Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 4 september 2003 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se
Om vi säger ja till euron, så kommer himlens portar att öppna sig: det kommer att regna mjölk, honung och manna från skyarna — antagligen också Diet Coke — eftersom euron innebär att vi hamnar i den bästa av världar, och även den överviktige kommer att kunna njuta av det överflöd som bjuds. Alla kommer att få det bättre — rik som fattig, man som kvinna. Det blir till exempel enklare för dig att promenera längs Champs-Élysées, och shoppa. Vad sa du?
Har du knappt råd att shoppa i närmaste köpcentrum, än mindre på en av Paris paradgator? Hm.
Då säger vi så här då: Om vi inte säger ja till euron, så kommer du att få det så illa ställt att du inte ens blir insläppt i närmaste lågprisbutik för att köpa en liter mjölk med passerat bäst före-datum och nedsatt pris.
Problemet med ja-sidans argumentation är att den behandlar oss som snikna idioter. Men problemet med nej-sidans argumentation är att den också behandlar oss som snikna idioter och snåla fårskallar. Nej-sidan utmålar euron som Adolf Hitlers comeback. Nu ska tyskarna ta över och styra vår ekonomi. Först kommer de som turister och köper våra sommarstugor och nu tar de vår valuta. Slutmålet är att tömma våra plånböcker, stänga våra sjukhus och driva oss ut i arbetslöshet så att vi får livnära oss på att stå i gathörnen och sälja currywurst till tyska turister.
I nej-sidans värld får alla svenskar det sämre om euron införs — man verkar ha anställt 200 ekonomer som sitter och tar fram rapporter för varje tänkbar samhällsgrupp. Jag väntar bara på rapporten som visar hur dåligt enögda hjortronplockare i sydöstra Västerbotten får det om vi överger kronan.
Nej- och ja-sidans förespråkare utgår från att vår egen plånbok styr hela vårt handlande. Just detta tänkande är svensk politiks och det svenska samhällets, förbannelse. För det kan ju faktiskt vara så att en sak är rätt även om den innebär att du får mindre i plånboken. Om du skänker 500 kronor till insamlingen Världens barn, så får du mindre stålar. Men det är rätt att göra så. Det kan dessutom vara så att en åtgärd är fel, även om den gör dig rikare — ett bankrån till exempel.
De flesta av argumenten som anförs från båda sidor har helt fel utgångspunkt, eftersom de bara diskuterar hur mycket du eller jag kortsiktigt kommer att tjäna på ett ja eller ett nej.
Om eurons införande ger oss ett mer demokratiskt Sverige — då ska vi rösta ja, även om ekonomin försvagas. För demokratin är själva förutsättningen för en långsiktigt sund ekonomi. Ju mer frihet för medborgarna — desto snabbare kommer industrins hjul att snurra.
Det finns vissa värden som är överordnade ekonomin — dit hör våra grundläggande fri- och rättigheter, din möjlighet att påverka samhället, samt skyddet av din egendom – det är de sakerna som i första hand ska diskuteras.
Om en bibehållen krona är bättre för din och min möjlighet att kontrollera våra liv — då ska vi säga nej till euron.
Men i ett Sverige där politikerna alltid lovar att de flesta ska få det bättre — på något sätt — och där inget är värt att offra sig för, där kommer debatten aldrig att kunna höja sig till en vettig nivå.
Alla partier, och båda sidor, betraktar oss som varelser som måste mutas för att lägga vår röst på rätt sätt — ingen vågar. Så hur kommer jag själv att rösta? Inte alls. På valdagen ligger jag på rygg och läser en god bok eller målar om staketet.
För om maximal frihet för medborgaren är det viktiga, så gäller det ju att man inte låter sig behandlas som själlös boskap.
Alltså vandrar jag inte in i båset på valdagen.
Boris Benulic
Kommentar: Fortfarande är ett obegripligt vanligt argument för anslutning till euron bland många människor i det här landet att det blir så enkelt när man åker utomlands på semester; man slipper ju växla pengar.
Om man är så sinnesslö, så att man upplever en valutaväxling som så besvärlig att man är beredd att ge upp en del av det nationella oberoendet … då bör man berövas sin rösträtt.
Leave a Reply