Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 2 december 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Jag ser ut som en smugglare från Balkan. I bästa fall ser jag ut som en som nöjer sig med att smuggla cigaretter. Hur sent jag än passerar en tullstation så nog finns där en figur som dyker upp ur mörkret och går loss på mitt bagage.
Hur utbildas tullare? Visar man dem foton på typiska colombianer och Balkanbor med bildtexten ”smugglare”?
Knarkhandlare skickar väl personer som ser ut som om de hade just rent mjöl och inte kokain i den där lilla plastpåsen längst ned i resväskan? Problem uppstår också när jag ska passera genom en svensk passkontroll. Det kan vara korrekt av passpolisen att fråga mig var jag kommer ifrån.
Men även sedan de hört mina ö:n från gnällbältet fortsätter de att noga studera mig och mina handlingar. Tror de att människosmugglare har intensivkurser för Balkanbor och kurder där de lär sig skånska eller Eskilstunamål innan de smygs in här?
Eller gillar de att jävlas med blattar? De inser mer än väl att jag inte smugglar och att jag är uppvuxen i Sverige. Men varför inte göra livet surt för mig när reglementet ändå tilllåter det? Hittills har jag bjudit på det. Jag förstår om de är bittra. Kan inte vara så kul att vara tullare och tvingas vända ut och in på folks kalsonger hela dagarna.
Passpoliserna sitter instängda i en liten glasbur, medan de ser glada brunbrända människor passera förbi efter en välförtjänt semester.

Men nu har vardagsrasismen gått i spinn efter den 11 september. Mina väskor får alltid åka en gång till genom röntgenkameran. Första gången ser vakterna ingenting. De tycker väl att jag ser ut som om mitt stora mål i livet är att kapa ett plan. Så de kör igenom väskan en gång till för att få bekräftat att de har en Usama bin Ladin-anhängare framför sig. Alltid hittar röntgenkameran något med misstänkt form som berättigar ett öppnande av väskan.
Häromveckan beslagtog personalen på Sturup en mycket liten plattång jag har för att fixa datorn med. Något större än en pincett. Jag frågade vakterna vad de trodde jag tänkte göra med den mikroskopiska tången. Rusa in i cockpiten och nypa piloten i näsan för att på så sätt tvinga honom attkrascha planet på Möllevångstorget?
Förra veckan skulle jag flyga ned från Norrland. Allas väskor rullade igenom den lilla lådan. Damen som kollade monitorn och de två stora vakterna verkade knappt vara vid medvetande — som om det var dagen efter den där personalfesten då man gör slut på all smuggelsprit som beslagtagits.
Plötsligt reagerar alla tre som om de fått en arsenikinjektion i rumpan. Givetvis är det min väska som rullar genom bandet.
Jag nekar dem den här gången att titta i min väska. Vakterna lägger sina mudderverkshänder på mina axlar. När jag ber dem förklara varför just jag alltid ska kontrolleras svarar de:
— Vi måste kolla alla som har en dator.
Jag pekar på alla dem som redan passerat.
— Titta! Jag ser minst 30 personer med dataväskor. Varför har ni inte kollat dem?

Jag ber dem fara åt helvete och komma ut med min väska när de är klara och sätter mig och läser tidningen. Efter en stund lämnar de över min väska och visar triumferande min nya plattång — ersättaren för den som tidigare beslagtagits.
Den konfiskeras och ligger väl hos Säpo nu.
Det som förvånar mig är att de inte tog mina två stålpennor.
De skulle faktiskt kunna användas som vapen. Men syftet var ju inte att förhindra en kapning. Det var att få lätta litet på trycket och jävlas med någon som man tror man kan få jävlas med.
Glöm det. Nästa gång, kära kontrollanter, så får ni slåss om ni ska snoka i mina väskor.

Boris Benulic

Kommentar: Jag har sedan de här skildrade episoderna upplevt många liknande samtidigt som — speciellt det senaste årtiondet — personer som ser ännu mer blattiga ut än jag utan problem passerar kontroller och spärrar.
Alltså har det inget att göra med mitt ursprung … utan det måste vara något med just mitt utseende som utlöser kontrollanternas misstänksamhet.