Ibland … för att inte säga oftast … dröjer det innan man ser klart när utvecklingen vek av i en mindre förnuftig riktning (låt oss för enkelhetens skulle anta att mänsklighetens historia präglas av utveckling).

Under inbördeskrigen i Jugoslavien var den dominerande föreställningen i västvärlden att det rörde sig om små folk som ville slå sig fria från mordiska storserber. Man ville inte försöka se igenom propgandaridåerna.

I efterhand är det uppenbart att det var yttre krafter som utlöste eländet, och såg till att det eskalerade. Resultatet av detta? Sarajevo blev Sarabjevo … och i Kosovo finns numera den stora Nato-basen Camp Bondsteel.

Givetvis påverkade denna blindhet även den offentliga debatten … vilket märktes så sent som 2016 då Peter Handke fick Nobelpriset i litteratur.

Med tanke på att få i Sverige läst Peter Handkes essäer om de jugoslaviska inbördeskrigen så var det märkligt hur många som fördömde honom som en Milosevic-megafon.

Eller förresten … egentligen var det väl inte märkligt alls … så ser den offentliga debatten ut i Sverige sedan länge. Många yttrar sig utan att ha läst och reflekterat … de bara känner efter … med en lämplig kroppsdel … för att få svar på frågan: vad ska jag tycka nu för att passa in.

De som inte har det behovet kan nu glädja sig åt att det i dagarna på svenska utkommit en gedigen samling med Handkes texter om de jugoslaviska inbördeskrigen.

I veckan publiceras mina funderingar kring boken här på QLN.