Var det som Jeffrey Epstein skapade när han byggde sitt nätverk inte bara kriminellt, utan också något unikt? Eller kan man se hans verksamhet som en obehaglig fortsättning på något som tidigare uppstått i Storbritannien? I några nya verk om engelsk politik skildras miljöer som för tankarna till Jeffrey Epstein.
Varje gång USA:s justitiedepartement släpper en omgång dokument som är kopplade till Jeffrey Epsteins affärer skapas det rubriker.
Efterdyningarna av affären har rullat in över prins Andrew i Storbritannien och sköljt bort hans prinstitel, liksom alla hans officiella band till kungafamiljen.
Samma vågor har spolat bort Peter Mandelson från posten som brittisk ambassadör i USA.
Ett vanligt sätt att tolka detta är att Andrew och Mandelson fastnade i Jeffrey Epsteins spindelnät – men det finns ett annat perspektiv man kan anlägga. Kanske var det inte så att Epsteins manipulationer påverkade brittisk politik, kanske ska man i stället se Epstein som ett resultat av en mycket speciell och osund kultur i brittisk politik? Var det så att Epstein anammade något mycket brittiskt och flyttade dessa aktiviteter till en ö i Västindien och en ranch i New Mexico?
Den som följt brittisk politik länge har fått sitt lystmäte av skabrösa skandaler och känner igen det mesta i Epsteinaffären: metoder, mörkläggningar, köpandet och säljandet av information och kvinnor, ibland mycket unga.
Jag hör definitivt till den där gruppen som är intresserad av brittisk politik, och eftersom jag mycket tidigt började följa nyheter är ett av mina första minnen Profumoskandalen under de första åren på 1960-talet. Möjligen låg det något lite osunt i att jag i så tidig ålder försökte förstå de mystiska turerna kring den brittiske krigsministern John Profumo.
Profumo tvingades att avgå sedan det avslöjats att han haft en förbindelse med Christine Keeler – som också samtidigt hade ett förhållande med den sovjetiske marinattachén. Inte så lämpligt mitt under kalla kriget.
Vanessa Holburn skildrar ingående i ”The Profumo affair” den som verkligen stod i centrum för skandalen: den förmögne osteopaten Stephen Ward, som bland sina patienter hade kungligheter, finansmän, aristokrater och politiker, och dessa sammanförde han med unga, vackra kvinnor under helgbjudningar i sitt fashionabla hem eller på de fester han anordnade på sin nära vän lord Astors herresäte. Där träffade Profumo Keeler (som var inneboende hos Ward).
Ward dömdes i domstol för koppleriverksamhet men har med tidens gång kommit att betraktas mer som en person som sammanförde personer ur olika sociala grupper och möjliggjorde informationsutbyte – och unga kvinnor var en återkommande och förenande faktor i dessa sammanhang. Han påminner alltså ganska mycket om Jeffrey Epstein – inte minst på grund av att Ward samma dag som domen föll begick självmord genom en överdos sömnmedel.

Profumoskandalens genomslag i brittiska medier, och upprördheten hos allmänhet och politiker, berodde på att den nyss föregåtts av två spionavslöjanden, och dessutom kom att utspela sig samtidigt som hela den brittiska underrättelsetjänsten skakades genom upptäckten av att ledande personer i organisationen och i kungahusets närhet i åratal varit agenter i Sovjetunionens tjänst. Vem kunde man längre lita på?
Den första av de två spionaffärer som föregick Profumoskandalen var avslöjandet att John Vasall under sin tjänstgöring vid ambassaden i Moskva utpressats av KGB att bli deras agent. Den andra affären var en spionring bestående av fem personer, varav två var anställda vid en flottbas. De inledde sin verksamhet i mitten av 1950-talet, och när de greps 1962 hade de överlämnat ritningar till Sovjetunionen på det mesta som rörde brittiska ubåtar.
Som om det inte vore nog med detta imploderade säkerhetstjänsten av affären med ”Cambridge Five” – fem personer som rekryterats som spioner av Sovjet redan under sin studietid i början av 1930-talet: Anthony Blunt, Kim Philby, Guy Burgess, Donald Maclean och John Cairncross. De hade alla kommunistiska sympatier och hade inga problem med att förråda sitt eget land.
Shawnna Morris alldeles nyligen utkomna ”The Cambridge spy ring: The treachery of the five who got away” är en gedigen genomgång av hur de fem kunde vara verksamma så länge och nå så höga positioner. Morris pekar på att det inte var fråga om att de var skickliga, det berodde på ”klassbetingad strukturell blindhet”.
Deras kollegor och överordnade kunde inte föreställa sig att någon från deras eget sociala skikt skulle kunna vara en landsförrädare i Stalins sold.
Ingen höjde heller på ögonbrynen över kvintettens orgieliknande privatliv. Philby, Burgess och Maclean drack så hårt att de blev gravt alkoholiserade. Till detta kom Philbys ständiga kvinnoaffärer – han avverkade fyra äktenskap, och under dem alla var han konstant otrogen mot den kvinna han för tillfället var gift med. Trots detta utnämndes han till chef för det brittiska kontraspionaget, vilket gjorde att han kunde varna Burgess och Maclean så att de hann hoppa av till Sovjet 1951. Först 1963 avslöjades Philby själv, och även han flydde då till Moskva.
Gruppens skörlevnad var känd men ansågs oproblematisk, noterar Morris. I 1930–1950-talens elitkretsar var tungt drickande och promiskuitet nästan norm. Homosexualitet var olagligt, men man haft en relation med samma kvinna som Profumo.
Umgänget mellan Ward och kungligheter kunde dock också ske under mer stillsamma former. Ward var känd som en skicklig porträttmålare och tecknare, och prins Philip satt modell för honom, liksom prinsessan Margaret och hennes make.
Listan över högadliga patienter som Ward behandlade var längre. Förutom prins Philip och prinsessan Margaret fanns där också prinsessorna Marina och Alexandra samt hertigar och hertiginnor och en lång rad grevar, markiser och baroner.
För att kunna bekosta sina försvarsadvokater under rättegången 1963 tvingades Ward auktionera ut hela sin porträttsamling. Under auktionen ropade en anonym person in alla porträtt av kungligheter. De historiker som berört detta är tämligen ense om att det hela organiserats av Anthony Blunt på kungafamiljens uppdrag. Han hade ju ansvaret för att både förvalta och utöka kungafamiljens konstsamling. Genom köpet ville man ta bort varje spår av anknytning till Ward och hans aktiviteter.
En ganska delikat situation således: en sovjetisk spion hjälper kungahuset att dölja att några av dess medlemmar haft nära kontakter med en man som står anklagad för att ha ägnat sig åt koppleriverksamhet som underlättar sovjetiskt spionage.
Samtidigt som mörkläggningar pågår i samhällets övre lager kliver en man ut i rampljuset i industristaden Rochdale. Cyril Smith blir den yngste rådmannen i ortens historia, och 1966 blir han borgmästare. Fyra år senare vinner han en plats i parlamentet för Liberala partiet och behåller den i 20 år.
Problemet är att han också under hela sin politiska karriär piskar småpojkar och förgriper sig på dem. Det underlättas av att han sitter i styrelsen för ett pojkhem. Genom åren får polisen många anmälningar, men som poliser i efterhand berättar ingriper säkerhetstjänsten konstant och ser till att polisen lägger ner sina utredningar, för att ”skydda nationens intressen”.
Sanningen om Smith avslöjas därför först efter hans död.

Parallellt med att det i Storbritannien utvecklas en kultur bland män med makt som präglas av backanaler där olika länders spionorganisationer jagar information och kontakter bygger Robert Maxwell helt vid sidan av detta upp ett medieimperium efter det att han kommit till Storbritannien som flykting efter andra världskriget.
John Preston beskriver i ”Fall: The mystery of Robert Maxwell, Britain’s most notorious media baron” hur Maxwell bygger upp ett mycket stort nätverk bland celebriteter och makthavare, och tidigt skolar in sin dotter Ghislaine i hur man bygger sådana nätverk. Hon organiserade bland annat faderns 65-årsdag 1988, som har beskrivits som ”the party of the decade”: 3 000 gäster, grattistelegram från Reagan och Thatcher och ett fyrverkeri som lyste upp Oxfordhimlen med ”Happy Birthday Bob”.
I tidigare hemligstämplade dokument från brittisk säkerhetstjänst beskrivs Maxwell som ”en svårartat usel karaktär”. De misstänkte honom för kopplingar till KGB och Mossad och för att köpa information han kunde sälja vidare till den som var villig att betala.
Maxwell drunknar 1991. Huruvida det var självmord, mord, en olycka eller en hjärtattack är omdebatterat.
Att bygga stora nätverk där mäktiga män träffas, byter hemligheter och lever ut sina lustar verkar vara en farlig verksamhet, där det slutar med att den som stått i centrum tar sig av daga: Ward, Maxwell och Epstein.
Efter faderns död flyttar Ghislaine till New York, utvecklar sitt samarbete med Jeffrey Epstein och hjälper honom att bygga ett eget nätverk.
Med sig har hon alla de kontakter hon byggt upp genom arbetet för sin far – till exempel prins Andrew och Peter Mandelson.