavskrivning är diktatorn, för då kan han köpa en limousine till och några extra pälsar åt älskarinnorna.

Ska skulderna avskrivas ska det givetvis vara förknippat med villkor. Alla politiska fångar ska släppas ut ur de där fängelsehålorna dit solen aldrig når, och fria val under internationell övervakning hållas. Satsningar ska ske på utbildning och vård.
Minimilöner införas för de som är anställda. Billigt utsäde och teknisk hjälp åt jordbruket. Våldsapparaten monteras ned.
I dag ställer förvisso Världsbanken och IMF krav på låntagarna i tredje världen — men det är inte krav som innebär att demokratin i de här länderna stärks — det är inte krav som syftar till att göra slut på korruptionen.
Så, visst — låt oss ha en jättebarbecue där vi grillar hamburgare och korvar i glöden från Asiens, Afrikas och Latinamerikas skuldsedlar. Men först när vi använt skuldsedlarna för att tvinga bort de korrupta härskare som i dag håller dessa länder nere i elände.

Boris Benulic

Kommentar: Det är fortsatt märkligt att vad som ska föreställa fackföreningsrörelse i Sverige aldrig har några synpunkter på statens och det offentligas användande av de pengar som exproprierats från deras medlemmar. Jag begär inte att de som leder facket ska vara så klarsynta att de kräver att skatterna sänks till tio procent, men det minsta man kunde kräva vore att de bekämpade byråkraternas slöseri med deras medlemmars medel.