Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 4 januari 2006 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Ibland får man intrycket att Svenska kyrkans präster huvudsakligen serverar varm choklad i krisgrupper, samt välsignar samlevnad för alla som inte är heterosexuella. När kyrkan skilts från staten har svartrockarna i stället blivit filial till Räddningstjänsten och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.
Kanske ett framsteg, eftersom Svenska kyrkan instiftades av Gustav Vasa för att kontrollera människors idéer. Prosten var rund som en ost, men församlingen, den skulle plattas till.
Då kyrkan inte längre är ett statligt ämbetsverk ska inte dess personal behöva vara tankekonstaplar. Ingen har dock informerat översteprästen K. G. Hammar, som i en julaftonsintervju inte hade någon åsikt om huruvida de ansvariga borde avgå efter tsunamikommissionens rapport.

Hammar sa att Göran Persson ska avgöra sådana frågor och att kraven på avgång var ett politiskt spel — och en eller annan avgång skulle inte lindra smärtan hos dem som förlorat någon i dödsvågorna.
K. G. Hammar är mystiker, och tror på en insikt och ett sammanhang bortom det vi upplever med våra sinnen och vårt förstånd i den fysiska världen. En mystiker upplever sådant som inte är logiskt förklarligt. Kanske är Hammar den förste mystiker som gått ett steg till och hävdar att man helt och hållet kan strunta i logiken?
Varför har Hammar inte någon uppfattning i just den här frågan? Han har ju ståndpunkter om det mesta: kriminalvård, palestiniernas situation, och frihandelsavtal. Men inte i frågan om hur myndigheter och regering hanterat det faktum att tiotusentals svenskar förlorat någon de älskat eller en vän.
Kan det vara så att Hammar inte vill stöta sig med statsministern?
Och påpekandet att kraven på avgång ingår i ett politiskt spel är ju korrekt — men det säger väl inget om huruvida kraven är rätt eller inte? Ärkebiskopen själv deltar som sagt konstant i det politiska spelet.
Det finns ingen anhörig som tror att hans eller hennes sorg och saknad minskar om de ansvariga får gå. De anhöriga ställer kraven av omtanke om oss andra som inte drabbats — nästa gång kan det vara vi som får lida för att ministrar och statstjänstemän inte orkar masa sig i väg till arbetet.

Hammar hävdade också att staten inte kunde ta ansvar för allt — man måste själv som resenär inse riskerna för att något kan hända. Men absolut — barn som får föräldrarna bortspolade borde insett att det kunde hända och vägrat följa med.
Jag har inga som helst problem med att förena min marxistiska övertygelse med min kristna tro — men jag inser också att tron inte ger mig mycket till vägledning i hur jag ska ställa mig till ett konkret politiskt problem. Politisk ställning tar jag sedan jag analyserat fakta, inte efter att ha letat bibelställen eller försänkt mig i bön. Han där uppe förväntar sig att jag följer de tio budorden, och strävar efter att göra det goda. Vad det sedan konkret innebär får jag allt lista ut själv — bön ger dig moralisk vägledning, inte politisk och att Svenska kyrkan har ståndpunkter i olika frågor är lika skadligt som att de iranska mullorna har det.

Boris Benulic

Kommentar: Förr, på den tid då svensk arbetarrörelse fortfarande präglades av en viss dådkraft, var man noga med hur man befordrade folk i organisationerna.
De som ville men inte kunde förflyttades till Hyresgästföreningen där de inte kunde åstadkomma alltför mycket skada.
Sedan länge verkar det numera som om Svenska kyrkan övertagit den funktionen.