Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 20 december 2006 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu

---

En del ord ger dig alltid krypningar. Eller hur? Ord som innehåller ”kål” till exempel. Det är som om dessa tre små bokstäver alltid genom historien i tider av nöd och elände kryper in i språket för att skapa nya ord som ska beskriva känslor förknippade med brist, hunger och trötthet: Ord som ”kålrot” och ”kålsoppa” — för att inte tala om kollo — ser ni inte bilderna av små magra barn som under 1930-talet bussas ut i skärgården för att få se en strimma sol och kanske till och med ta ett bad i en iskall havsvik?
Och så förstås ”kollektivavtal”, visst inger det ordet samma känsla av hopplöshet och tvång? Jo, jag vet — det har nog inte alltid varit så.
En gång i tiden, när arbetarklassen rätade på ryggen, och dess representanter intog sina rättmätiga platser vid förhandlingsbord och i fullmäktigesalar, då var kollektivavtal ett vackert ord, ett ord som berättade att de som tidigare varit de sista förvisso inte blivit de första — men att de ändå räknades. Att de betydde något.
Kollektivavtalen betydde att det arbetande folket erkändes som individer med intelligens och vilja, med egna drömmar och förhoppningar, som de hade all rätt i världen att sträva efter att förverkliga.

Men om kollektivavtalet historiskt sett var uttrycket för att arbetarklassen tillkämpat sig rätten att betraktas som en sammanslutning av människor som var fria och inte längre var daglönare, livegna och statare, är kollektivavtalets funktion i dag att garantera fackföreningsbyråkratins positioner — inte individers rättigheter.
Dessa rättigheter är alltid underordnade byråkratins intressen.
I Göteborg har Hotell- och restaurangfacket försatt en liten salladsbar i blockad, eftersom varken ägare eller anställda är intresserade av att teckna kollektivavtal.
Det ledningen för denna fackförening inte förstår är att de behandlar personalen på salladsbaren på precis samma sätt som brukspatronerna behandlade sina anställda för hundra år sedan — de anser att de där nere inte förstår sitt eget bästa.
En fackförening ska kämpa för frihet.
Om den friheten innebär att individen väljer att inte underkasta sig ett kollektivavtal, så är det inte mycket mer med det.
Fackföreningar ska kämpa för arbetarklassens befrielse — inte för dess omyndigförklarande.

+ 50 nya djurarter har upptäckts de senaste åren bara på Borneo — naturen är oändligt mycket rikare än vi luras att tro genom en del larmrapporter.
– Gunnar ”Säffle” Andersson vrider sig i sin grav. Svennis kanske ska till fc Marseille. Roger Magnusson borde protestera.

Boris Benulic

Kommentar: Det sätt på vilket fackföreningar tvingar företag att skriva kollektivavtal visar bara på fackets impotens och oförmåga att skaffa sig inflytande genom sin förmåga att organisera och förhandla, och genom att visa sig nödvändiga för alla parter.