Ibland ställs människor inför val de betraktar som svåra, för att inte säga omöjliga. Hur de än gör kommer de att förlora något.

Och ibland ställs vi människor inför länder som står inför svåra val, för att inte säga omöjliga. Vilken väg länderna än tar förlorar befolkningen något.

Möjligen finns det länder där allt faktiskt är förlorat.

Kanske är Egypten ett sådant land, där den sista lilla möjligheten till utveckling gick om intet när mamluksultanatet kavalleri pulveriserades av osmanernas artilleri 24 augusti 1516 i slaget vid Marj Dabiq.

Fast … kanske blev Egypten räddningslöst förlorat redan i och med att den muslimske härföraren Amr ibn al-As slutligen erövrade det kristna Alexandria år 642?

”Eagles of the Republic” är Tarik Salehs tredje film i hans Kairo-trilogi, och för den som inte besökt staden framstår den i filmerna som en lockande Blade Runner-mljö.

Berättelserna är svarta, men här jagas inte androider utan sanningen, eller åtminstone en moraliskt hållbar position i en tillvaro där ingen moral finns.

Som vanligt ser vi Fares Fares i huvudrollen, den här gången som en uppburen skådespelare som vill hålla sig utanför politiken och kampen mellan militärdiktaturen och Muslimska Brödraskapet. Men han tvingas överge sina principer och gå med på att spela president Al-Sisi i en hyllningsfilm.

”Eagles of the Republic” är inte alls en ointressant film – även om temat använts ett antal gånger redan.

Intressantast blir därför kritikernas hyllningar.

DN hävdar:

”Eagles of the republic” är en av årets bästa svenska filmer”.

Nåja, konkurrensen är väl som vanligt inte särdeles hård. Men för att budskapet gå hem följer DN upp med:

”En stilfull, suggestiv och atmosfärrik noir på arabiska.”

Svt:s filmkritiker förvandlar denna ganska ordinära thriller till något mycket djupare:

”På ett större plan ger ”Eagles of the republic” en inblick i hur konst förvandlas till propagandaverktyg, och det i ett land där hotet om att vem som helst när som helst bara kan försvinna hela tiden hänger i luften. Regissören har själv i intervjuer talat om likheterna mellan filmen och verkligheten, under en tid när USA:s president Donald Trump försöker tysta komiker och journalister som inte agerar hovnarr. Det ger ”Eagles” en liten extra krydda av relevans.”

Och visst är ämnet relevant. Men det märkliga är att svenska kritiker bara ser problemet med kulturens anpassning till makten i andra länder – ingen nämner situationen i Sverige.

Från 1990 och 30 år framåt var hyllningen av främmande kulturer ett självklart ämne för svenska kulturarbetare. Det var i förorterna det spännande hände påstods det; där fanns färgen, fantasin och glädjen, där fanns solidaritet, gemenskap och värme.

Den som hävdade att förorterna präglades av efterbliven kultur, apati och en växande kriminalitet stämplades snabbt som ”rasist” av kulturarbetare boende kring Nytorget eller Fridhemsplan eller i Bromma.

De betedde sig på det viset eftersom det var de styrande politikernas linje – oavsett vem som hade regeringsmakten; mångkultur ansågs vara bra för Sverige. Och kulturarbetarna anpassade sig – vare sig de arbetade i statliga medier, hos Bonniers eller Schibsted eller var beroende av bidrag och stipendier.

Först när sprängningarna och gängmorden blev ett självklart inslag i svensk vardag erkändes det i kulturvärlden att förorterna dominerades av kriminella gäng och inte av mammor som sjöng hemlandets sånger alltmedan de bakade pitapaj efter pitapaj.

Problemen erkändes och skildrades i kulturen – men eftersom de styrande ansåg att problemen var svenskars ogina inställning till icke-svenskar så handlade romanerna, filmerna och tv-serierna liksom dikterna, om svenskars rasism och hur fattiga man var i förorterna.

Det är en lustiger dans man får se om man betraktar svenska kulturarbetarna, och de märkliga stegen och turerna är blir bara möjliga att förstå efter det att man insett att den musik de dansar efter kommer från maktens pipa.

Genom att hylla ”Eagles of the republic” uppnår svenska filmkritiker två saker. Den ena är att de kan framstå som medvetna om problemet med kulturens anpassning till makten. Den andra är att de kan försöka få oss att tro att problemet bara existerar i andra länder … som Egypten.

Här ser vi också förklaringen till att svenska kulturarbetare så ofta tjatar om ”hotet från nazismen”. Genom att frammana ett spöke och försöka få oss att tro att det existerar och bekämpas av kulturarbetarna vill de skapa intryck av att de är principfasta och modiga, typ: ”Jag tänker inte böja mig för Hitlers nutida hejdukar”, och det är ett tämligen riskfritt påstående eftersom det halva tjog individer som ska föreställa Hitlers hejdukar ägnar sig åt att sitta och fika i något köpcenter i Dalarna.

Man bör väl också i sammanhanget påpeka att det är mer begripligt om en egyptisk skådespelare böjer sig för överhetens krav på hyllningar än om en svensk kulturarbetare alltid ser till att tycka precis det som är tillåtet att tycka.

Egyptiern riskerar fängelse eller rentav av att ”försvinna”.

Svensken risker att förlora sin utkomst.

Det mest motbjudande är dock att den dag Sverige ändrar kurs – den dagen kommer alla dessa krypande kulturarbetare att ändra inställning och börja tala om hur svensk och muslimsk kultur är oförenliga … allt i förhoppningen att få fortsätta ägna sig åt att skriva, måla, musicera eller skådespela.

De har lyckats med det konststycket förr i historien.

Tyvärr.