Du minns väl artiklarna i svenska tidningar för två veckor sedan om hur brasiliansk polis gått till attack mot några av stadens slumområden och ”massakrerat” mer än 130 personer?

Men vad handlade det om egentligen?

Vilka gick polisen till attack mot?

I svenska medier förklaras det som hänt i Brasilien med att de ”socioekonomiska förhållandena” gör att knark-kartellerna kan kontrollera hela stadsdelar. 

Och det följs upp med ”analysen” att socioekonomiska förhållanden inte kan åtgärdas med kulor.

I svenska medier berättas aldrig om hur två mäktiga kriminella karteller fungerar som en stat i staten i Brasilien, och håller sig med egna arméer. Det är inte så att kartellerna bara kontrollerar slumområden. De kontrollerar högt uppsatta politiker och ämbetsmän i den brasilianska staten.

Det berättas heller inte att bland grundarna och ledarna av dessa två karteller finns några av de mest erfarna  kommendanterna i latinamerikansk ”vänster”-gerilla … kokain-”kommunisterna”.

Likheterna med utvecklingen i Sverige är påfallande, Brasilien ligger bara några år före oss. Men redan kan vi se hur det växt fram miljöer i Sverige där kokain-”kommunister”, kriminella klaner och erfarna islamistiska terrorister kan mötas … och samarbeta. De har ju en gemensam fiende.

Det var så det började i Brasilien.

Den 20 år långa militärdiktaturen i Brasilien upphörde 1985. Ett av resultaten av den perioden var bildandet av Comando Vermelho (Röda kommandot) –– en kriminell grupp som i dag anses kontrollera slumstäderna i norra och västra Rio – det är områden polisen undviker och i dessa kåkstäder härskar Comando Vermelho över minst 700 000 personer.

Det var Comando Vermelhos makt polisen försökte börja bryta genom att med full kraft slå till mot några utvalda favelor – minst 132 personer dödades.

Men det var bara ett av många mindre slag mellan ordningsmakten och Comando Vermelho – striderna har pågått alltsedan organisationen började växa fram i Candido Mendes-fängelset i början av 1970-talet. I fängelsets värsta avdelning fanns förhärdade kriminella, men också många medlemmar av vänstergrupper som bedrev väpnad kamp mot militären; grupper som MR‑8, och Araguaia-gerillan.

De vänsterradikala fångarna började propagera för att alla fångar på avdelningen skulle hålla samman, och visa solidaritet med varandra eftersom man hade en gemensam fiende – militärdiktaturen som fängslat dem. Gruppens manifest och disciplinerade sammanhållning gjorde att deras inflytande växte i hela fängelset, spred sig till andra fängelser och därefter ut i Rio de Janeiros slumområden.

Både MR-8 och Araguaia-gerillan genomförde bankrån och kidnappningar för att dra in pengar till sina stridskassor, och bankrån och kidnappning var förstås också verksamheter som de kriminella ägnat sig åt, dock mest för sin privata vinnings skull.

Det som skilde dem åt var att de som var rent kriminella också var djupt inblandade i narkotikahandel och smuggling.

1979 utfärdar militärregimen en amnesti för politiska fångar, och därefter avtar de mer vänsterradikala tongångarna i organisationens manifest. De gamla politiska fångarna väljer när de friges att gå in i etablerade politiska partier, medan de kriminella fortfarande fortfarande i ord proklamerar sig som de fattigas beskyddare, men i praktiken lägger de all kraft på att börja kontrollera territorium i Rio de Janeiro, där de skaffar sig en bas för sin alltmer omfattande knarkhandel – och de gamla politiska kontakterna kommer väl till pass när kommandot för att få leveranser av kokain utvecklar kontakterna med den colombianska vänstergerrillan FARC .

Under 1970-talet har FARC börjat beskatta de bönder som odlar coca och marijuana i de regioner som gerillan behärskar. Under 1980-talet blir FARC mer och mer involverat i kokainhandeln, som blir alltmer lönsam eftersom världsmarknaden för kokain växer snabbt. FARC börjar skaffa sig egen kontroll över odlingarna under 1980-talet och från och med 1990-talet också över transportkedjorna i landet och ut i världen.

Comando Vermelhos framgångar kommer att inspirera och vägleda bildandet 1993 av en annan kriminell organisation; PCC (Primeiro Comando da Capital … ”Huvudstadens första kommando). Huvudstaden syftar på São Paulo, centralort i den delstat där PCC – liksom Comando Vermelho – uppstår ochorganiseras innanför ett fängelses murar.

PCC etablerade sig som en slags McKinsey-konsulter för de kriminella gängen i Brasilien. De tog in avgifter, trädde in som medlare, rådgivare och administratörer i fängelserna för att hantera konflikter mellan fångar och de olika ligor de ingick i.

PCC betonade att den stora motsättningen gick mellan de kriminella och resten av samhället – motsättningarna mellan olika gäng om kontroll av olika kriminella marknader var underordnad, och de konflikterna borde lösas genom förhandlingar och diplomati.

Till en början var det alltså innanför fängelsemurarna som PCC etablerade sig – och de fanns till slut representerade i nästan varje fängelse över hela landet. Innanför murarna var det som de predikade som tydligast – de kriminella stod mot resten av samhället (här representerat av fängelsevakterna).

Den brutala listen hos PCC:s ledarskap visade sig genom den metod de använde för att utvidga sin närvaro i fängelsesystemet; de startade upplopp. Det ledde alltid till att fängelsedirektören splittrade PCC:s ledning på fängelset, och skickade de olika medlemmarna till andra fängelser. På så sätt kom PCC-medlemmar kontinuerligt att få möjligheten att etablera sig i nya fängelser där de inte fanns sedan tidigare.

På så sätt växte PCC i styrka, storlek och betydelse – och kring år 2000 började deras makt bli synlig även utanför utanför murarna. Framför allt skedde det genom att Herbas Camacho, mest känd som ”Marcola”, blev medlem av PCC:s ledning. Han drev på för en utvecklad affärsidé som innebar att PCC skulle gå från att vara en administrativ och organiserande kraft till att bli en aktör inom narkotikahandeln, och också börja organisera stora bankrån.

Maffians managementkonsulter etablerade alltså en egen kriminell koncern – och en organisation som förespråkat samförstånd mellan kriminella gäng gick plötsligt till angrepp mot andra gäng.

Och de fortsatte att växa – det kunde ske tämligen ostört eftersom myndigheterna förnekade att PCC existerade. När de ställdes inför frågor om PCC:s aktiviteter förklarade politiker och ämbetsmän att de som frågade såg spöken mitt på ljusa dagen. PCC var en ”myt”.

Politikerna betedde sig alltså exakt som svenska politiker och tjänstemän gjorde när de förr om åren ställdes inför frågor om hur gängen växte i de svenska förorterna. De förnekade förekomsten av både problem och gäng.

I Brasilien sprack mörkläggningsförsöken redan i februari 2001. Då skedde ett samordnat fånguppror i 29 fängelser. 28 000 fångar deltog, och tog 10 000 personer som gisslan, och överallt hissades PCC:s flagga.

Efter att fängelserevolten var över kunde ingen längre låtsas som om PCC inte existerade.

Organisationens ledning förstärktes nu också med den chilenske vänsterterroristen Mauricio Hernández Norambuena. I sin ungdom gjorde han snabb karriär i FPMR – det chilenska kommunistpartiets väpnade gren – och skickades till Kuba för militär träning. 

1993 greps han av chilensk polis och dömdes till dubbla livstidsstraff; efter att ha stått åtalad för ett mord på en senator, för flera mordförsök, kidnappningar samt väldigt många bankrån (partikassan måste ju fyllas på).

Tre år senare lyckades han rymma från ett högsäkerhetsfängelse tillsammans med tre andra fångar – som ofta när det gällde Norambuena var det som en scen ur en James Bond-film. En helikopter flög in över fängelset med en metallkorg dinglande under sig. Den sänkte sig över fängelsegården, fångarna kastade sig in i korgen, helikoptern lyfte och flög i väg.

De följande åren rör sig Norambuena över hela Latinamerika. Han dyker upp i Kuba, El Salvador, Nicaragua och Colombia – och i Colombia blir han medlem av FARC. Hans militära utbildning gör att han blir en av rörelsens befälhavare.

Efter en tid rör han sig söderöver på kontinenten. Det blir en tid i Uruguay, Argentina och slutligen Brasilien där han etablerar sig i São Paulo, och där finns också PCC:s högkvarter.

I Brasilien arresteras han efter ett misslyckat kidnappningsförsök och hamnar i fängelse – och som om den brasilianska staten ville göra en mäktig fiende än mäktigare placeras Norambuena i samma cell som Marcola.

Marcola är den som nu ensam leder PCC efter att ha utmanövrerat – och vissa fall mördat – medtävlare. Där sitter alltså två härdade ledande kriminella tillsammans och kan ostörda lära av varandra och skapa en vision om ett än mer effektivt mordiskt maskineri.

Marcola är inte bara hänsynslös, utan också en effektiv administratör – dessutom beläst och bildad. Han har haft gott om tid att läsa i fängelset, Dante tillhör hans husgudar.

Norambuena är skolad av kubanerna – både politiskt och i gerillakrigföringens strategi och taktik.

PCC är på väg att ta ett stort språng.

Brottssyndikatet inleder 2002 en bombkampanj i São Paulo. Man vill skapa kaos i staden och delstaten inför det stundande valet så att den sittande guvernören inte ska kunna väljas för en ny period. PCC ville se PT:s kandidat erövra posten. PT är alltså vänsterpartiet Partido dos Trabalhadores som den nuvarande presidenten Lula tillhör, liksom den tidigare presidenten Dilma Rousseff … som inledde sin politiska karriär i ett stadsgerillakommando, och satt fängslad i tre år för sin medverkan i planeringen av tre bankrån.)

Norambuena och Marcona ser en PT-guvernör som den som kan ge dem mer spelrum – men det framställs som att PCC ser sig själva som en vänsterkraft som vill det arbetande folkets väl – och därför stöder PT. Organisationen beordrade också alla sina medlemmar att bli valarbetare för PT och se till att de som bodde i de områden som kontrollerades av PCC röstade på PT.

PCC lyckades inte styra guvernörsvalet, men vem vet vad som hänt om deras försök att spränga börsen i staden varit framgångsrikt.

Organisationens makt växte ändå – trots att deras kandidat inte segrat.

2006 inleds en terrorvåg i São Paulo. 293 polisstationer och förvaltningsbyggnader angrips. Guvernören tvingas sända en delegation till fängelset där Marcola sitter för att förhandla med honom, och ett fredsavtal ingås – vars villkor ingen känner till. Men terrorvågen upphör, och antalet mord minskar drastiskt.

PCC har skaffat sig en position där myndigheterna måste acceptera organisationen som en part man förhandlar och sluter avtal med. Kriminalitet har på något sätt legaliserats.

De som studerat stilleståndsavtalets följder har dragit slutsatsen att det innebar att PCC fick agera fritt inom vissa ramar, bara angreppen på staten upphörde, samt att PCC använde sin position i den kriminella världen till att se till att våld mot vanliga medborgare upphörde – däremot fick PCC mörda direkta konkurrenter, alltså andra kriminella.

Efter detta växer PCC:s inflytande, och man använder sin kassakista för att muta politiker. En polisutredning visade att i delstaten Ceará var minst tio borgmästare och femtio valda delegater i olika församlingar köpta av PCC.

PCC började också operera utomlands i Peru, Colombia och Bolivia. När inbördeskriget i Colombia svalnade rekryterade man medlemmar från kokainkommunistgerillan FARC för att bygga upp egna vältränade och erfarna elitkommandon.

PCC har också utvecklat kontakterna med Maduroregimen i Venezuela, av vilken de köper vapen, och organisationer samarbetar även med den islamistiska milisen Hezbollah i knarksmugglingsoperationer.

En lång period upprätthölls relativt fredliga relationer mellan PCC och Comando Vermelho – men allteftersom båda organisationerna har växt sig starkare har en väpnad konflikt blivit oundviklig … och den tar sig formen av ett lågintensivt inbördeskrig där man aldrig riktigt vet hur frontlinjerna går mellan olika territorier och vilka politiker och poliser som är köpta – och av vilken maffia. Lojaliteter skiftar hela tiden – det enda som är konstant är våldet.

En inte orimlig teori är därför att det var påtryckningar från PCC som fick polisen att gå till attack mot en del av de områden Comando Vermelho kontroller i Rio de Janeiro.

Det blir ungefär som i Mexiko där olika grenar av polisen är köpta av olika karteller. En kartell kan kontrollera polisen i en stor stad, en annan kartell har greppet om delstatspolisen, och en tredje om den federala polisen, och alla har också skaffat sig kontroll över delar av krigsmakten.

Kan vi då komma att få se något liknande i Sverige? 

Ganska troligt … om inget görs –  för alla delar finns på plats. Här finns:

• Utsatta områden.

• En kriminell miljö som omfattar 70 000 personer, och krafter som skaffat sig inflytande i rättsväsendet och statsapparaten.
• Politiker som behöver röster från de utsatta områdena och från de invandrade grupperna i Sverige, och därför inte är beredda att ta i med hårdhandskarna. 
• I Sverige finns förvisso inte personer som tränats av kubanerna och FARC, men här finns några hundra personer som utövat brutal terror under sin tid i IS i Syrien och Irak.

En ökad inlåsning av de kriminella på fängelserna innebär den mycket uppenbara risken för att det där skapas svenska varianter av PCC och Comando Vermelho.

Sverige har en fördel framför Brasilien – hotet har inte växt fram bland landets egna invånare – hotet i Sverige kommer till stor del från personer som är första eller andra generationens invandrar – och de kriminella miljöerna borde därför kunna förpassas ur landet.

Om viljan finns.

Att gå på Strömmer-linjen, att låsa in brottslingar och samtidigt satsa på ”integration” och sociala projekt och tro att våldsvågen är över om 30 år är riskabelt.

Erfarenheten från Brasilien visar att Sverige inte har tre årtionden till sitt förfogande.

Den tiden har redan till stor del förbrukats … bland annat därför att svenska politiker i 20 år gjort som de brasilianska en gång gjorde; de har förnekat att det finns stora, välorganiserade gäng som kontrollerar förorter och knarkhandel.

Nu förnekar man inte problemet.

Men kanske är det som i Brasilien – de som utgör problemet har skaffat sig en sådan position i samhälle och stat att de som styr inte längre kan göra något åt dem.