Det debatteras vilt om det var rätt av president Trump att gripa Venezuelas ledare Nicolás Maduro i en kommando-operation och föra honom till USA. De flesta verkar trots det vara totalt överens om att Maduro var en sällsynt olämplig statschef. Men kan kaos och misär förklaras enbart av Maduros person?
Ingen vet hur många som dog under sökandet efter El Dorado, staden som påstods vara helt gjord av guld, och som slutligen på 1600-talet ansågs finnas gömd någonstans i södra Venezuela.
Det antas att ungefär 70 procent av ursprungsbefolkningen i Venezuela dog av de sjukdomar européerna förde med sig när de kom till de territorier som då beboddes. Med tanke på att en del också dödades i strid och under plundringar, bringade idén om en stad av guld bara olycka för de olika stammarna.
Conquistadorernas guldhunger väcktes av berättelsen om hur Muisca-folket i Anderna pudrade den som kröntes till kung med guldstoft, som kungen senare sköljde av sig i Guatavitasjön. I sjön sänktes också vackra guldföremål som ett offer till gudarna.
I ett av sina verk från slutet av 1960-talet – ”Det förlorade El Dorado” – skildrar V.S. Naipaul hur myten snabbt växer och göder girigheten. Efter att conquistadorerna i tre månader slitit med att tömma Guatavitasjön men inte funnit några större mängder guld, börjar de anta att de letat på fel ställe, och samtidigt växer myten till att handla om en hel stad byggd av guld. De lämnar Anderna och söker sig upp mot Orinocofloden i Venezuela.
Naipaul återkom till detta skeende i sin föreläsning då han mottog Nobelpriset i litteratur 2001:
”Jag läste om den dåraktiga jakten på El Dorado och om den engelske hjälten sir Walter Raleighs blodtörstiga framfart i området. År 1595 plundrade han Trinidad, dödade alla spanjorer som kom i hans väg och seglade uppför Orinocofloden för att leta efter El Dorado. Han hittade ingenting, men när han kom tillbaka till England påstod han att han hade träffat på guld.”
Naipaul såg Venezuela som en region som skapats av erövrare drivna av en illusion. Vad vi står inför är en administrativ enhet formad av kolonisatörers fantasier. De inför europeiska institutioner, men det finns ingen kultur, tradition och social struktur hos ursprungsbefolkningen som svarar mot dessa institutioner.
I sin resebok ”The Middle Passage” skildrade Naipaul samhällena i Karibien och Centralamerika som uppgivenhetens platser, där ingenting gott kunde hända eller utvecklas. Samhällskärran rörde sig inte, hur mycket än den som satt på kuskbocken skrek och domderade. Kärran var fast i hjulspår fyllda av blodig lera.
Naipaul skrev om förlusten av El Dorado för att försöka förstå hur de hjulspåren uppkommit, och det blir en berättelse om hur människor fångas av myter – av föreställningar om att allt har en enkel lösning. Det gäller att hitta guldskatten. När den inte visar sig finnas upptäcks i stället oljan, och Venezuela får en ny myt: oljan ska göra landet rikt och alla dess invånare välmående.
Mellan guldet och oljan skapades en annan myt under 1800-talet – ska man vara exakt rörde det sig egentligen om två sammanvävda myter.
Den första handlade om att landet skulle blomstra bara det kunde bryta sig loss från det spanska kolonialväldet.
Den andra var idén om frälsaren, den starke mannen, som i kraft av sin personlighet skulle leda folket till det förlovade landet. Simón Bolívar var den förste, och sedan dess har de flesta politiker som strävat efter oinskränkt herravälde i området ursäktat sig med att de lever och verkar i Simón Bolívars anda.
Bolívar föddes i det som är dagens Venezuela, som då var en del av det spanska vicekungadömet Nueva Granada och bestod av det som nu är Colombia, Venezuela, Ecuador och Panama.
Vicekungen hade en enda uppgift – att utvinna landets rikedomar för export till Spanien: guld, silver, kaffe och kakao.
Bolívar inspireras av de amerikanska och franska revolutionerna, och är övertygad om att bara Nueva Granada befrias från det spanska oket kommer landet bli en välmående, idyllisk oas.
1807 inleder Bolívar frihetskampen. Två gånger utropas en fri republik – båda gångerna lider republikens styrkor nederlag, och först vid det tredje försöket lyckas han föra sin armé till seger och 1819 utropa Storcolombia, där Venezuela ingår.

Bolívar driver frihetskampen vidare. Den som läser hans proklamationer får intrycket av att hans vision är ett Latinamerika förenat i ett rike – gärna under hans ledning. Han lyckas befria Peru och Bolivia från spansk överhöghet – samtidigt ökar motsättningarna i Storcolombia.
De lokala eliterna i form av godsägare och större handelsmän vill råda över sina egna regioner, och deras lust att ingå i ett stort, centralstyrt befrielseprojekt av Latinamerika är synnerligen begränsad.
I augusti 1828 utses Bolívar till diktator på livstid i ett försök att hålla ihop Storcolombia efter ett upprorsförsök i Venezuela.
Knappt en månad senare – 25 september – gör officerare ett försök att mörda Bolívar för att få slut på centralstyrning och diktatur – men attentatet misslyckas och Bolívar tar chansen att rensa ut motståndare, även sådana som inte direkt kan kopplas till mordförsöket. En del avrättas, andra fängslas, några förvisas i exil. Bland de dömda finns flera framstående militärer som kämpat vid Bolívars sida.
Två år senare avlider Bolívar – och då dör också Storcolombia; Venezuela utropar sin självständighet.
Men med Bolívars frånfälle dör inte myten om att ett land måste ha en stark ledare som styr enväldigt, stödd på militär makt.
Som Brian Loveman om och om igen visar i sin studie ”The Constitution of Tyranny: Regimes of Exception in Spanish America” blir caudillon en typ av ledare som etablerar sig när Spaniens koloniala strukturer kollapsar.
Caudillons makt bygger på att han är en karismatisk person och har våldskapital. Han styr genom att bygga upp en pyramid av klienter. Ju högre upp i toppen man befinner sig, desto mer får man i form av mark, position och pengar. Men även de längst ner i basen måste få en skärv till sitt uppehälle för att stabilitet ska råda.
Under befrielsekrigen mot spanjorerna etablerade sig ett antal lokala caudillos i Venezuela och Colombia, och de samverkade ofta med Bolívar – men när spanjorerna fördrivits och centralmakten skulle stärkas kom de att vända sig mot honom.
Detta fenomen förklarar en stor del av Latinamerikas historia – inte bara Venezuelas.
Efter Bolívars död går Venezuela in i ett 80-årigt inbördeskrig mellan olika lokala caudillos som vill ha kontroll över centralregeringen. Under åtta årtionden har landet 40 olika presidenter – en del av dem flyttar in i palatset för bara några månader innan de drivs bort. Andra är envisa. Antonio Guzmán Blanco var president tre gånger: 1870–1877, 1879–1884, 1886–1887. För varje gång odlade han alltmer myten om att han var en ny Bolívar.
Den som tror att Nicolás Maduro på något sätt är unik i sitt sätt att styra, eller att hans föregångare Hugo Chávez var det, kan gå tillbaka till 1800-talets Venezuela för att se att det mesta är sig likt. Människor är mentalt fångna i myten om Bolívar och att det finns en enkel lösning på allt, och sin vardag hanterar man genom att underordna sig en caudillo.

I början på 1900-talet upptäcker man oljefyndigheter i Venezuela. Brittiska och amerikanska bolag påbörjar utvinning i stor skala tämligen omgående, och den dåvarande diktatorn Juan Vicente Gómez ger de utländska intressena fritt spelrum i utbyte mot att staten får del av vinsterna – och dessa används till att stärka staten och militären. Lokala caudillos kommer nu på undantag.
Efter två årtionden kommer 90 procent av landets exportintäkter från olja, men staten slukar alltmer resurser, eftersom makthavarna använder satsningar på skola, vård och subventionerad mat som ett sätt att säkra social stabilitet.
Men inga försök görs att utveckla industrier – det mesta som sker i landet är helt beroende av den del av vinsten som de utländska bolagen delar med sig av.
Kring 1970 är Venezuela världens största exportör av olja. Idén föds hos de styrande om att ta total kontroll över oljeindustrin. Varför nöja sig med bara en del av intäkterna när statens utgifter växer hela tiden?
Nationaliseringen sker gradvis och under fredliga former och är slutförd 1976. De utländska oljebolagen har då fått ersättning som de är nöjda med, och landets regering kontrollerar allt: borrning, produktion, transport, raffinering, export, underhåll, drift och prospektering.
Hur ser situationen ut i dag – 50 år senare?
Nu uppgår produktionen till en fjärdedel av vad den var på 1970-talet. Den sönderfallna infrastrukturen för distribution gör att det tar fem dagar att fylla en supertanker. Tidigare tog det en dag.
Det beräknas att nykonstruktioner, reparationer och underhåll kommer att kosta sammanlagt minst 900 miljarder kronor de kommande tio åren om den venezuelanska oljeindustrin ska bli fullt fungerande igen.
År 2007 blev jag inblandad i en hetsig kulturdebatt efter en krönika i Metro där jag konstaterade att hyllningarna i Sverige till Hugo Chávez politik var obegripliga. De lovorden kom sig av att Gustavo Dudamel då utnämnts till chefdirigent för Göteborgs symfoniorkester. Han tillhörde de mer än en miljon elever som fostrats i den statliga venezuelanska musikskolan. Ett standardreportage i tidningar och tv vid den tiden var att man gjorde ett besök i ett fattigt område i Caracas och visade hur eleverna fick lära sig traktera en violin.
Jag konstaterade dystert i krönikan:
”Men vad Venezuela behöver är inte musiker – det är ingenjörer, svetsare, sjukvårdspersonal, rörmokare, elektriker och naturvetare som kan bygga upp samhället. Förutsättningarna finns ju – men i dag importeras 60 procent av landets konsumtion, och det är enbart möjligt på grund av höga oljepriser. Vad händer när oljepriset går ned? Trots att Hugo Chávez ökat de offentliga utgifterna till mer än en tredjedel av BNP har inte arbetslösheten minskat nämnvärt. Fortfarande arbetar 40 procent i den informella sektorn med gatuförsäljning, investeringarna är få och infrastrukturen verkar inte ha åtgärdats sedan försommaren 1871.”
Det gläder mig inte det minsta att jag fick rätt.

Och vi kanske inte ska glädja oss alltför mycket över att Maduro inte längre leder Venezuela – så länge landet är fånget i mentaliteter och myter som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden.
Men framför allt ska vi kanske fundera över hur det kommit sig att både Chávez och Maduro så länge i västerländska medier kunde beskrivas som sitt folks välgörare.
Det är inte bara Venezuela som är fånge i myternas värld.