Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 4 november 2004 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

Farmor brukade be till Vår herre att amerikanerna skulle befria farfar. Men de hann inte fram, och han dog i Mauthausen. Måhända kan man tycka att hon som en radikal kvinna inte skulle ha bett till Vår herre. Men det skadade ju knappast. Man kan ju också tycka att hon i så fall åtminstone borde ha bett om att det skulle vara ryssarna som skulle hinna fram och låta sina tunga t-34-tanks köra rätt igenom portarna till koncentrationslägerhelvetet.
Men hon var en praktisk kvinna. Hon visste att bekanta som sökt sig till Sovjet för att tjäna den kommunistiska tredje internationalen liksom bara försvann. Kanske avrättades de med nackskott i Lubjankafängelset. Kanske arbetades de ihjäl genom straffarbete i Kolymas arktiska guldgruvor eller i något förryckt kanalbygge.
Men de hon kände som i stället reste till USA skickade hem pengar. Inte alltid mycket pengar, men ändå pengar. Och de hotades aldrig av straffarbete eller nackskott för att de tyckte annorlunda. Hon tänkte nog där hon satt i solgasset och rensade torkade nypon att var man kommunist skulle man nog vara det i USA.

Så det var amerikanerna hon hoppades på, kanske för att hon visste att den amerikanska arméns plutoner och kompanier var fyllda med hennes likar; folk från Balkan, Italien och Grekland, varenda utfattig bondby i Europa. Stridsvagnar och jeepar rattades av svartmuskiga män som hette Petrovic eller Kazantzakis, och de kände sig inte tvingade att gå ut i kriget. De ville kriget. De ville värna friheten. Det var för dem självklart att befria det gamla landet.
Här i Europa tror många att de som röstar på George W. Bush är bourbonalkoholiserat vitt patrask som lever i husvagnar fyllda med otvättade barn och pappans samling av halvautomatiska pumphagelgevär, och att detta Ku Klux Klan-pack inte vet hur världen ser ut bortanför delstatsgränsen och att de därför är lätta att lura.
Men vad denna struntförnäma europeiska opinion glömmer är att USA är fyllt av barn och barnbarn till människor som flytt undan tyranner som hunsat dem och deras familjer i århundraden. Det finns en tradition hos amerikaner att se det som en självklarhet att deras nya hemland USA angriper och störtar diktatorer. Vanligt folk är inte dumma — de vet att Bush och Dick Cheney agerar för att säkra oljeintressen och göra bidragsgivande bolag glada. Än sen då, tänker Petrovic och Kazantzakis. Vill man få ut farfar ur lägret tar man den hjälp man får.

Så när folk röstade för Bush var det inte för att han sänkt skatter för de rika eller för att han är motståndare till homoäktenskap och lagar som skyddar miljö och arbetstagare.
De röstade på honom för att de ville kriget. Kriget mot diktaturerna. Och då röstar man på den som tar på sig överbefälhavarens uniform — vad denne än sedan tycker om homoäktenskap eller fackföreningar.

Och farmor skulle nog ha svurit i ena mungipan över Bushs skattesänkningar för de oanständigt förmögna, men hon skulle nog ha svurit mer över varje ung man som inte såg det som en plikt att sätta sig i pansarbandvagnen och rulla mot Fallujah. Där väntar säkert också någons farfar på att befrias.

Boris Benulic

Kommentar: Min kritik mot USA har i dag nått den punkt då jag alltmer vrider och vänder på frågan om det verkligen var så att den amerikanska självständighetsförklaringen var ett stort steg framåt för mänskligheten.
Varje gång jag känner mig tämligen säker på att det bara förde olycka med sig hör jag farmors förmanande och förbannande röst och backar undan från tankegången.
Den här inre striden kommer att pågå ett tag till.