Botox, fillers och kirurgiska ingrepp blir allt mer vanliga för kvinnor – och numera män – som vill uppnå sitt skönhetsideal. Men det är inget nytt i historien – liksom villigheten att utsätta sig för smärta för att bli vackrare.
Eftersom jag köpte en parfym i julklapp till min hustru har jag fått en oväntad inblick i skönhetsindustrin. Jag blev medlem i den butik som saluförde parfymen, eftersom jag då fick en bra rabatt. Vad jag inte hade väntat mig var att min inkorg för e-post skulle fyllas med erbjudanden om de mest märkliga behandlingar, som uppenbarligen hade magiska egenskaper.
Jag läste med stort intresse eftersom jag fick inblick i en okänd värld.
En viss lättnad känner jag också under studierna av dessa meddelanden från skönhetsindustrin – den verkar ändå ha en mer varsam inställning till människokroppen än vad som tidigare varit fallet genom historien. Eller?
Sminkning och kroppsmålning verkar ha förekommit i alla tidiga högkulturer för att markera social status och plats i den sociala organisationen – men vid sidan av detta har vi de behandlingar som kvinnor använde för att framhäva sin skönhet. Och oavsett var i världen högkulturen blomstrade var det läppar, ögon, ögonbryn och kinder som man koncentrerade sig på.
Harappakulturen i nuvarande Indien verkar ha utgjort ett av undantagen; där satsade kvinnorna på att hennafärga händer, underarmar och fötter. Helt utanför de vanliga mönstren befinner sig också Japan med ”ohaguro”, som innebar att kvinnor färgade tänderna svarta med en blandning av järnfilsspån och vinäger. Detta kombinerades med ”oshiroi”, ett vitt ansiktspuder.
Dessa åtgärder i olika högkulturer för att framhäva vad man ansåg vara attraktivt hos en kvinna var förstås inte allmänt utbredda i samhället, utan behandlingar förbehållna dem som var förmögna. Men de skapade allmänna ideal för vad som skulle betraktas som en vacker kvinna, och vissa metoder fick en mer allmän utbredning – färgämnen var ju inte alltför dyra.
Några kanske tycker att de här typerna av kurer har en dragning åt det barbariska – men då har de ingen aning om vad som händer när historien fortskrider.
Nu ser vi hur jakten på skönhet blir en direkt hälsofara. På medeltiden blev användningen av vitt puder baserat på bly en självklarhet för dem som ville markera att de var lite finare än andra. Möjligen lyckades de med detta – men ofta till priset av sin egen hälsa. De som tillverkade blykrämerna utlovade också att de tog bort rynkor, vilket kortsiktigt sett var sant eftersom de blekte huden så rynkorna blev mindre synliga. Men efterhand kunde effekterna vara förödande. Hudens kontakt med bly gav upphov till irritationer, inflammationer och sår.
Lösningen på dessa problem? Mer blysalva förstås, så att de kunde döljas.
Svårare att dölja var de problem som följde av att man inandades blyet eller fick i sig det när man åt: huvudvärk, trötthet, magsmärtor och i förlängningen skador på nervsystemet.
Visst, den som vill vara fin får lida pin. Men ändå.
Och nu ska vi inte förhäva oss när vi ser tillbaka på historien. Först 1976 kom ett EU-direktiv som förbjöd alla tillsatser av bly i kosmetika. I samband med detta förbjöds sammanlagt 361 ämnen, däribland arsenik och fosfor.
I morse när jag gick till gymmet passerade jag under min kilometerlånga promenad fyra tatuerare samt två skönhetssalonger som utlovar insprutning av botox och fillers i varje upptänklig kroppsdel. Till detta kommer en klinik där man verkar kunna få större delen av sin fysik opererad till önskad form och storlek.
Är det någon större skillnad på detta och den kinesiska sedvänjan att binda kvinnors fötter tills de blir förkrympta, eller den europeiska metoden att från 1400-talet till ingången av 1900-talet snöra kvinnors midja med korsetter? I det viktorianska England var 45 centimeters midja målet – något som kunde uppnås till priset av deformerade revben, svaga muskler, och matsmältningsproblem.
Redan 1732 hånade Jonathan Swift i en dikt idén att kvinnor kunde bli vackrare med hjälp av korsetter, krämer och puder – poemets manliga huvudperson får panik när han inser vad alla dessa åtgärder dolt, och vad de skadat.
Vad hjälpte väl den klarsynen?
När jag kom till gymmet var smithmaskinen upptagen av en kvinna som under en halvtimme verkade fokuserad på att försöka få samma bakdel som Kim Kardashian. Om hon inte lyckas kan man ju få silikon inopererat även i skinkorna. Att man i det forna Mesopotamien borrade hål i huvudet för att få en vackrare skallform känns plötsligt inte så avlägset längre.
I ”Myten om Sisyfos” säger Albert Camus att åsynen av skönhet kan driva oss till förtvivlan.
Kanske. Men en sak är jag säker på – det gäller definitivt jakten på skönhet.

(Publicerad i Epoch Times 25 januari 2026)