Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 3 juni 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se
Frane bodde i ett av grannhusen i Balkanbyn där jag tillbringade somrarna som barn. Han hade flyttat hem i mitten av 1960-talet, efter 30 år i fransk tjänst. Som många andra unga kommunistiska jugoslaver åkte han till Spanien för att i de internationella brigaderna kämpa mot Francisco Franco.
När inbördeskriget förlorats flydde de i tusental över gränsen till Frankrike, där de internerades och ställdes inför ett val: antingen deporteras tillbaka hem, eller skriva in sig i franska främlingslegionen.
För en ung man med kommunistisk partibok var inte tanken på att återvända till Alexander I av Jugoslaviens diktatur tilltalande, så Frane valde legionen. I 30 år slogs han för fransmännen, först mot tyskarna — större delen av legionen var trogen Charles de Gaulle — sedan i Vietnam och slutligen i Algeriet. Han lärde mig att imperialism ska bekämpas, men också att misstro befrielserörelser. Ibland försvarade han till och med tortyr. I början trodde jag att han hade fått för mycket plommonbrännvin, men efter hand förstod jag att han menade vad han sa när han påstod att ibland har man inget val — tortyren blir nödvändig. I Algeriet placerade befrielserörelsen ut bomber i badhytter och på kaféer. Deras försvar var att de inte hade bombplan till sitt förfogande som fransmännen.
Frane behöll sin partibok under alla år i legionen, och han ansåg att algerierna hade rätt till ett eget land. Men han hade inga problem med att bekriga befrielserörelsen FLN. De som är beredda att dekorera omgivningarna med tarmar och blod från gamla tanter och barn som sprängts i luften är inte riktigt lämpliga att leda en frigörelse, tyckte han. Och tänk efter själv. Antag att de rumänska zigenarnas befrielse – front (och de behöver verkligen befrias från förtryck) får för sig att placera ut en bombladdning på ett daghem i dina omgivningar och kräver att Sverige bryter alla förbindelser med Rumänien. Förövaren hamnar i ditt förvar, men vägrar berätta på vilket daghem bomben finns. Det var sådana situationer Frane och hans kamrater hamnade i.
Det är nog sådant vi ska grubbla på när terrorn tilltar i Palestina. Utgångspunkterna är ju ganska självklara:
1) Palestinierna har rätt till en egen stat.
2) Israel bedriver en brutal aggressionspolitik mot palestinierna.
Men ur detta följer inte att stollarna i Al-Aqsa-martyrernas brigader och de andra gängen har rätt att bomba civila, bara för att de har israeliska pass. På så sätt tvingar de över vanliga fredsvänliga israeler i motståndarlägret. Och de passiviserar dessutom mängder av palestinier. För vem vill bli befriad av barnamördare? Det är i sammanhanget komplett ointressant att Israel också dödar barn.
En befrielserörelse ska alltid vara bättre. Det är ju själva poängen med en befrielserörelse — vem vill bo i ett land vars frihet vunnits genom terrorattacker mot skolbussar? En ledning som ger order om sådant under befrielsekampen kommer inte att vara så noga med demokratiska fri- och rättigheter när landet blivit fritt. Den som vill engagera sig i
Palestinafrågan i dag måste ta ställning mot både den israeliska terrorn och självmordsbombarnas illdåd.
Och för den som undrar — ovanstående var inte ett för- svarstal för tortyr — tortyr är alltid fel. Det var ett angrepp på dem som tror att befrielsen kommer närmare om man dödar barn.
Boris Benulic
Kommentar: Här blottlägger jag en del av orsaken till en fråga som jag vridit och vänt på i årtionden och som jag periodvis är smått besatt av; det blodiga kriget i Algeriet.
Antagligen beror denna min besatthet på att jag tror att om jag verkligen förstår vad som hände under dessa år i det landet … då kommer jag också att förstå allting annat som rör befrielsekamp och vad som är rätt och fel, gott och ont.
Fascinationen växte också ur att jag känslomässigt kände mig mer befryndad med legionärerna, men samtidigt var en del av en politisk rörelse som ansåg att FLN var värda allt stöd.
Sedan dess har jag åtminstone lyckats bygga en någorlunda stabil teoretisk grund för min känsla av att legionen borde tillåtits fullfölja sin kamp och därmed säkrat att Algeriet förblev franskt.
Men många frågeställningar kvarstår att besvara …
Leave a Reply