Nu när påve Franciskus verkar ligga på sitt yttersta kallar statsradion in DN:s ledarskribent Erik Helmerson för att säga några ord i Ekot.

Vi får av Erik veta att ”nu samlas kyrkan” och att det är ”tungt”, och han själv är ”skakad”

Och vad tycker då Erik själv om Franciskus?

Jo:

”Jag tänker ofta på påven som en gammal farfar. Han kan säga konstiga saker, han kan bete sig lite märkligt och pinsamt, men man älskar honom, och när han börjar ligga på sitt yttersta, då är man skakad.”

Vi befinner oss mycket långt från en traditionell katolsk uppfattning om påven och påvens roll.

Jesus ställföreträdare på jorden beskrivs som någon som säger konstiga saker och som är lite pinsam.

Men Erik är typisk för de som kallas sig ”kristna” i svenska liberala mediekretsar. Man har sin kristna tro som en lite accessoar för att visa att man är lite godare och har ett mer utvecklat själsliv än andra – och när man ställs inför olika delar av Bibeln som man inte tycker om viftar man bara bort det … som ”pinsamt”:

En annan liberal som likt Erik tjänar Bonniers och är kristen är Joel Halldorf som brukar utveckla sin kristna tro i Expressen, han är synnerligen följsam mot rådande modeströmningar i kultur och samhälle.

Joel hyllade påven när denne besökte Irak och berömde Franciskus för att denne under sitt besök betonat det som ”förenar” de abrahamitiska religionerna.

”Don´t mention the war” var alltså varit mottot för besöket; inga påpekanden om att av de 1,5 miljoner kristna som fanns innan kriget finns bara 300 000 kvar. Vad hände med dem som försvann?

Viktigare än solidaritet med de fördrivna och viktigare än minnet av dödade trosbröder och systrar är tydligen just påpekandet om det som påstås förena kristendom och islam, eller som Halldorf själv uttrycker det:

”Jag känner själv ofta större gemenskap med fromma muslimer än med så kallat etniska men sekulariserade svenskar.”

För mig personligen är försvaret av Europa nära förbundet med min kristna tro. Men jag får allt mer svårt att se var min tro ska finna sin borg … nu när till och med frikyrkorna verkar vandra in i vankelmodet.

Vad jag själv tycker om Franciskus? Jag vet inte riktigt.

Jag tror att många får en felaktig uppfattning om påven som en person som likt Halldorf alltid är beredd att anpassa sin tro till tidens strömningar. Hans försök att öppna dialoger beskrivs av medierna som eftergifter och reträtter från traditionella uppfattningar – man beskriver sällan hans benhårda fasthållande vid grundläggande doktriner … som Djävulens existens. Hin håle är ju sedan länge avskaffad i Svenska kyrkan.

I Fabio Marchese Ragona bok Esorcisti contro Satana som utkom för två år sedan författaren exorcister och präster om just Djävulens existens. Även Franciskus intervjuades och förklarade:

”Det är uppenbart att Djävulen försöker angripa alla men framförallt dem som har ansvarsfulla poster i kyrkan och samhället”.

Att Franciskus anser att Djävulen utgör ett ständigt hot har varit ett återkommande tema i många av hans predikningar, och i intervjun påpekar han att Satan inte alltid uppträder som populärkulturen framställer honom. Påven deklarerade att Djävulen ibland framträder som en ”mycket väluppfostrad person” och:

”Som Jesus förklarade för oss så förgör Djävulen antingen direkt genom krig och förtryck, eller så så gör han det artigt, på ett mycket diplomatiskt sätt”.

Det påminner mig om ett samtal jag hade under min dust med covid-19 (och nej, jag tror inte att corona var som Digerdöden, däremot är det uppenbart att den var livsfarlig för den begränsade riskgrupp jag tillhör).

Jag går till mina dagböcker från februari 2021 och hittar följande dagboksblad. Jag har fått lämna intensiven och ligger nu på rehab:

”Sjukgymnasten betraktar böckerna vid sidan av min säng medan han väntar på att jag ska bli klar för dagens trappträning.

”Får jag titta”, frågar han … uppenbarligen har någon av böckerna fångat hans intresse.

När jag svarar ”självklart” tar han upp ”An Exorcist Explains the Demonic: The Antics of Satan and His Army of Fallen Angels”, författad av Vatikanens främste demonutdrivare Gabriele Amorth.

Sjukgymnasten läser baksidestexten och säger sedan:

”Det är en sak jag aldrig riktigt fattat när det gäller det här med besatthet, demoner och exorcism.”

”Och det är?”

”Varför är det alltid folk som verkar ha lite problem som blir besatta? Det är osäkra skilsmässobarn eller alkoholiserade advokater vars praktik går dåligt.”

Eftersom jag inte svarar fortsätter han:

”Demonerna borde väl satsa på att ta över folk som redan har makt. Startsträckan blir lite lång när de väl tagit över den alkade advokaten.”

”Har jag faktiskt aldrig tänkt på, men det ligger något i det, det verkar alltid vara människor i periferin som demonerna satsar på …”

”Eller så är det en avledningsmanöver.”

”Va?”

”Ja, de har tagit över människor med makt, men för att vi inte ska märka det tar de ibland också över någon ensam stackare och kör hela Exorcisten-köret med spyor och snurrande huvuden bara för att vi ska tro att det är så besatthet ser ut.”

”Du har funderat mycket på det här?”

”Jo, men det är inte så konstigt i det här jobbet”.

Jag hinner aldrig få klarhet i vad det är jag uppenbarligen inte vet om sjukgymnasters uppgifter innan trappträningen börjar.

Och efter den ilar han till nästa patient.

Måste få klarhet i samband med morgondagens trappträning.”

Boris Benulic

(Illustrationen är en målning från en handskrift och föreställer hur påven Silvester II möter Djävulen.

Silvester omgavs av många rykten och mytbildning. Enligt vissa ska Djävulen ha varnat Silvester för att våga sig på att läsa mässan i Jerusalem varpå påven böjde sig och ställde in sin resa till Jerusalem.

Men det räckte in för Djävulen som gick till angrepp mot Silvester när han läste mässan i Rom i en kyrka med namnet ”Det heliga korset i Jerusalem”. Ska man vara petig så är det väl alltså frågan om inte Djävulen avtalsmässigt hade rätt … dock kanske Satan gick lite väl långt när han petade ut Silvesters ögon och lät smådemoner leka med dem.

Andra spred ryktet om Silvester att han hade nått påvetronen genom att sluta ett avtal med en demon som hjälpte honom på traven.

Jämfört med sådan ”kritik” borde Franciskus tycka att han ändå fått en rätt mild behandling av medierna.)