Nyhetsbrev för dig som är prenumerant på QLN Guld. Här finner du olika noteringar om det som hänt sedan det förra nyhetsbrevet samt information om de senaste uppdateringarna på qln.nu och olika rabatter och förmåner.

Bäste prenumerant!

Konfucius&Kristersson: ”Grått hår är en ärekrans, man vinner den med rättfärdigt liv”, konstateras i Ordspråksboken 16:31.
Kanske läser Ulf Kristersson och Henrik Landerholm Bibeln, och i anfall av självinsikt beslutade de båda att färga sitt hår, inte mycket rättfärdigt i deras liv. Ett beslut som tidigare tagits av Jimmie Åkesson.
Eller så fattade Ulf sitt beslut för att vinna respekt bland kinesiska potentater – det stora landet därborta är ju en synnerligen viktig marknad.
Varför skulle umgänge med kineser underlättas om man är svarthårig?
… och vill du läsa fortsättningen så får du gå till dagens text på QLN.

Rullator-Rock: I veckans avsnitt av Radio Rännsten är en av de viktiga frågor jag och Roland Casselbrant diskuterar alla de rockmusiker som vägrar dö, eller åtminstone gå i pension. Istället ger de sig ut på turné.
Vad är det för fel på dem? Eller är det inget fel på dem … men på publiken?

Den verkliga drivkraften: I början av veckans avsnitt av Radio Bubbla förklarade Martin att hans envetna strävan till att vara en häftig, cool, man präglad av anarkism och fritänkande egentligen var följden av hans vilja att vinna, erövra … och sedan behålla Sofias hjärta.
Och så är det ju instämde jag … och en bättre drivkraft finns inte för en man; att sträva efter att höja sig över mängden för att vinna prinsessan och halva kungariket, typ.
Och därmed blir hela samhället en bättre gemenskap.
Men så här efteråt funderar jag på hur många män i västerlandet som egentligen drivs av en sådan önskan.
Mycket få skulle jag tro … som världen ser ut.
Och kanske ska man ha det i bakhuvudet när man lyssnar på vårt samtal om kolonialismen i Afrika, BAP, Duterte i Haag, kepsar som studentmössor, en vietnamesisk modeguru och Trilby-hattar … och lite annat.

Dagboksnoteringar: björnar & grisar

Dunderhonung: Svt går ut med larmreportage om att ”potenshonung” säljs på nätet. Den innehåller preparat som förvisso ökar potensen, men som också kan leda till döden.
Av någon anledning får det här mig att undra om det finns en vuxenversion av serien Bamse. Barnserien är ju tämligen olidlig, och vill du nödvändigtvis ha en bok som handlar om björnar när du ska läsa godnattsagor kan jag varmt rekommendera denna.

Hajar du?: Du känner förstås till uttrycket:
”När griser flyger…” – alltså … det kommer aldrig att hända.
Men tanke på vad The Guardian nu rapporterar så har jag dock en känsla av att det där med flygande grisar redan inträffat … och märkliga tider väntar; tidningens hemsida visar filmklipp där en bläckfisk tar sig upp på en hajs rygg och får sig en ridtur.
Och på tal om grisar kan jag varmt rekommendera den här boken.

Och om dessa bokförslag får dig att fundera på ditt förhållande till djur och natur så finns det ett grundläggande verk du borde läsa.

Att känna Kent-skam

Nu återuppstår Kent … och fyller en arena sex kvällar i rad.
Jag ligger alltid väldigt lågt när Kent kommer på tal … jag låtsas inte höra vad folk säger, försjunker i en bok eller börjar spackla bortskurna tapetskarvar som ska målas.
Min undvikande attityd beror på att jag vet att om jag yttrar mig om Kent kommer någon alltid att påminna mig om följande händelse.
….
I början på 2000-talet tågpendlade jag mellan Eskilstuna och Stockholm. En dag ser jag i vagnsgången en bekant person komma vandrande.

Det är en ung man som en gång i tiden varit en väldigt bra dagisfröken (eller vad nu den korrekta titeln är) på det föräldrakooperativ där mina barn hade gått några år tidigare.
Han kände också igen mig, stannade upp och hälsade glatt, och förklarade att man brukade läsa mina kolumner i Metro och uppskatta dem.

Jag blev förstås smickrad, och eftersom jag mindes att han brukade spela i ett band på fritiden frågade jag:
”Och du … håller du fortfarande på med musik … spelade du inte i något band?”
Möjligen gav han mig då en lite förundrad blick, och han svarade:
”Jodå, vi satsar ganska hårt på det”.
Jag ville förstås visa min förståelse hur slitigt det är i kulturbranschen och sade:
”Bra … men det är väl ganska svårt att försörja sig på det?”
Den unge mannen förklarade lite stillsamt att:
”Jooo, men vi vi klarar oss …”.
Sedan sa vi hejdå, och han fortsatte i gången.

Väl hemkommen berättade jag för barnen om vem jag mött på tåget, och om vårt samtal, och att han minsann läste mina texter.
Deras kommentarer kan väl bäst sammanfattas med ordet ”idiot””.
Den unge mannens namn var förresten Martin Sköld.

PS. Martin Sköld förkroppsligar faktiskt på något sätt Eskilstuna-mentaliteten när den är som noblast.
Man förhäver sig inte … man är för cool för det … man nöjer sig med ett dröjande:
”Jooo, men vi klarar oss …”
Boris Benulic