Englands fantastiska trädgårdar uppstår efter det att den av Cromwell anförda revolutionen leder till att Karl I avsätts … och slutligen halshuggs 1649.
De aristokrater som tillhört den förlorande sidan går då i landsflykt eller drar sig tillbaka till sina slott. De lämnar politiken och lägger all sin energi på sina trädgårdar.

När Cromwell dör och Karl II kan återta tronen – drar sig istället de revolutionära rundhuvudenas och järnsidornas ledare tillbaka till sina herresäten – och … även de lägger all sin energi på sina trädgårdar och parker (utom de som undertecknat Karl I:s dödsdom – de avrättas offentligt genom att bli uppsprättade och få tarmarna utdragna med glödgade tänger.)

Jag tror att det jag beskriver inte är något som bara kännetecknar England under 1600-talet. Jag tror att män som vill ha politisk makt ofta genom historien dragit sig tillbaka till sina odlingar efter att ha lidit nederlag … och med häcksax, skära och lie i näven bidar de sin tid.
Ni kan därför själva ana vad jag grubblar på när jag ägnar mina krafter åt ägornas krusbärsbuskar.

Göran Greider hör däremot till den segrande sidan i svensk politik – oavsett vilka partier som har regeringsmakten upprätthåller de Greider-linjen och strävar efter statens ständiga tillväxt, och viljan att ta hand om arbetsovilliga bidragstagare är så stor att man sedan länge till och med importerar dem för att kunna tillfredsställa statens behov att att ha klienter.

Det är därför lite märkligt att Göran tillbringar så mycket tid i sin trädgård … och kan möjligen förklaras med att han inte anser sig stå som verklig segrare förrän skattetrycket är 100 procent, och vi alla äter kollektivt i offentliga matsalar, och iklär oss standardiserade plagg som kan kvitteras ut årsvis.

Nu har i vilket fall Görans påtande i de egna täpporna lett till en ny bok i vilken han filosoferar om vår syn på invasiva växter och naturen; ”Rotskott från paradiset”.
Den jag skriver Görans biografi ska den få titeln ””Stolpskott från helvetet”.
Göran uppvisar i denna lilla skrift en inte oväntad kärlek till skadliga, allt i sin väg förtärande ogräs och växter.

Göran hör inte till mitt läger – jag hör till dem som vill fälla napalm över lupiner och parkslide. Göran oroas förvisso något lite över att de invasiva växterna närmar sig den egna husknuten men tvingar sig själv in ett tillstånd av upphöjd liknöjdhet – och det gör han genom att intala sig att naturen är stadd i ständig förändring. Björken var en gång okänd på våra breddgrader – vem skulle nu vilja vara den förutan, filosoferar han.
Råg och havre betraktades i Sverige långt in i medeltiden som invasiva arter; skadliga ogräs som förstörde veteodlingarna.
Nu är de självklara i vårt kosthåll – sedan länge.
Alltså … Görans budskap är att i sinom tid så ändras ekosystem så att de invaderande arterna blir en naturlig del av miljön.

Så Göran vill att vi ska döpa om det vi i dag kalla ”invasiva växter” till ”nya växter”. Resonemanget skulle ju vara giltigt om det gick att tänka sig att parkslide någon gång skulle kunna bli en nyttoväxt … men det är faktiskt helt omöjligt att föreställa sig ett sammanhang eller ett samhälle där parksliden blir en växt vi har nytta av.

Lupiner kan omvandlas till proteinpulver … men det kan man göra av många andra växter som inte föröder svenska trädgårdar.

Vad Göran försöker göra är förstås att få oss alla att bejaka massinvandring, och inte se dem som vill leva enligt sharia och på bidrag som tärande, farliga och invasiva utan som en ”ny” sorts svenskar.
Det är inte första gången Göran gör amatörmässiga nedslag i biologi och naturalhistoria för att finna belägg för att alla är välkomna till Sverige och att de som inte vill arbeta inte ska behöva göra det.

Sina tankegångar i det här fallet försöker han förstärka genom att få oss att anlägga mycket långa tidsperspektiv och därmed acceptera att en del arter dör ut, och att åkrar, skog, savann, djungel och stäpp därpå erövras av nya arter.
Olivträdet Santalum fernandezianum är borta.
Än sen, tänker antagligen Göran. Det finns väl konserverade oliver på Coop?

Det är mycket möjligt att Göran betraktar Panamasjukans utplåning av alla bananodlingar i Centralamerika och Karibien med upphöjt lugn.
Det skedde på 1950-talet, och Göran skulle väl vid den tiden ha sagt typ: ”Men det finns ju skumbananer i lösgodisdisken”.
Den delikata Gros Michel-bananen som utplånades av Panamasjukan ersattes med den träigare och tristare Cavendishbananen … som nu också är hotad.
Men Göran tänker säkert, typ: ”Finns ju fortfarande skumbananer i lösgodisdisken, och de är dessutom större än på 1950-talet”.

Göras syn på förhållandet mellan människa, natur och odlingar är märklig.
Och det finns inga som helst skäl till att vi ska acceptera Görans syn på utveckling i naturen när det gäller den svenska demografin.

I årtusenden har det svenska arbetande folket förfinat och förädlat det som växer i det egna landet.
I dag är det förhållandet hotat från två håll. Storskalig, mekaniserad och högteknologisk odling när det gäller jordbruket, och invasiva växter när det gäller trädgårdar, parker och grönområden.

Detsamma kan sägas om det samhällskontrakt som utvecklades och revideras genom olika typer av överenskommelser mellan företagare och arbetare … någon gång under 1970-talet revs det och nu är samhället hotat av en teknisk utveckling som är i fel händer … och av främmande, framstegsfientliga, kulturer från tredje världens teokratiska diktaturer.

Göran borde begrunda exemplet Mesopotamien. Runt runt floderna Eufrat och Tigris i nuvarande Irak, och delar av Iran, Syrien och Turkiet sker den första, riktigt stora jordbruksrevolutionen.
Sedan erövras imperiet av islam.
Några århundraden senare har den jord som varit bördig under antiken förvandlats till sumpmark eller saltjord.

Överallt där muslimsk kultur etablerar sig försämras inte bara människors liv, till och med jorden föröds.
Så man får förstå att Göran vill undvika att diskutera mänsklighetens faktiska historia, och istället bakar luftpastejer med hjälp av fantasier om hur natur och odlingar fungerar.

Men … när Göran en dag får veta att islam faktiskt är ett hot mot lösgodis eftersom det ofta innehåller gelatin och därmed är haram … då kanske han ändrar ståndpunkt.

Det arbetande folket har alltid haft ett strängt och tuktande förhållande till naturen, och i bästa fall har det förhållningssättet också förts in i deras politiska hållning.

Som det beskrevs i en dåtida dikt som hyllade Cromwells seger över rojalisterna vid Marston Moor 1644 (i min enkla översättning):
”Ej olik en åkerman som vandrar fram
kring alla fält och med sin skära slår
den mogna säd och första gräset ned,
som till sitt hö skall samlas in.
Varhelst han går bereder han en gång
och fäller neder de strån som stolta stodo,
så att de ligga såsom död stubb
kvar på den mark som nyss blev slagen.”