Expressen Kultur kör nu en stor porträttintervju med Björn Ranelid.

Denne förklarar stolt:

”Jag kan prata i två timmar helt utan manus.”

Det är nu i detta fall ingen prestation. Vore ju faktiskt ganska illa om Ranelid vid det här laget inte  även i sömnen – kunde upprepa samma fraser som han kört med i snart fyra årtionden. Att försöka lyssna på Ranelid är ungefär som att försöka ta en simtur i Luleälven när dammluckorna öppnas i Harsprånget …

Hans floskler om förståelse har tyvärr med åren format mångas världsbild … och grundtesen kan enkelt sammanfattas som att det finns något gott i alla (förutom då kanske i dem som inte inser att Ranelid är Sveriges bästa författare).

Då och då justerar han förvisso en formulering, beroende på tidsandan … när folk börjar få nog av att människor mördas på deras gata kan han upprört skriva att Sverige ” befinner sig inbördeskrig”. Vem som bär ansvaret är dock oklart, och det är omöjligt för Ranelid att säga något i den frågan för då skulle han förlora de sista av sina läsare och lyssnare … så det får bli lite allmän upprördhet, och det som ska få slut på ”inbördeskriget” kan då förklaras vara lite allmän godhet.

Lika outhärdligt som det till slut blir att lyssna på Ranelid är det att läsa honom – det är som att sitta instängd i ett mycket litet rum tillsammans med en socialarbetartant som är extremt sockerstinn efter långfika med de andra socialarbetartanterna och hyperenergiskt därför predikar den allmänna snällhetens evangelium.

I intervjun skryter Ranelid med att:

”Folk tror att jag pratar mycket och aldrig lyssnar men de känner inte mig. Jag kommer ihåg allt som du säger till mig.”

Det är nu förvisso en förnämlig egenskap, men än vore väl bättre om Ranelid kom i håg vad han sade till andra.

Första gången man talar med honom kan man bli trollbunden.

Andra gången tänker man … han har väl glömt att han sade precis det där förra gången vi talades vid. 

Tredje gången ser man sig förtvivlat om efter en ursäkt att fly …