Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 10 mars 2005 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man, liksom det finns en dag då många av Sveriges mer välbeställda kvinnor lämnar sina bostadsrätter i Stockholm — de lommar från Östermalm, Skånegatan och Vasastan in till Folkets hus för att beklaga sig över att de är förtryckta. Senast det hände var i förrgår, på internationella kvinnodagen.
Alla är ju numera feminister — utom jag, känns det som.
Jag vill inte vara det för att jag inte vill sammanblandas med människor som Gudrun Schyman som skattefuskar och har använt svart arbetskraft. Och så ska det startas ett nätverk som heter Feministas, och så ska det bli ett feministparti.
Varför? Klart det finns förtryckta kvinnor i Sverige, men en förtryckt kvinnlig professor i litteraturvetenskap? En förtryckt fri skribent med pengar på banken? En förtryckt partisekreterare i Sveriges största parti? En förtryckt ambassadör? En förtryckt riksdagsledamot och före detta partiledare? Kom igen Ebba Witt-Brattström, Maria-Pia Boëthius, Marita Ulvskog, Margareta Winberg och Gudrun Schyman. Ni är inte ett dugg förtryckta — ni vill bara ha mer makt genom att göra er till taleskvinnor för era medsystrar. För tjejer, vad vet ni om era systrars liv egentligen. När lade ni om ett liggsår i långvården senast, satt ett åttatimmarspass i snabbköpskassan eller gruvade er över att ni bara hade ett deltidsjobb och att pengarna inte räckte till nya overaller åt ungarna?

När jag går igenom programmen för det som avhandlades på möten den 8 mars i Sverige ser jag att det hölls en debatt om kvinnornas situation efter valet i Irak, samt att det var en afghansk dansuppvisning. Bisarra sång- och dansnummer verkar vara vanligare än seriösa diskussioner om viktiga frågor som just utvecklingen i Afghanistan och Irak. Där före kom till exempel framträdanden av teatergruppen Ung utan pung och ett gäng tjejer som verkade ge smakprov ur sin show ”Lilla fittan på prärien”, och så kunde man se ”Fittcrew Ballet”.
Jösses flickor, befrielsen är verkligen nära — nu får tjejer också bete sig som om de hade Tourettes syndrom. Och som vi alla vet får man bättre lön som sjukvårdsbiträde om man står upp och skriker ”Fitta!” Jag menar, hur jävla korkad får befrielsekampen bli? Bara för att en massa överklassbrudar suttit innanför tullarna i Stockholm och tvingats säga framstjärt under hela sin uppväxt innebär det inte att kvinnosaken tagit något steg framåt bara för att de säger f-ordet. Eller?

Och den som läste inbjudan till 8 mars-firandet i Göteborg insåg vilka som skulle komma. Så här avrundades inbjudan: ”Slutligen — detta är en dag som bara tillhör oss kvinnor. Därför vill vi inte att ni tar med er era barn.” Ensamstående kvinnor utan möjlighet till avlastning göre sig alltså icke besvär — rassla med pärlhalsbanden ni längst fram och så skriker vi f-ordet igen. Tjosan!
Mitt namn är Boris Benulic, jag har fyra barn och en hårt arbetande fru. Jag lever och umgås med vanliga människor och de flesta män är som jag; de anser att kvinnan är mannens jämlike och uppträder därefter. Vår heder och ära beror på det. Som min favvomarxist Rosa Luxemburg sa: ”Bara en överklasskvinna utan moral skulle försöka ställa det arbetande folkets män och kvinnor mot varandra.”

Boris Benulic

Kommentar: Som jag påpekar i kolumnen var feminism för femton år sedan ett sätt för kvinnor som ville göra karriär att ta sig ett pinnhål eller två upp på stegen. Det hade inte mycket att göra med hur de flesta kvinnor har det.
Femton år senare är det fortfarande ett sätt för kvinnor som vill göra karriär att ta sig ett pinnhål eller två upp på stegen. Det har inte så mycket att göra med hur de flesta kvinnor har det eller deras problem. Tyvärr.
Vid den här tiden blev jag inbjuden till ett debattprogram i tv — i panelen satt Gudrun Schyman, Stanley Sjöberg, Katrine Kielos (numera Katrine Marçal) och Dominika Peczynski.
På rundfrågan om vi var feminister svarade jag att det var jag inte eftersom det bara var ett sätt för ensamstående kvinnor ur borgerligheten att göra karriär.
Katrine Kielos instämde.
Sedan dess har hon blivit omtalad för sin bok och sina texter om feminismens nödvändighet. Ska man trava på överhetens galoppbanor måste man veta var foderpåsen ställts ut.