Ibland tänker jag att de som styrde fattade beslutet om att bygga ett fängelse på Alcatraz på grund av dimman.
Den där dimman som rullar in över San Francisco med omgivningar, påannonserad av mistlurar på Golden Gate-bron, dimman som döljer fängelseön i bukten … tills vindbyar för en stund skingrar den lite och man ser torn och murar.
Det gör ön mer skrämmande.
Man ser den inte riktigt.
Men vet att den finns där.
Och … det kan hända att man tycker att ön märkligt nog på något sätt förflyttat sig lite närmare än vad den var innan den täcktes av dimma.
Vad är det som händer?
Ibland tänker jag mig att dimman i San Francisco är naturens försvarsmekanism. Den vill inte att invånarna ska hitta ut ur staden och röra sig uppåt längs kusten. Redwoodskogarna vill bli lämnade i fred, liksom de som bor i Arcata eller Crescent City.
Och som om den där tjockan som ofta omhöljer staden inte räckte så har genom tiderna en del av stadens mest klarsynta invånare valt att försätta sig själva i en ständig dimma med hjälp av alkohol eller droger.
Här skapade Dashiell Hammett den hårdkokta noir-deckaren – men här började han också kröka ner sig intill dess att han inte ens orkade leverera filmmanus till Hollywood.
Riddarfalken från Malta skrev han i San Francisco – och staden är är också en viktig del i hans andra roman Förbannelsen.
Men när jag går längs med dagens Market Square är det inte längre Sam Spades gata. För fem år sedan förbjöds all biltrafik, och viket jag av och går in på Ellis Street kommer jag till John´s Grill. Många av restaurangen gäster intar antagligen sin måltid här för att de vet att en gång i staden satt Hammet där, och för att Sam Spade brukade dyka in där för att äta lammkotlett.
Hammet började dricka för att medicinera sig själv mot sin tuberkulos, men där fanns också ångesten över att arbeta åt Pinkertons detektivbyrå och därmed vara tvingad att bekämpa fackföreningar, något den med tiden allt mer vänsterradikal Hemmet kunde stå ut med. Han skrev sig fri från detektivjobbet, men kanske skrev han sig då in i en annan slags fångenskap.
Jag föreställer mig att alkoholen öppnade Hammets själ så den kunde sammansmälta med stadens, och resultatet blev en litterär stil som var koncis, knapp, exakt, hård och ironisk.
Inga illusioner.
Vi förs in i en stad där de rika styr, och de kontrollerar verkligen allt. Vi vandrar med hans cyniska hjältar på San Franciscos gator.
Den enskilde individen kan bara försöka värja sig själv genom att inte låta sig köpas.
Lyckas man med det får man vara nöjd.
Möjligen är förutsättningen för att skriva så illusionslöst att man korkat upp, men när man väl gjort det är det svårt att sätta i korken när man roman efter roman når framgångar och en stor publik genom att skildra en värld utan hopp.
Men egentligen är det när Hammet lämnar San Francisco för Hollywood som förfallet blir ohjälpligt.
Må vara att San Francisco är en stad som inte inger hopp.
Men Hollywood är den plats där alla som arbetar försöker skapa illusionen om att det finns hopp, om inte annat så ordnar de så att det skapas en värld man kan förlora sig i genom att gå till en biograf.
Fast … egentligen tror jag att det ändå var själva staden San Francisco som fick honom att börja kröka sig till ett kolli.
Många av dem som kom till Amerika på 1800-talet rörde sig västerut – de som verkligen ville lämna allt bakom sig kom ända till Stillahavskusten.
Jo, jag vet. Hav är frihet. Hav innebär hamnstäder. I Europa är hamnstäderna civilisationens förutsättning, de som bor där blir mer frimodiga. Blir allt för eländigt tar de båten därifrån och börjar om; runt Medelhavet, Adriatiska havet, Östersjön och Nordsjön öppnade sig alltid nya möjligheter för den som gick uppför landgången till ett skepp som snart skulle lätta ankar.
Men för den som kom till Kalifornien innebar havet inte en fortsättning på den där vägen till frihet man anträtt när man lämnade östkusten.
Det var mer en fråga om hit men inte längre.
Gilla läget.
Havet var stort, och gav man sig ut på det var närmaste landmassa Japan eller Filippinerna.
Vem ville väl dit?
Har man kommit i till staden förblir man där, men kan ändå kanske känna att man befinner sig i ständig rörelse, och på 15 år – mellan 1920 och 1935 växer staden med 100 000 invånare per år tills det bor 650 000 människor på en ganska begränsad yta, styrd av en liten grupp personer som nu börjar expandera inåt landet. Det är därför de stora broarna byggs.
Bay Bridge öppnar i november 1936. Ett halvår senare i maj 1937 öppnar Golden Gate-bron.
Nu kunde moguler och politiker utvidga sitt välde. Och innan broarna stod klara hade Alcatraz öppnat – som för att visa resten av landet att hit kunde de skicka sina värsta brottslingar … så att mediemagnater som Hearst kunde expandera, liksom bankbaroner som Hellman.
I det San Francisco som växer fram och växer ut ser vi det i verklig mening moderna USA ta form. Ett styrande skikt av tidningsägare, bankmän och så det Demokratiska partiets mäktiga apparat.
Och som om det inte räckte med att de ville kontrollera människors kroppar, själar och konton så var det tydligt att de hade föresatt sig hur vi bör vara klädda. 1873 får Levi Strauss som är verksam i San Francisco patent nummer 139121 – det gäller en metod som förstärka byxfickor med nitar. Levi´s jeans kan börja sitt erövrande av världen.
Hammet fördrog att dricka rågwhisky under tiden i San Francisco, men övergick till gindrinkar när han lämnade staden, där annars Fernet Branca alltsedan depressionsåren på 1930-talet haft en stark ställning på barerna. I dag konsumeras en tredjedel av all Fernet Branca som importeras till USA i San Francisco. Ett av de mysterier jag inte tänker försöka lösa. Folk dricker så konstiga saker.
Eller röker konstiga saker – i båda fallen för att slippa verkligheten.
När jag skriver det här ser jag att Bob Weir – en av Grateful Deads grundare – har avlidit.
Givetvis dog han i San Francisco, staden där han själv och bandet föddes.
Och faktiskt korsars Bob Weirs och bandets väg de Svarta Pantrarnas … vilket jag ser som ett tecken på att det i nästa avsnitt är dags att berätta om det mötet … och slutföra berättelsen om de Svarta Pantrarnas uppgång och fall i San Francisco … och världen.

 (Det här är sjätte delen i en serie om Alcatraz. Men egentligen handlar ju Alcatraz historia om oss, och serien kommer därför att sluta i Silicon Valley – och på vägen gör vi en del andra utflykter i tid och rum.)

OCH … den som vill ha en givande kompletterande läsning ska definitivt inhandla den här boken. Min essäserie om Alcatraz rör sig som vanligt åt ett alldeles eget håll.

Jon Forslings ”Alcatraz: De sista fångarnas berättelser från världens mest ökända fängelse” går in i ämnet från ett helt annat håll – och fördjupar bilden av vad den där klippöns historia har att lära oss.