Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 2 oktober 2003 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Och så blev det tyst. Alldeles, alldeles tyst om lilla Nadina Imamovic. Förr behandlades hennes fall ofta i medierna.
Men så kom mordet på Anna Lindh, och ingen märkte riktigt att Nadina deporterades. Spelar kanske ingen roll för henne. Snart blir ju allt svart för den lilla flickan, och det beror på att vi dömt henne till att bli blind. Alla experter var eniga. Sänder vi henne tillbaka till Bosnien dömer vi henne till blindhet — där finns inte en vård som kan behandla hennes svåra ögonsjukdom.
Vi körde ut Nadina två dagar efter mordet på Anna Lindh. Borde inte Göran Perssons hjärta ha veknat just den dagen av alla dagar?
Borde han inte ha sett sig om runt regeringsbordet och sagt till sina ministrar: Det räcker nu. Nog med lidande. Först förlorar vi Anna och sedan stoppar vi inte utvisningen av Nadina. Vi måste visa att vi är annorlunda. Vi måste visa nåd.

Jag vet få ord som är vackrare än ordet nåd. Det skulle i så fall vara barmhärtighet. Det är ord som säger att den som har övertaget — den som är stark — också visat godhet och skyddat den som är svagare. Jag kan inte tänka mig Göran Persson använda orden nåd eller barmhärtighet. De finns inte i hans ordförråd. Och om de fanns där, så borde han anmälas till Allmänna reklamationsnämnden för att han använder dem.
Regeringen har rätt att ingripa i olika processer och ändra fattade beslut. Man kan bevilja fångar nåd. Man kan låta utvisade få stanna. Det är regeringens rättighet — och skyldighet — att ingripa vid sådana tillfällen då regler eller tolkningen av regler, strider mot vad som är sunt förnuft och folkflertalets uppfattning. Så när ministären Persson inte låter Nadina stanna förolämpar de oss också, de får det att inför omvärlden se ut som om de flesta av oss inte brydde sig om henne.
Men det gör vi.

På ett av gymmen jag tränar på finns det en sverigedemokrat. Ibland munhuggs vi litet när vi passerar varandra. Ganska kamratligt egentligen. Vi tycker illa om varandras åsikter, men eftersom vi pressar lika mycket i bänk har vi inte så mycket annat att välja på än att just prata.
Häromdagen kom han fram och slog ihop händerna så att talken stänkte.
— Fan, vilket kräk man måste vara om man inte låter en halvblind småtjej stanna kvar. Fy fan. Ingen riktig man skulle göra så.
— Så om du hade varit statsminister, så hade hon fått stanna? frågade jag lätt förundrad.
— Klart som fan. De som lever på bidrag och begår brott ska ut, men man kan ju för helvete inte förvisa ett barn som kommer att tappa synen.
Det här är antagligen enda gången jag inte käftat emot en rasist, och det har gått långt när vår regering visar mindre humanitet än min bekant på gymmet.
Vi får inte längre acceptera detta falskspel från Perssons sida. Det blir intill förtvivlan fånigt när han lägger ned så mycket tid på att ordna Förintelsekonferenser, men inte tar ställning till lidande här och nu. Vad är dessutom förintelsens stora lärdom — jo, att vi som bryr oss ska våga visa mod och civilkurage. Om de som styr oss inte har det, så måste vi protestera mot dem.
Anmäl honom till Konsumentverket, och mejla en protest till regeringskansliet varje gång ni hör eller läser att Persson använt ord som solidaritet och humanitet. Om han kommer in i ett rum där du befinner dig, så gå ut … Jag utgår från att även kungen gör det när Persson trampar in till konselj.
Får du veta att Persson kommer till din stad lämnar du den. Låt honom mötas av tomma rum och tomma städer.
Det måste kosta något att man inte visar barmhärtighet när man har makt. Då måste man tvingas bort från den finaste regeringstaburetten.

Boris Benulic

Kommentar: Svenska byråkrater har en förkärlek för att utvisa flyktingar som arbetar (men som till exempel struntat i att ta ut semester) eller människor som är så sjuka att de med säkerhet kommer att dö eller leva i obegriplig smärta och misär när de tippas av i sitt hemland.
Samtidigt har den svenska staten inga problem med att låta IS-terrorister, våldtäktsmän och våldsbrottslingar stanna i landet.
Personer som i årtionden lever gott på bidrag är också en fredad grupp.
Möjligen är det en signal till svenska folket — arbeta inte för mycket och bli inte allvarligt sjuk. Då stöts du ut, och exemplen statueras enklast på utlänningar.