Kritiken rullar fortfarande på i medierna om hur polisen hanterade 14-årige Mohameds försvinnande.

I verkligheten hanterades ärendet inte alls.

Polisen brydde sig inte, de skämtade till och med internt om att han kom från en somalisk familj..

Och när Mohamed återfanns var han död. 

Torterad och mördad.

Det tragiska fallet används nu av medierna för att älta det hela som något unikt, och att rasism i poliskåren var orsaken.

Det är därför medierna är intresserade – då kan de uppfylla sitt uppdrag; att förklara alla problem med rasism och bakom hörnet lurande nazism.

Då vänds blicken bort från det grundläggande problemet – att staten, polisen och rättsapparaten fungerar inte … därför att de följer överhetens påbud om att blunda för våldet mot vita. Då får man acceptera en mördad svart tonåring, det får ses som ett nödvändigt offer … som dessutom kan användas i propagandan om det påstådda ”hotet från rasismen”.

Men Mohameds försvinnande hanterades faktiskt precis som så många andra fall … genom att det inte hanterades alls … det gäller mordhot som slutar med mord, det gäller våldtäkter och det gäller förnedringsrån.

Där har medierna i åratal valt att förtiga verkligheten – det är först när polisens slöhet drabbar ett svart barn som det blir intressant för tidningar, radio och tv.

I veckan publicerades polisens egen rapport om hur kåren agerat när det gällde 17 fall där våld i nära relationer slutat med mord.

Rapportens slutsats: de flesta kunde ha förhindrats om polisen alls hade brytt sig. I tre av fallen orkade polisen inte ens ta upp de framtida offrens anmälningar … budskapet var tydligt i vad som styrde polisens arbete: vi struntar väl i om din make mördar dig. Gå hem och dö och stör oss inte!

Rapporten kommenterades av Jale Poljarevius:

 ”Under mina nu 36 år som polis har jag aldrig sett maken till hur kulturen påverkar en sakfråga som när det gäller mäns våld mot kvinnor”.

Poljarevius är nationell chef för operation Beta som i mars 2025 hade identifierat 544 högriskaktörer för relationsvåld (som kan leda till mord på kvinnan) samt 316 potentiella serievåldtäktsmän.

Och vad säger justitieminister Strömmer om detta? 

Samma gamla visa förstås:

”För mig är det viktigt att uppmana alla aktörer, med polisen som huvudmotor, att dela information om de här farliga männen så att vi kan förhindra att de går från att vara farliga till att också bli mördare”.

”Dela ut information” … istället för att dela ut batongslag, och isolera.

Strömmers loja inställning har i årtionden präglat hela statsapparaten, oavsett vem som haft regeringsmakten.

Så kallade ”hatbrott” och ”hets mot folkgrupp” har betraktats som viktigare än mord, våldtäkter, och förnedringsrån.

Överdriver jag?

Låt oss gå tillbaka till ett reportage jag gjorde 2023 om vilka prioriteringar polisen i Linköping då gjorde.

… NÄR KORANBRÄNNING BLEV FARLIGARE ÄN FÖRNEDRINGSRÅN … 

11 september 2020 anmäls två fall av koranbränning i Linköping. I båda fallen har bacon grillats i samband med att man satt fyr på koranen.

Det leder till en välorganiserad polisjakt på förövaren, och resulterar i en årslång förundersökning.

Polisjakten sker i en stad där polisen om och om igen lägger ner förundersökningar mot ungdomar som rånar, misshandlar och förnedrar andra ungdomar.

I jakten på gärningsmännen kartlägger polisen noga en misstänkt persons vardag. De kontaktar alla bokhandlar i länet. De kartlägger hans närvaro i sociala media, kontokortsinköp, gör husrannsakan där de beslagtar all IT-teknik; alla datorer, mobiltelefoner, USB-minnen, hårddiskar. 

De tar också en Trump-flagga, en gammal koran samt byxor, skor och en grill. 

De går igenom all litteratur i bokhyllorna, fotograferar alla böcker och anteckningar i böckerna.

Vi står här inför en ordentligt organiserad operation. På fem dagar har polisen ringat in en misstänkt förövare, och därefter slår man till, griper honom och för honom till förhör medan det samtidigt genomförs en mycket grundlig husrannsakan i hans hem – i hur många fall börjar man fotografera anteckningar i böcker som finns i den misstänktes hyllor? DNA-analyser av grill och kläder genomförs.

Är inte brottet – som förhörsledaren själv påstår inledningsvis – att betrakta som ringa?

Händelserna borde alltså visa att polisen i Linköping är välorganiserad, slagkraftig och resursstark eftersom den slår till hårt och snabbt även när det gäller ett ringa brott.

Men den bilden av polisen i Linköping stämmer inte riktigt. Det märker man om man studerar ungdomsrånen i Linköping.

Ungdomsrånen i Linköping har ökat med 700 procent sedan 2015.

En av dem som drabbats hårt av detta är Filip som framträtt i P1:s Kaliber. Det han berättar är en historia som på flera sätt är svår att ta till sig.

När Filip kliver av bussen en vårdag i centrala Linköping får han plötsligt ett slag i huvudet, sedan dunkas hans huvud in i busskurens glasvägg. Ett tiotal ungdomar bildar en ring runt honom. Skriker om att Filip sagt rasistiska saker. De försöker tvinga av honom hans märkesväst.

Han vägrar.

En i ringen kring Filip visar att han har en kniv. Filip hotas med att han ska bli knivhuggen. ”Butchad”.

Men Filip står på sig, och till slut försvinner rånarna.

Polisen lägger ner förundersökningen. Brist på bevis.

Vägrar ge sig

Några månader senare, i början på sommaren, befinner sig Filip på Trädgårdstorget mitt i Linköping tillsammans med några vänner. Filip ser ett stort gäng i utkanten av torget. När han och en av vännerna går mot ett kafé lösgör sig två av ungdomarna från gänget och kommer fram. De säger att de vill snacka. En av dem griper tag i Filips väska. Hotar med kniv.

Åter vägrar Filip gå med på att lämna ifrån sig det som är hans. Han försöker gå därifrån, och får ett slag i huvudet. Men rånarna fullföljer inte attacken mot Filip utan ger sig på hans vän som blir avtvingad sin tröja.

Ibland ser Filip dem som ingick i gänget. De rör sig helt fritt på stan.

Polisen tog en av dem. Han överlämnades till socialtjänsten. De andra verkar man inte vidtagit åtgärder mot. 

Två veckor senare. Filip ska åter byta buss. Han blir upptryckt mot ett staket och avtvingad klocka, kläder och väska. När det är gjort fortsätter rånarna att slå och sparka honom.

Mitt i Linköping. Mitt i rusningstid.

När helvetet är över och rånarna försvunnit lyckas Filip larma polisen.

Eftersom han kan ge ett bra signalement kan polisen snabbt gripa de åtta rånarna, och de har Filips tillhörigheter med sig.

Fem månader efter att de togs fast med Filips tillhörigheter var fortfarande ingen av de åtta kallad till förhör eller delgiven misstanke.

Fem månader.

Fem dagar efter det att en Koran lagts på grillen tillsammans med bacon fanns det en misstänkt som fördes till förhör. Misstanke var delgiven och husrannsakan genomförd.

Fem dagar.

Samtidigt som polisen i Linköping inte kallar åtta brutala ungdomsrånare till förhör, kallas en person ett antal gånger till förhör för att man ska utreda om det är han som kört en barbecue med Koranen.

Förundersökningen är på 439 sidor. Där ser man hur poliserna har gått ner på detaljnivå. Med mikroskop granskar de allt den misstänkte gjort. De ringer hans tandläkare för att kontrollera att han infunnit sig. De studerar övervakningsfilmer från ICA för att se om han handlat bacon.

När det gäller gängen som rånat och brutalt misshandlat Filip finns inget förundersökningsmaterial vi kan studera.

Varför satsar polisen så mycket resurser på att undersöka en bränning av koranen? En handling där ingen kom till skada?

Och varför lägger polisen ner förundersökningar mot brutala ungdomsrånare, och gör det i en stad där ungdomsrånen ökar mest i landet?

Boris Benulic