Känner du för någon part i konflikten mellan Israel och Palestina har du fantomsmärtor

Bombade gator

Sedan några månader är det i svenska städer inte pollen eller avgaser som utgör ett hot mot människors andningsvägar. Det är damm. Det damm som yr när gamla vänsteraktivister letar igenom sina förråd på vinden eller i källaren i sin jakt efter den där palestinasjalen de bar till stöd för PLO eller PFLP under 1970-talet. Nu är det dags igen.

Studerar man demonstrationsbilder verkar sökandet varit framgångsrikt.
Därmed kan den gamla listan över vad invandrare från den muslimska världen bidragit med till Sverige utvidgas; till kebaben och falafeln kan nu också kefijan fogas.

Om kriget mellan Israel och Gaza utlöst en väckelsevåg till stöd för palestinierna i förorterna och i Stockholms innerstad, så kan samma andliga uppvaknande förmärkas bland judar, i SD och hos lite mer fristående högernationalister – dock i de fallen förstås till stöd för Israel.

Givetvis förväntas jag förstås ta ställning.
Men till vad? Betraktar jag hur de krigförande parterna beskriver sig själva – och hur de framställs av sina anhängare – känns det som om jag uppmanas att välja mellan kapten Willard och överste Kurtz. De finns inte heller på riktigt.

De som vill att jag ska leta upp min gamla palestinasjal förklarar för mig att 34 000 människor palestinier dödats i Gaza sedan Israel skickade in marktrupp och började bomba.
Det är ett resonemang jag inte riktigt förstår.
Sedan 1996 har sex miljoner människor dödats i de ständigt pågående inbördeskrigen i Demokratiska republiken Kongo.
Striderna i Gaza har pågått under sju månader – på så lång tid dödas 125 000 människor i Kongo. Fyra gånger fler än som hittills har dödats i Gaza.

Nu kommer säkert en del säga att jag försöker framför en ”whatsaboutistisk” ståndpunkt.
Och jo, det gör jag faktiskt på sätt och vis.
Och varför skulle man inte kunna göra det?
Under nästan 30 år har det inte förekommit en enda demonstration av format i västvärlden mot mördandet i Kongo.
Mediebevakningen är obefintlig. De flesta västerlänningar har ingen aning om vidden av dödandet och mördandet i Kongo.

Det har inte så mycket att göra med någon slags mediaviktning av raser och individer, typ det går fyra svarta på en brun. Dödstalen i Jemen är i nivå med de i Gaza, och då är det ju bruna som dödar bruna (mest saudier som ser till att jemeniter dödas). Och i Kongo är det mestadels svarta som dödar andra svarta … uppenbarligen inte så noga då, eller värt att uppmärksamma.

Ett försök till förklaring till att nästan ingen bryr sig om mördandet i Kongo, men att alla förväntas ta ställning när det gäller Israel och Gaza är att hävda att Israel och Gaza politiskt sett är viktigare för vad som händer i världen. En märklig förklaring med tanke på att krigen i Kongo till stor del har sin grund i landets reserver av viktiga råvaror. 70 procent av världens kända kobolttillgångar finns i landet. Till detta kommer litium, tantal samt tenn, koppar, bauxit och monazit.
Och olja, gas och kol.
Guld och diamanter.
Och enorma skogar.
Potentialen för elproduktion från vattenkraft är enorm – utbyggd skulle den täcka halva Afrikas nuvarande behov.

Det är därför Kina spänner musklerna i Kongo, och USA vakar nervöst, kraftmätningen är i gång och det är den som gör att 200 lokala grupper, och ett tiotal utländska i dag bekämpar varandra … och resultatet är alltså hittills sex miljoner döda.
Den som får kontroll över Kongo och dess tillgångar står starkare i världen.
Här ser vi ett strategiskt viktigt krig pågå … sedan länge.

Jämfört med Kongos betydelse är det nu pågående kriget i Gaza att jämföra med en granntvist i Norrlands inland om vem som äger rätten till en gammal vedbod.

Rent humanitärt, alltså räknat i människoliv – eller avseende geopolitisk och strategisk vikt är det nu pågående kriget i Gaza inte av någon vikt.
Hemskt nog.
Det säger en del om hur världen av i dag ser ut.
Och att många inte ser detta, och förmår förstå och uppfatta det säger än mer om tillståndet i västvärlden.

När jag framfört min inställning har jag ibland fått uppleva att man vänder mina egna ord mot mig. Jag har vid några tillfällen skrivit att om jag hade varit jude (vilket jag inte är, trots näsan) och levt i Europa under 1930- och 1940-talet hade jag inte tvekat att ansluta mig till en militant sionistisk organisation. Och om dess ledare sagt att nu skulle vi erövra en bit att det brittiska mandatet i Palestina och bygga ett eget land – så hade jag inte tvekat. Det hade verkat som en rationell utväg … med tanke på alternativen.
Märk väl att jag inte hävdat att det var en bra utväg – men som världen såg ut då – och om jag hade varit jude, hade Irgun (kanske till och med Sternligan) utövat en begriplig lockelse.

Men nu är jag ju inte en jude i 1930-talets Europa.
Och viktigare är det är att få i Israel av i dag som är en jude från 1930-talets Europa. De är cirka 120 000 i Israel, alltså en procent av befolkningen, en väldigt gammal del av befolkningen. Amerikanska judar som de senaste årtiondena flyttat till Israel av religiösa skäl är dubbelt så många.
Israel i dag är ett annat land än det var tänkt att det skulle bli. Sionisterna ville skapa en annan slags människa än den fundamentalistiskt ortodoxa gettojuden.
Och det gick bra så länge Israel var en i princip korporativ stat styrd av det socialdemokratiska Mapai, i samråd med ledningen för armén, kibbutzrörelsen och fackföreningarna. Israel var som Sparta – en farlig granne, men inte en granne präglad av expansionslust.

Ett argument som ofta framförs för att försvara dagens Israel är att det är ”mellanösterns enda demokrati”.
Men det är paradoxalt nog Israels problem. Det med åren växande inflödet av judar från Ryssland, arabvärlden, Sydafrika, Europa och framför allt de ultraortodoxa från USA innebar en förändring i statens befolkningsunderlag. Och högerpartierna som samlats under Likud kunde erövra den politiska makten genom löften om mark och förmåner till inströmmande judar från hela världen. Vi är nu mycket långt bort från mentaliteten och ideologin vid tiden för Israels grundande. Bosättarexpansionen utanför de ursprungliga gränserna blev därför en nästan nödvändig del av utvecklingen.

Hade jag varit den där unge juden som gick med i Irgun så hade jag på några årtionden senare sålt min lägenhet i Tel Aviv och lämnat landet. Inget var ju kvar av det ursprungliga Israel.
I dag utgör de fundamentalistiska judarna 15 procent av befolkningen, och deras partier har ett avgörande inflytande i den politik som förs. Gettojudendomen har återuppstått. En del nätter kan man se Meirs och Dayans spöken vandra på Tel Avivs gator, kedjerökande, svärande kötteder, och till varandra om och om igen muttra: ”Hur kunde det gå så här?!

Alltså … det Israel jag kunde – och kan – tänka mig att försvara var en idé som existerade en begränsad tid av statens historia. Det är ju inte Ben-Gurion, Golda Meir och Moshe Dayan som leder landet i dag. Majoriteten av landets befolkning må vara judar, ändå står vi inför ett Israel som är ett helt annat än det som föddes. Då var befolkningen knappt en miljon. I dag är den tio miljoner. Jag vet få bättre exempel på folkutbyte.
Och demokrati visade sig vara det som fick landet att förfalla.

Ett annat argument som brukar framföras till försvar för det nuvarande Israel är att judar behöver en säker plats, ett eget land. I sig finner jag som sagt argumentet förnuftigt.
Men det brukar ofta framföras av personer som hävdar att i nästan varje land i Europa riskerar judar öppen antisemitisk förföljelse den dag högerpopulistisks partier kastar masken och framträder som de nazister de är.
Dessa personer har i Sverige, och i andra europeiska länder, propagerat för en isolering av sådana partier – men det intressanta är att Israel som stat aldrig haft några problem med att köpslå med stater som styrs av antisemiter (som Argentina under militärjuntans dagar).

I västvärlden hamnar de som vill försvara judenheten och Israel genom att angripa vad de väljer att betrakta som potentiella nazister (genom luddiga hänvisningar till ”det var så det började på 30-talet”) i en märklig situation, eftersom den stat de säger sig vilja försvara själv utgår från sin statsnytta och om så behövs samarbetar med antisemiter. Och egentligen är det en rätt begriplig princip att utgå från. Det är svårt för mig att förstå på vilket sätt det gynnar Sverige att ta ställning för någon part i den pågående konflikten

Att stödja Hamas eller Hizbollah är för mig förstås obegripligt. Inte för att de är terrorister – Irgun och Stern ägnade sig också åt terror. Förvisso verkar Hamas ägna sig åt mer perverterat mentalsjuka varianter av terror – men terror är terror och inget man i sig lätt kan avhända sig som metod.
Att Hamas och Hizbollah inte kan stödjas beror istället givetvis på att det representerar en efterbliven politisk ordning och en mordisk och människofientlig religion, det är sammanslutningar för själakrympare. Vem kan vilja att de segrar?

Då säger någon … försök inte, du kan väl stödja det palestinska folket – men inte Hamas?
Går det?
Jag brukar i många fall utgå från Marx och Engels ord om att ”arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk”.
Ingen kan bli befriad av någon annan … man måste vilja bli fri … och man måste förmå att själv göra sig fri. Annars blir man aldrig fri … inte på riktigt.
Och som jag ofta påpekar har historien om och om igen visat att Engels hade rätt när han kallt konstaterade att en del folk och nationer saknade det som behövs för att de ska överleva.
Ditt hör palestinierna.
Sorgligt nog.
Under 75 år har de låtit sig fördrivas, och samtidigt årtionde efter årtionde låtit sig styras av parasitära organisationer som Fatah och Hamas. Och de förmår inte ens att på individnivå fatta beslut som är riktiga. Födelsetalen bland palestinska kvinnor i Gaza är bland de högsta i världen.
Utifrån sett är det obegripligt att människor som anser att de befinner sig i ”världens största fängelse” ofta har från fyra till åtta barn. Detta i ett område som är totalt beroende av utländskt bistånd, och som när som helst har kunnat bombas till betongkross och glassplitter av Israel.
Vilket är vad som nu sker.

Och du och jag kan inte göra något.
Vi bör fokusera oss på att se om vårt eget hus … och land – och inte ägna oss åt att ta ställning för parter i ett pågående krig. Kriget existerar – men inte de parter vi förväntas ta ställning för. De är påhitt och projektioner.
Bomberna som faller blir inte mindre verkliga för att vi väljer vilken propaganda vi ska svälja.
Tyvärr.

Boris Benulic

Boris Benulic - Inte mitt krig
Boris Benulic – Inte mitt krig

Leave a Reply

Your email address will not be published.