I P1 intervjuas en 26-årig man som cyklat 15 000 kilometer … från Sverige till Japan.
Det är synnerligen uppenbart vad intervjuaren är ute efter när han ställer sina frågor.
Han turnerar hela tiden samma undring:
”Hur blev du mottagen i alla de länder du kom till?”

Och vi får hjärtevärmande berättelser om hur alla öppnat sina hem för cyklisten … i Uzbekistan såväl som Mongoliet.

Paret enas om att människor är väldigt lika överallt, och att därute i världen är alla inställda på att vara vänliga och omhändertagande mot dig när du oväntat dyker upp.

Det är pinsamt uppenbart att intervjun är ett led i den psykologiska krigföring som ska få oss alla att tycka att Reinfeldt hade rätt: ”Öppna era hjärtan!”.

Upplägget och frågeställningarna gränsar till idioti.
Självklart får en ensam cyklist eller vandringsman som stött på problem hjälp när han möter människor i främmande länder.

Men vad hade hänt om det kommit en miljon svenska cyklister till Uzbekistan? Eller 100 000? Eller ens 10 000? Det är ju det vi brottas med i Sverige, inte att någon hojade hit från Aleppo 2016.

Ingenting kan sägas om huruvida vi alla är lika – i något avseende – utifrån exemplet med en svensk som ska cykla till ett berg i Japan.

… och får jag drista mig till att föreslå att cyklisten nästa gång tar en cykeltur genom Afrika, och trampar sig fram genom Sudan, Kongo, Mali, och Niger?
I bästa fall blir utfallet av den turen – även om han kommer ensam – att han snart får fortsätta sin resa till fots … utan skor, kläder och packning.