Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 5 augusti 2004 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu
I dag står den amerikanska soldaten Lynndie England åtalad för att ha förnedrat och plågat irakiska fångar. Jag minns lärdomarna från min barndoms sommarlov och hoppas att hon får ett hårt straff. Under 60-talet var tyska Autobahn i början av juli fylld av svenskregistrerade bilar som kördes av satta, svartmuskiga män som hade trängt ihop hela familjen i den lilla bilen och nu var på väg till semester i Jugoslavien.
Jag satt i en av de där bilarna, och minns hur farsan satt hopkurad över ratten, kedjerökte filterlösa cigaretter och då och då svepte en liten Jägermeister (jodå, det kan vara upppiggande, och Autobahn är ganska rak). Vi blåste alltid rätt igenom Tyskland och stannade bara för att tanka. Varje gång vi tvingades gå ur bilen blängde farsan misstänksamt på varje tysk han mötte, och man märkte att han tänkte: ”Undrar vad den där tjurnacken gjorde under kriget?” Varje tysk var för farsan en misstänkt före detta SS-soldat, och han hade egentligen rätt. Bara några tiotal nazister dömdes till döden och något hundratal till kännbara fängelsestraff.
De flesta fick löpa. SS, SD och Gestapo hade ju en hård kärna om mer än 150 000 man. Till detta kom polisförbanden som hade upprensningsfunktioner och vaktförbanden i lägren. Det går statistiskt sett tusentals mördare fria på lindkantade gator i Tyskland.
Det finns en snusförnuftig politiskt korrekt ståndpunkt i det här fallet, och det är den som gör att mördare också sitter och myser med en gingrogg i näven i Argentina, Chile, El Salvador, Serbien, Kroatien, Bosnien och Rwanda — den ståndpunkten säger: vi måste sträva efter försoning mellan offer och förövare. Det är de som anstiftar och beordrar folkmord och övergrepp som ska dömas — inte fotfolket.
Och i en massa länder sammanträder sanningskommissioner, utreder brott som har begåtts under diktaturerna, och så ska såren läkas genom att offren får veta vad som har hänt. Den skyldige ångrar sig i samma process och blir förlåten. Och jag säger bara: förlåtelse? Min rumpa! Det här är ju rättvisa ställd på huvudet. Se på det forna Jugoslavien. Där hamnar ledarna inför rätta, men inte de som bröt sig in hos sin granne, våldtog familjens dotter och moder, dödade småbarnet och fadern.
Jag väntade mig inte mycket av juggepolitiker som Slobodan Miloševic, Franjo Tuđman och Alija Izetbegović — maktlystna män som gärna offrade andra för att få mer makt. Men av sina grannar och arbetskamrater väntar man sig något annat. Vanligt folk ska bestraffas lika hårt som ledarna om de deltar i övergrepp. Varje människa är ansvarig för sina handlingar, och straffar vi inte min granne säger vi att vanligt folk är amoralisk boskap som inte kan hållas ansvarigt.
Om vi inte straffar de meniga förövarna utan bara generalerna, så vet de meniga att nästa gång de får chansen är det ganska riskfritt att döda och våldta. Och eftersom det internationella samfundet inte straffat alla mördare i Rwanda och Somalia börjar nu slakten i Sudan. De vet ju att straffet är försumbart.
Det spelar ingen roll om ordern kom uppifrån. Vi är alltid ansvariga för våra handlingar och kan aldrig skylla ifrån oss.
Boris Benulic
Kommentar: Ingen har någonsin kunnat förklara för mig varför man ska förlåta de verkligt onda, eller de som är så fega att de i sin ynklighet blir den absoluta ondskans undergivna redskap.
Att kräva att dessa straffas är en fullt rimlig och förnuftig mänsklig reaktion.
Men då säger man till mig: ”Men det gäller att kunna gå vidare.”
Javisst, måste vi alltid gå vidare. Men vi behöver inte förlåta för att göra det. Vi kan gå vidare präglade av misstänksamhet, försiktighet och vara beredda att försvara oss själva eller rentav gå till preventivt anfall. Parallellt med detta upprätthålls fred med hjälp av vanliga etikettsregler eller rentav avtal.
Låter det besvärligt? Men det är ju ungefär så världen fungerar när den fungerar som bäst, och som den alltid borde fungera.
Än besvärligare — och farligare — skulle det väl vara att lalla runt i en värld fylld av motsättningar och tro att allt är glömt och förlåtit och vi alla är BFF.
Leave a Reply