Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 27 januari 2005 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Skeletten där innanför de elektriska taggtrådsstängslen reagerade inte när deras befriare i dag för 60 år sedan lät stridsvagnarna rulla rätt genom grindarna till koncentrationslägret i Auschwitz.
De gräshoppsliknande trashankarna tittade med hungertomma ögon på de välnärda soldaterna som gråtande lade filtar om deras kroppar — kroppar lika bräckliga som en utbrunnen tänd sticka. Fångvraken orkade inte ens tacka.
Hade de haft någon ork skulle de ha fallit på knä och bett för de av deras nära och kära som de sett försvinna in genom dörrarna till gaskammaren, för att sedan aldrig komma tillbaka. Barnen, fruarna och vännerna.
De flesta av dem som fick livet åter den dagen för 60 år sedan är nu borta — men ändå kvar hos oss på något sätt.
Kanske sitter de där uppe och tittar ned på oss. Väntar på att vi verkligen ska fatta den stora lärdomen av Förintelsehelvetet. Vilken? Jo, den att ingen demokrati är möjlig om vi inte förbjuder antidemokraterna och om vi inte förbjuder hets mot folkgrupp.

Hoho, sakta i backarna, säger en del av er kanske, det vore ett ingrepp i yttrandefriheten, och därmed också ett angrepp på demokratin.
Inte alls. Jo, jag vet, här i Västerlandet säger ni att alla ska ha rätt att framföra vad de vill och så får man bemöta galenskaperna. Det är det som är demokrati.
Jaså? Inte för mig och inte för andra. Vilket samtal är möjligt med pastor Åke Green som kallar mina homosexuella vänner en cancersvulst?
Ska jag begära av dem att de sitter ned med Åke Tråk och sakta och tydligt säger: Lyssna på oss Åke, vi är inga tumörer?
Glöm det. Ska jag glömma att farfar arbetades ihjäl i lägren och i stället åka ned till de där folkölsfeta nassarna som häckar i en ladugård i Vara och säga: Men kom igen grabbar, jag är faktiskt ingen Untermensch?
Glöm det, jag är både smartare, snyggare och rikare än de där dårarna som har mer hår på pungen än på skallen — inte ska jag behöva försvara min rätt att existera för dem.
Eller?
När vi rör oss genom historien går vi bredvid ett stort dike fyllt med lik. Där ligger kropparna från Srebrenica — far bredvid femårig son, båda med händer bakbundna med taggtråd och bortskjutna bakhuvuden. Bredvid dem ser du de kulsprutenedmejade barnen från Son My, under dem multnar två våldtagna nunnors kroppar från El Salvador, och där bredvid en havande kvinna torterad till blodpalt av lillefar Josef Stalins NKVD.

Blunda. Se kropparna framför dig. Föreställ dig sedan alla de som fanns där i Auschwitz och som inte ens orkade glädja sig över befrielsen.
Så många människor har dött för att andra har ansett att de inte var människor. I Auschwitz dog judar, vänsterfolk, slaver, homosexuella och zigenare.
När vi minns befrielsen måste vi också säga: Aldrig mer!
Vi accepterar inte åsikten att vissa människor inte är människor.
Yttrandefriheten måste inskränkas för dem som kallar andra för djur, kräftsvulster, eller mindervärdiga. Ni måste sluta med den vänliga behandlingen av de som spyr sitt gallstinna hat över dem som inte är vita ariska heterosexuella män.
Annars inskränker ni vår yttrandefrihet (jag går ju in i två av kategorierna ovan: slav och vänster — möjligen också zigenare, eftersom en radikal chefredaktör muttrande kallade mig för det en gång) — och jag går inte riktigt med på det. Så låt oss med glatt mod börja åtala alla dem som hetsar mot blattar, bögar och bolsjeviker.
Om inte samhället gör det, så får vi en annan diskussion. Den kommer att föras på gator och i gränder, och visst, låt gå för det då; mina 105 arga blattekilon flyttar man inte på så lätt.

Boris Benulic

Kommentar: Jodå, jag var då — och är fortfarande — yttrandefrihetsfundamentalist.
Men dåförtiden menade jag att för att ett förnuftigt offentligt samtal ska bli möjligt var det nödvändigt att man inte tilläts definiera andra människor som djur, typ: svin, kackerlackor eller apor. Dels omöjliggör det ju för dessa personer att komma in i det offentliga samtalet — vem vill börja diskussionen med att försöka få andra att acceptera att man är människa?
Dels öppnar det för möjliga framtida massavrättningar … det är ju ändå inte människor vi talar om. Sedan dess har jag helt förlorat tron på att det går att upprätta ett rationellt samtal i den svenska offentligheten — jag är därför totalt ointresserad av vilka lagar och regler som denna offentlighet vill styra och strypa debatter med.
Det som måste skapas är en annan offentlighet, en utanför statens och dess drängars kontroll. Tonen där kommer att vara hård men ridderlig — även mot motståndare.